Sommaren är en knasig tid. Det är någonting med det här oregelbundna som gör att min Asperger-hjärna får spel. Jag försöker skapa rutiner men det går ju inte riktigt när alla dagar är både lika och helt olika. Det är länge sen jag hade ångest över att min sommar inte ser ut som min bild av en vanlig sommar, sådär som jag förut hade för mig att andras somrar såg ut: lantställe, grillkvällar, bad från klippor, massor av folk som kommer och går hela tiden. Jag har det inte så och det är helt ok. Mitt liv ser ut som det gör och jag tycker om det allt mer. Men det är ändå något med det här... uppbrutna som jag inte får ihop, just på sommaren.
Barnen har inte sina vanliga veckor, de kommer och går lite omlott beroende på vad de gör med sina pappor och inget är som under resten av året. Det finns poänger med det - absolut. T ex är det ovanligt och lyxigt att få vara med ett barn i taget, hinna prata klart utan att något av de andra tröttnar på samtalsämnet. Hinna med.
Men resor (och hemmavarande) med en i taget och kors och tvärs genom veckorna innebär också noll tid på tu man hand med min vuxna kärlek. Det är minst ett barn med hela tiden, och in emellan så ses vi inte alls. På så vis blir sommaren en tid av ständig längtan. Hans kropp bredvid min men ingen möjlighet att vara mer nära än så. Jag vill tänka att det är ok så också, att vår tid kommer och så vidare. Men just nu kan jag inte. Jag vill inte gnälla och beklaga mig och jag tycker att det på många sätt är våldsamt befriande att ha en relation med en man som inte pockar på sexuell uppmärksamhet hela tiden. Som tycker att det funkar utan, när situationen är som den är - i lyhörda lägenheter och på hotellrum utan dörrar. Men lite längtan, lite synlig längtan... skulle göra att jag kände mig mindre ensam. Jag blir lite avstängd mot honom när inget händer och jag tycker inte om den känslan. Alls. Jag behöver hitta ett annat sätt att överleva.
3 kommentarer:
Vi har det ungefär likadant. Vuxna tillfälligt hemmaboende barn på väldigt liten yta. Ingenstans att gå undan och vara privat. Frustrationen som uppstår. Alla barnen trivs väldigt bra hos oss vilket innebär att de väller in och vill grilla och umgås mest hela tiden. Det blir dyrt och tröttsamt, oavsett hur mycket man älskar dem. Och inte vill man säga något heller... Just nu räknar vi ner dagarna. Den 4 augusti lyser eldrött i kalendern. Då! Fast vi är väl helt utmattade och orkar antagligen inte peta på varandra... Den kommande hösten ser jag fram emot.
Stå ut och kram på dig!
Så är det även här. Här finns ju nästan alltid ett eller flera barn i närheten och det särskiljer väl oss knappast från mängden semesterlediga barnfamiljer oavsett om de är av kärn- eller stjärnkaraktär.
Uppfinningsrikedom är här grundpelaren för ett dagligt nyp.
Livet just nu: Känner igen mig! Våra barn bor ju hemma samtliga och det börjar tära lite på mig. Fast jag älskar dem och tycker att det är en riktig hit att sitta och prata med dem så är jag ändå full av längtan efter tid med BARA min pojkvän. Att resa med barn som inte är syskon och som ju faktiskt inte känner varandra så väl gör också att man själv är i fokus ständigt. Det är inte lika självklart att dela upp sig som det är om man reser med barn som är syskon. Kram till dig!
Caroline: Det som är speciellt är ju detta att barnen inte är syskon och inte känner varann så väl och att de är stora/vuxna gör att de är vakna alltid. När barnen var små fanns det alltid möjlighet att få till lite vuxentid, för sex eller prat, genom att sätta dem framför en film, ta en dusch ihop eller liknande. Det funkar inte riktigt när de är stora...
Ett dagligt nyp låter väldigt fint! Jag skulle vara glad år ett nyp i veckan just nu ;)
Skicka en kommentar