Paniken igår. Försökte förklara för honom, vad det är som känns. Han blev ledsen, och jag blev ledsen för att han blev. Fast jag förstår. Att jag inte trivs i hans hemma känns som kritik mot honom. Mot hans. Det är inte det, det handlar om mig och inte honom. Eller: det handlar om att jag nog inte är särbotypen. Jag är en som trivs hemma och som trivs ute i aktivitet. Det är två olika varanden. Hemma är för mig att vara lat och skrota runt eller att peta med gud-vet-vad som behöver göras. Små eller stora projekt. Lättjan och görandet blandas och varvas och jag trivs i det. Ensam eller med folk omkring mig. Kräver inget sällskap eller hjälp men tycker om det. Borta kan vara att sitta på café och prata, att gå på bio, att promenera i skogen, att resa iväg med bilen och inga andra planer än att komma hem igen om tre dagar. Och tusen andra saker. Då spelar det ingen roll var man är, bara sällskapet är det rätta. Han, barnen eller någon annan jag tycker om. Eller alla på en gång.
Jag tycker om att vara hemma hos andra, inte hos alla andra men hos vänner och släktingar där jag känner att jag kan vara mig själv. Där jag trivs och fungera. Hemma hos Genus och Popsnöret till exempel. Och hemma hos honom. Som en välkommen gäst som är glad att vara där.
Men i det finns också ett problem (som jag varit inne på förut): Jag känner mig fortfarande som en gäst i hans hem. En gäst som trivs, absolut, men fortfarande en gäst. Det där som finns hemma, som gör hemmavarandet till något annat än bortavarandet, som saknas hos honom.
Flytta ihop ska vi. Men inte än på länge. Av praktiska skäl (för många barn). Och det hjälper inte mig i nuet att längta efter det, det fattar ju jag med. Nuet är att vi bor isär och det måste fungera. Men jag kan inte hålla med om att vi inte kan flytta ihop så länge jag känner att jag inte trivs med att inte bo ihop. Att det skulle vara som att skaffa barn när man har det dåligt, för att hitta en nytändning. Det är en konstig jämförelse tycker jag. Om det är just särboendet som skaver, det enda som skaver, så kan jag inte se att det är naivt att tro att ihopflytt kommer att göra saker bättre. Jag är inte olycklig med honom! Jag kan bara inte riktigt hantera att vara ledig i hans hem, när inget särskilt står på programmet.
Att hitta sätt att hantera är viktigt. Åka hem istället för att sitta där och känna sig rastlös (även om jag vill vara tillsammans - skrota bredvid är ju en del av det fina). Ta dit saker som jag behöver för att känna att det finns ett utbud av aktiviteter (även om det aldrig kan bli samma sak som hemma). Och kanske viktigast: säga hur det känns, be honom lyssna utan att försöka komma med en lösning. Bara lyssna och hålla om räcker långt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar