Japp, Hanna Hellquist! Så är vi många som känner

När jag läser vad Hanna Hellquist skriver om vikt och kropp i DN häromdagen känner jag igen mig i nästan allt. Även om våra upplevelser inte är identiska - snarare lite tvärtom: hon var smal förut och är det inte nu - så är känslorna desamma. Skammen, ångesten, ledsenheten och ilskan.

Den runda kroppen var mitt självklara hem fram tills att jag var nästan vuxen. Av obetänksamma släktingar fick jag höra att jag var "lika bred över rumpan som sin mor" och även om de inte menade nåt illa så sved det. Jag var mobbad i skolan och hade till och från inte en enda vän att luta mig mot. Men desto fler var beredda att sätta krokben för mig i korridoren, fylla mina stövlar med snö eller skratta när jag - sist av alla - flåsade in på idrottsplatsen efter den obligatoriska joggingrunda i skogen som inledde varje gympalektion under hela sommarhalvåret. Pappa pikade mig för min vikt och sa att jag var en liten rulta. Kanhända fattade han inte hur illa det tog. Mamma bantade ständigt: den ena tokiga dieten avlöste den andra men ledde aldrig till några bestående resultat. Det jag mest av allt fick med mig från henne var ett grundmurat dåligt självförtroende: hon hatade sitt eget utseende och eftersom jag liknade henne så hatade hon även mitt. Hon lärde även mig att hata hur jag såg ut.

Och det gjorde jag. Jag var full av självförakt och gjorde mitt bästa för att gömma mig. Aldrig någonsin föll det mig in att jag kunde göra något för att påverka hur jag såg ut. Ännu mindre tänkte jag på att de som hade åsikter om mig kanske hade fel. Eller funderade över med vilken rätt de uttalade sig om mig på det sättet.

När jag blev vuxen förstod jag att jag ägde min egen kropp och att den gick att förändra. Jag blev smalare, började träna och äta nyttigare. Tänka och planera. Och när jag märkte att det gav resultat - både i spegeln och i folks ögon - blev det som ett rus. Mitt behov av att få höra att jag var fin och dg var enormt, omöjligt att mätta och jag sög åt mig och ville ha mer. Fick mer. Ätstörningen kom som ett brev på posten.

Parallellt med det där föraktade jag mig själv för att jag fokuserade så på mitt utseende. Helst av allt ville jag vara en sån där cool tjej som är skitsnygg och smal alldeles av sig själv, som tills synes inte bryr sig om hur hon ser ut Precis den typen som Hanna Hellquist skriver om, den enda möjliga och accepterade typen: den smala som inte nojar:

Det finaste som finns är att inte bry sig om sin vikt, men ändå vara smal. Att inte bry sig om sin vikt och vara tjock är inte okej. Att vara smal, och verkligen kämpa för att vara smal, är inte heller okej. Det är omöjligt att göra rätt, om man nu inte har fötts med en sån där mytomspunnen ämnesomsättning. 

Ännu idag, en god bit över 40, känner jag samma sak: jag vill vara smal och snygg men jag vill inte bry mig. Jag skäms över att jag oroar mig så mycket för min vikt. Jag har slutat väga mig och det är en seger, men jag vet ändå på ett ungefär vad jag väger eftersom jag har skapat andra sätt att hålla reda på mig själv. Aldrig att jag skulle låta vikten skena iväg! Jag springer fyra mil i veckan och tar alltid trapporna på jobbet, äter inget socker och sparsamt med andra onyttigheter. Jag är snäll mot min kropp. Ändå är jag livrädd för att bli tjock (igen). Det är som om jag tror att det är min kropps normaltillstånd att vara rund, att allt jag gör bara handlar om att hindra och bromsa det oundvikliga. Jag har otrolig svårt att se mig själv som smal. Om jag ska peka ut en kvinna på stan som jag tycker liknar mig väljer jag konsekvent ut en som väger 10-15 kg mer än jag. Min pojkvän skakar på huvudet åt mig, men förstår samtidigt att det är så min självbild ser ut.

Petra Månström som bloggar om löpning i SvD skrev om den här oron över vikten som många (kvinnor) känner och som ofta bottnar i ätstörningar. Många kommenterade och höll med: jo klart man är orolig över att en tids frånvaro pga en skada t ex, ska leda till att man lägger på sig. Man kan tycka att det är patetiskt men om man ser till hur idealet ser ut är det följdenligt. Det är fortfarande fulare att vara tjock än att vara orolig över vikten.    

Update:
Även kloka bloggvännen Suziluz tänker på samma saker. Det är en rörelse.