Rastlös

Jag kämpar mot känslor av rastlöshet idag. Eller: känslor av? Ren och skär panik och känsla av att vara inlåst, om sanningen ska fram. Och det ska den, det känner jag.

Det är exakt samma känsla som jag hade så många gånger i hyrda stugor och på besök hos släktingar, tillsammans med mitt ex och hans familj. Som vi båda hade, men som kanske var ett lite allvarligare tillstånd hos mig. En känsla av något tomt och meningslöst när tid bara går och man inte kan vara skönt lat och inte heller hitta på något. När tid i handling blir tid i väntan. För det blir tiden lätt när man är borta. I det fallet handlade det om människor med annan dygnsrytm, som aldrig var klara att ge sig ut på äventyr före ett på dagen. Oavsett vad man skulle göra och hur angeläget det var. Otaliga besök i djurparker etc blev nerkortade till något hastigt och hafsigt. Och före det väntan. Ändlös väntan, med egna barn som var färdiga och sedan länge ivriga på att få komma iväg. Växande irritation. Omöjligheten i att säga detta - vi var tråkiga och lutherska glädjedödare och semester är väl lika med tid för vila och lugn och ro. Eller?      

Jag är inte alls rastlös jämt. Jag är tvärtom väldigt bra på att gå och skrota och vara nöjd hemma. men rätt värdelös på samma syssla när jag är borta. Jag blir sur och tvär och vill att det ska hända saker. Vill göra saker. Men är samtidigt mån om att vara tillags och inte till besvär. Så jag säger inte till, tar inte för mig.

Idag, här och nu, handlar det om bytta planer för vad vi ska göra med ännu en semesterdag. Från en plan till en annan, med resultatet att det uppstod tid just nu till att göra något. Men inget att göra, eftersom jag är i hans hemma. Jag var mentalt inställd på att åka iväg, gå ut, göra något - men med en minuts varsel ska jag inte det. Aktivitet nu byttes mot passivitet nu, aktivitet sen. Och då funkar jag inte. Borta.

Allt handlar i slutändan om att bo isär. Ha varsitt hemma. Vilket betyder att man alltid är antingen gäst i någon annans hem eller har en gäst i sitt eget. Eller gäst är väl att ta i... men att vara borta utan sitt eget runt sig, utan de möjligheter och skyldigheter som hemmavarande innebär. Det sliter på mig. Ibland på ett mer påtagligt sätt. Eller: det gör sig mer påmint.

Jag har bestämt att jag inte får gå och längta efter att flytta ihop. Att jag måste vara i nuet och gilla läget. Vi kanske inte ens kommer att flytta ihop. Eller i alla fall inte så länge något av barnen vill bo kvar hemma. Frågan om det passar mig, om jag vill det, kan inte ens ställas.