700 inlägg!

(Detta blir nummer 701)
Och jag har egentligen alls inget att säga mer än att
jag är en glad och trött person i den ordningen
Glad mest och lite trött

Som svar på min fråga om vilka ni är
som läser här så svarade någon att jag kanske kunde
skriva mer om mitt vardagsliv
Jag vill gärna det men samtidigt är jag rädd om det
Vill inte att någon ska kunna räkna ut vem jag är
Och det är inte mest för min egen skull jag inte vill det
utan för barnens och min pojkväns
De har inte bett om det, liksom
Nu tror jag inte att jag är så himla spännande att någon
skulle orka klura och fundera, men
man vet ju aldrig

Jag får ofta anstränga mig lite och ändra på detaljer för att
minska risken att någon känner igen-
Men det finns ju mycket som som jag kan skriva om, ändå

Om sesamkakorna med kokossmak som jag hittade
i mitt närköp t ex och som är sådär löjligt sötgoda och onödiga
Eller om de två ulliga tröjorna jag spontanshoppade igår
när jag väntade på Smilgrop
Från mitt favoritklädmärke Hunky Dory
Eller om hur glad jag blev när jag köpte ett par jeans
i storlek 29 häromdagen (störd, ja)
Eller om en lustig vana jag har att smygprova kläder för att
bevisa för mig själv att jag får plats i dem
Jag kan också skriva om att det är mörkt ute och att jag
ska gå en kvällspomenad
Inte ändå utan för att-
För jag älskar hösten och mörkret som blir
Att gå i det
Jag kommer från landet och är inte mörkrädd,
nämligen
Sånt kan jag skriva om

En ond parentes

Smilgrop har träffat en ny kille
Hon har nyss - alldeles för nyss - lämnat en relation
Det kan ju gå bra ändå och huruvuda det är bra eller inte
att träffa någon ny snabbt har absolut inget med moral att göra
Inte i min bok i alla fall
Om det kommer att kännas bra vet man ofta inte förrän man
har prövat
Efter sex, om vi ska vara tydliga, brukar man veta

Så är det för Smilgrop
Efter sex vet hon att nej, det här funkar inte
Det känns som om jag är otrogen mot mitt ex
säger hon med tårar i ögonen
Jag förstår henne, känslorna är hos honom och inte
hos nye mannen
Då går det inte, då är det för snabbt

Det kan också vara försent som det var i mitt fall
Jag var de facto otrogen mot min exman men kände inget,
kände mig inte otrogen
Känslorna var snarare hos Rocky än hos Exmannen
Eller ingenstans kanske
Hos ingen

När jag tänker tillbaka på det nu
och jämför
så är det så solklart att jag hade slutat älska långt
innan dess
Jag skulle aldrig ha kunnat eller velat göra så annars
Jag skulle aldrig ha kunnat göra honom så illa

När jag jämför med nuet blir jag alldeles kall i magen
Bara tanken på att någon skulle göra min pojkvän illa
får mig att vilja gråta
Jag är så rädd om honom, vill honom så väl, vill att han ska må bra
Jag skulle aldrig kunna såra honom

Det är en skillnad som är enorm
och det får mig att inse - igen - att relationen med
Exmannen utgjorde en parentes
En ond parentes

Mina fina läsare!

Vad glad jag blev av era svar på frågan om vilka ni är!
Det var väldigt roligt att läsa och en del som var nytt
för mig, faktiskt
Jag vet ju att många läser utan att kommentera,
jag är själv en sån läsare
Jag missar inte ett endaste inlägg hos Caroline, Drömma-Lotta,
Suziluz, Om kläder som är vackra-Joanna eller Livetjustnu
Men det är ganska sällan jag skriver något
Trots att jag vet hur kul det är att få kommentarer
Jag ska bli bättre på det!

Jag är tacksam för så mycket i mitt liv nu
Jag lever i kärlek med en man som jag älskar
och som älskar mig just så som jag är
Mina älskade barn mår bra och vi har ett mysigt liv ihop
Jag har två fina bonusbarn som jag lär känna mer och mer
Jag älskar mitt arbete och har flera fantastiska kolleger
som också kommit att stå mig nära privat
Jag har underbara vänner runt om mig, även om jag
träffar en del av dem väldigt sällan ´
Och så har jag, ovanpå det och helt utom min kontroll,
två superfina bonusmammor till mina barn
Det ni!

Så jo, jag är fortfarande lycklig
Eller igen
Eller äntligen
Jag tror inte att mitt liv någonsin har känts såhär komplett
Så rätt och lätt och fint
Jag kan längta efter saker, eller se fram emot snarare, men det
är inte en längtan bort från nuet
Det är just trivseln i nuet som gör att jag också vågar längta
Längtan är inte hotfull, den är inte tung att erkänna
Det är inte längtan förknippad med existensiell ångest
som det så ofta varit
Utan längtan sprungen ur lycka
Jag vill så mycket!
Med honom, med barnen - alla fem - och med mig själv
Det finns ingen gräns!

Utvärdering

När en har deltagit i ett evenemang som
en konferens, en charterresa eller en tävling
får en ofta vara med och utvärdera
Nuförtiden kommer det ett mail med en länk och
om en följer den så kan en svara på en massa frågor om
hur det var och vad en tyckte

Jag uppskattar det och känner mig sedd
Inbillar mig att mina åsikter spelar roll,
att jag kan göra skillnad

I min relation fungerar jag däremot inte alls så
Jag vill inte utvärdera allt hela tiden
Jag vill bara vara!

Joo, klart att jag vill prata om det uppstår problem
Om det är så att vi tycker olika eller någon av oss
blir ledsen på den andre

Men inte det här ältande utredande av vad som hänt och
vad som varit
som min exman hela tiden ville ägna sig åt
Ville att vi skulle ägna oss åt
Han mindes dessutom allt jag hade sagt vid tidigare
samtal (läs gräl) och kunde alltid beslå mig med fel

Så sa du inte i förra veckan
Det tyckte du inte förut
Du har ju sagt att du-
[och.så.vidare]

Jag avskydde det och jag är så grymt glad att
jag slipper det nu

Vilka är ni?

Bloggfrossa-Mike, som driver en av de absolut roligaste bloggar jag vet, ställer den frågan till sina läsare. Jag blev inspirerad till att göra detsamma. Jodå, jag vet att Bloggfrossa läses av betydligt fler än Fortfarande lycklig, men ändå liksom. Så...

Vilka är ni som läser här? Hur gamla är ni? Hurdana liv lever ni? Vad tycker ni om att göra när ni är lediga? Var bor ni? Och inte minst: hur hittade ni hit? Hur länge har ni läst här? Och så en slutkläm: finns det något jag borde skriva mer om? Eller mindre?

Åh, det vore så kul om många ville svara!

Fet för att man fått barn?

Innan jag säger nåt alls i ämnet vill jag bara slå fast att
jag inte är gravid
Det blir absolut inga fler barn här

Så sent som nu ikväll träffade jag en liten nyfödd
och det enda jag tänkte var
Jaha en ny människa, vad fint 
Inte en sekund att jag skulle vilja ha en egen

Kärleksbarn säger folk
Och visst, jag älskar min pojkvän mer än jag
trodde var möjligt
Men nej, jag vill inte ha barn med honom ändå

Men det var inte det jag skulle säga
Utan:
Med risk för att låta självgod så undrar jag hur det
kommer sig att så många kvinnor skyller sin övervikt
och/eller sin bulliga mage på det faktum att de varit gravida
Kroppen blir aldrig densamma
Det är normaaalt att vara fet livet ut när man har fått barn
I helvete heller!
Kvinnokroppen är gjord för att bära och föda barn
Och visst förändras den, man kan få bristningar t ex
Brösten blir lite... längre efter amning (med åren överhuvudtaget)
Men att det skulle vara barnets "fel" att mamma lägger på sig
övervikt är rent skitprat
Övervikt skapas av att man äter mer än man gör av med
Punkt
Ytterst få människor kan åberopa medicinska skäl till sin övervikt

Sen är det en helt annan sak att vi lever i ett samhälle som ser ner
på människor som väger för mycket
Jag tycker att vi är osunt kroppsfixerade
Jag tycker attt det är sorgligt att kvinnor
har högre krav på sig att vara smala
än män
Etc
Men jag tycker också att det är synd att så många
inte tar hand om sin kropp och ger den förutsättningar
att må bra

Om sömnen

Barnen och jag har pratat om hur vi ska ha det
på kvällarna och näterna
Det fattar allvaret - att jag inte fungerar om jag
inte får sova och att de inte kan hålla på och
stöka omkring när jag har gått och lagt mig

I de stora barnens fall handlar det om att vara tyst när man
kommer hem sent
Att inte fixa mat på nättterna
Att smyga när man måste gå på toa
Etc
De fattar och respekterar, det känns bra nu

Yngstans sömnproblem är svårare att göra nåt åt
eftersom de bottnar i oro och grubbel
Omgivningens förändringar och även den egna kroppens
Hon börjar bli stor och det händer saker som hon inte
riktigt förstår sig på
Det resulterar i sömnproblem som stör hela familjen
Inte minst mig
Men det är som Caroline säger - man fixar det man måste
Man orkar fast man är förfärligt trött

Men jag måste säga att det var osannolikt skönt att få
krypa ner i min älskades säng igår kväll
Slippa vara tyst, slippa bita i kudden
Och sen krypa ihop nära honom och sova
Hela natten, störd av inget utom ösregnet

Jävla unge - inte nu längre

Så otydlig jag var igår!
Ser jag nu...

Det som är nytt, det jag märker att jag inte
har vant mig vid
är att han inte blir arg för saker
Att jag inte behöver stå till svars hela tiden

Min exman började tidigt ha åsikter om mina barn
Hurdana de var och borde vara,
vad de borde hjälpa till med hemma och hur vi
- jag också - skulle vara mot dem
(Dvs på samma sätt som han förhöll sig mot mig -
ett konstant tjatande)

Det fortsatte under hela vår relation
Hans relation med Äldsten hämtade sig aldrig och
det är i någon mening bådas fel, såklart
Men visst har man som vuxen ett större ansvar?

Nu är livet lätt och tydligt
Mina barn tar jag ansvar för och det är jag som avgör om
och på vilket sätt vi ska diskutera dem
Hans barn... ja ni fattar

Och ändå är jag rädd, helt utan anledning
Rädd att han ska tycka att mina barn är jobbiga
Rädd att han inte ska vilja vara här
Etcetera

Det tar tid att vänja sig vid det som är fint

Mina barn och andras ungar?

Tio månader in i min nya relation
och lika länge sen jag lämnade den gamla
är jag fortfarande ovan, inser jag
När jag väntar mig skäll och surhet
men möts av värme och förståelse
(och förvåning över att jag är så på min vakt)
När jag väntar mig misstänksamhet
men möts av nyfikenhet

Till exempel: när Yngstan stökar på nätterna
och håller både mig och honom vakna
Hade Äldsten hållit på så för tio år sen,
när han var en liten bonusson
Ojojoj...

Jävla unge
Ett återkommande samtalsämne
Du måste ju-

Mina barn, hans barn
Man älskar sina egna och tycker om den andres
Det är ibland jobbigt att leva med barn
Egna och andras
Men det finns gränser

Natt hemma hos mig

Tröttheten är massiv idag
Men samtidigt är jag speedad eftersom jag har
massor att göra på jobbet
En sån där dag som kommer att sluta med att jag
somnar på bussen hem

Natten till idag innehöll inte mycket sömn
och jag håller på att lacka ur på mina barn
Natten till idag var värre än det brukar men
ungefär såhär kan det se ut

21.00: Yngstan ombeds börja göra sig klar för natten
21.15: Yngstan lyder och gör entré på toaletten där hon i sakta mak borstar tänder och hår samt tvättar ansiktet
21.30: Yngstan är i sin säng och vill säga godnatt. Dvs prata och mysa. Länge om hon får bestämma, kort om jag får bestämma. Oftast vinner hon.
22.00: Jag lämnar Yngstans rum
22.00 Äldsten kommer hem från träning och går in i duschen + äter (vissa kvällar)
22.30: Jag säger godnatt till de stora barnen (om de är hemma) och går och lägger mig
23.00: Jag somnar
22.00-01.00: Yngstan ropar på mig. Jag vaknar om jag hunnit somna och går till henne. Hon berättar att hon inte kan sova och vi har en trött (och från min sida irriterad) diskussion om att hon inte kan väcka mig på nätterna bara för att kolla att jag lever, ungefär. Att jag finns där och kan väckas om det verkligen behövs. Etc. Jag somnar om, om jag har tur, ligger vaken om jag har otur. Vilket också beror på följande:
23.30: Mellan går och lägger sig, dvs går förbi mitt sovrum på väg till badrummet. Detta vaknar jag normalt inte av, men om jag nyss somnat/somnat om vaknar jag. Ibland tar Mellan nåt att äta och då vaknar jag definitivt.
Någon gång mellan 23.30 och 03.00: Äldsten kommer hem. Om han äter (dvs kylen öppnas och stängs, micron plingar, vatten kranas) vaknar jag. Om jag har varit vaken innan är detta spiken i kistan som gör att jag inte somnar om på flera timmar.
06.00: Min väckarklocka ringer och en ny dag randas.

Samanfattning: Det är som att ha en bebis och ändå jobba heltid.
Såna här dagar är jag desperat efter sömn och irriterad som en nytrampad orm. Nåt måste hända!
Ikväll blir det rådslag och nedsatt fot.
Funderar allvarligt på att slänga ut Äldsten, byta rum med Mellan och köpa sömntablettter till Yngstan.

Apropå det här med att barnen är i centrum på ett osunt vis.

Barn i centrum

Jag hade ett långt samtal med Yngstan igår
Någon kanske minns att hon för ett tag sen berättade
att hon hade hört mig och min pojkvän när vi hade sex
(nej, så uttryckte hon det såklart inte men det var
vad det handlade om)
Det har bara hänt denna enda gång, vi är ytterst måna om
att vara tysta
Jag minns hur pinsamt och jobbigt när det var när jag själv
var liten och råkade höra-
Litet, lyhört - ja det var så det var

I alla fall
Detta hände innan sommaren
och inte sen dess
Alltså ganska många nätter och en utlandssemester på det
utan att hon har hört en enda liten suck

Så nu då
Hon grät en liten skvätt och sa att hon var rädd för att
hon skulle höra och att det gjorde att det var svårt att somna
(paradoxalt är bara förnamnet)

Jag frågade vad vi mer kunde göra än vara tysta
(Vilket vi ju är)
Och då kröp det fram att hon nog tyckte att vi inte ska-
när hon är hos mig

Alltså...
Nej! Glöm det
Där går väl ändå gränsen för vad ett barn får lov
att ta sig rätten att ha åsikter om?!
Det är verkligen en intressant utveckling
att hon ens tänker tanken
I vårt samhälle är barnen i centrum på ett ibland
tämligen osunt sätt
Tycker jag
Vad tycker ni?

Ensamvarg i underläge

Många kolleger och vänner och säger att de
gillar att slå ur underläge
Enligt logiken:
När ingen väntar sig nåt särskilt, när ingen direkt ser en,
då är det lättast att vara bra

Jag funkar precis tvärtom

På jobbet:
Om ingen tror på mig eller förväntar sig att jag ska fixa saker
då kan jag tappa tron på mig själv och bli helt passiv
Jag behöver förväntan och (lagoma) krav
Jag behöver att nån ser mig

Och även privat är det nog så:
Jag måste känna mig omtyckt och sedd
Jag kan inte charma någon som inte bryr sig,
som signalerar att jag är ointressant
Jag blir inte det minsta sporrad av det utan bara
ledsen och liten

Jag märker det mer och mer, hur social jag är
Inte så att jag pratar en massa med alla möjliga
Jag är inte så bra på det
Och jag är gärna för mig själv också
Men social i den betydelsen att jag behöver känna mig
sedd och omtyckt

Nu när det är lagom av den varan, när jag inte är
världens centrum på ont och gott, när jag inte får
för mycket uppmärksamhet
Jag trodde länge att jag var en ensamvarg
när det egentligen handlade om att få vara ifred
från fel sorts uppmärksamhet

Borta
Hemma
Alltid vi
Livet nu och sen
Nytt
Rätt
(Onykter)
Men
Sant det jag säger
Älskar honom gränslöst

Datum

Måndag morgon och tio månader sen
en speciell fredag
Början på nåt nytt och slutet på nåt gammalt
Jag tycker om datum
Minns dem lätt
Det är är nåt åt Asperger tror jag, det där med siffror
Koder och telefonnummer och datum
De bara fastnar
Den 22 oktober 2010
Första dagen i mitt nya liv 

Tweenie-Yngstan

Jag är så frustrerad på mitt yngsta barn just nu 
Hon är en tweenie och har verkligen gått in för rollen
kan man säga
Hennes humör växlar blixtsnabbt mellan
glittrande toppar och bråddjupa, mörka dalar
Hon är klok och rolig, social och verbal
En fantastisk liten person på många sätt
Men
Hon hon kan också vara en veritabel pest
Hånfull, gapig, ältande, krävande
Liten och stor samtidigt, ja det kanske förklarar
en del
Att vilja vara vaken till elva på kvällen (som en stor tjej)
Men sen vilja bli mysnattad (som en liten tjej)
Det går inte ihop för mig, jag får ingen egen tid alls och
känner att där orken tryter tar irritationen vid

Hon är också svartsjuk på sina stora syskon
och på min pojkvän
Vill ha mig hundra procent tillgänglig hela tiden
Inte så att hon vill vara med mig hela tiden men jag
ska finnas där så fort hon vill det
Och om jag då är upptagen i samtal med någon annan
- oj, oj, så liten hon blir då...

Senaste bottennappet, som gjorde att jag lackade ur
och faktiskt skällde på henne (jag försöker undvika det)
var igår när hon höll en lång och gnällig monolog
om hur orättvist det är att hon inte har en Iphone
och varför ska vuxna ha finare prylar än barn etc yada yada

Jag har ingen Iphone men har funderat lite på att kanske
Men det känns inte så nu, delvis för att jag inte har råd
(eller nog inte vill prioritera det)
men mest för att det skulle bli ett sånt jävla liv

Jag vet att detta till stor del beror på turbulensen
hos hennes pappa
Allt nytt som händer där (jag är belagd med munkavle)
gör henne orolig och disharmonisk och det är inte alltid
som hon kan sätta ord på det, eller ens fattar själv att det
är det det handlar om
Men det är nåt annat också
Jag vet inte hur jag ska gå vidare med henne

Arkeolog

Fortsätter läsa bakåt och det är nyttigt
Ser linjer, förstår
Men förfäras också - att det tog så lång tid
Att jag så lite lyssnade på min magkänsla
Att jag förträngde
Hur kunde jag blunda så länge? Hur orkade jag?

Men jag fastnar inte i det
Mest av allt är jag glad att se hur jag läkt och
hur jag håller på och hittar tillbaka till mig själv igen
Hur jag blir mer och mer jag
Hur jag orkar mer och mer
Det är terapeutiskt
Vilsamt

Jag vilar och läker och jag känner energin återvända
Jag vill mer nu, längtar efter hösten och allt man kan
göra då
Jag vill gå långa promenader i skogen
Jag vill läsa och skriva massor
Jag vill sticka raggsockor och teckna
Jag vill älska och baka bröd och sy och
kyssa hans händer

Nu ska jag läsa igen
Bakåt, som en arkeolog

Min egen projektledare

Det slår mig plötsligt, mitt i lördagförmiddaggrejandet
Vad som var värst, vad som sammanfattade alla åren
med Exmannen och vad som fick kärleken att ta slut
Detta ständiga rotande i mig
I min personlighet, mina brister (och jodå - förtjänster också)
Min historia, mina misstag, hela mitt varande
Det var som om han var besatt av mig
och det tog sig väldigt påflugna uttryck
Från början till slut var det en del av livet med honom

Minns ett samtal från just i början
Han undrade hur det kom sig att jag hade fått mitt första barn
när jag var så ung
Jag berättade men han greppade inte
och så är det ju ibland, jag förstod väl knappt själv
Men i hans värld var det jag som inte lyckades förklara
Jag som misslyckades var sedan ett konstant tema
Min knackiga relation med min mamma,
min blyghet, mina ätstörningar, min träningsanorexi
Jag vill tro att han ville väl men det blev inte väl

Missförstå mig inte: en av de fina sakerna med äkta vänner,
den man älskar inräknad,
är att det är ok att prata om sina misstag, brister och nederlag
Att man inte behöver hålla upp en lyckad fasad och att
man kan få hjälp med att förstå sig själv och
varför man reagerar som man gör
Sånt är mycket bra

Men! Det måste ske på ens eget initiativ
Ingen människa kan vara någon annans utvecklingsprojekt

När jag nu, inlindad i värme och trygghet, vågar öppna mig
och vara liten, rädd och pinsam
möts jag att en hjälpsamhet, en vilja att prata och finnas där
Vi reder ut och lär känna varandra och oss själva tillsammans
Han finns där när jag behöver, utan tvekan, men det är jag som styr
när jag vill prata om det som är jobbigt
Jag är projektledaren, inte han

Han älskar mig just så som jag är
Inte trots att- utan tack vare
Det tror jag aldrig att exmannen gjorde

Tacksam mot livet

Häromdagen läste jag vad jag skrev om längtan
just innan jag träffade min älskade
Det kändes som ett förebud, som om jag omedvetet visste
Allt det där kommer snart att finnas i mitt liv
Att jag vågade längta efter nåt annat, skriva det

Förra hösten kommer tillbaka till mig nu
när det börjar kännas som höst igen
När det snart är ett år sen
Igår kväll när Yngstan hade gått och lagt sig
läste jag allt igenom allt jag skrev då, från september till jul

Lilla vännen, tänkte jag, lilla lilla du!  
Så ledsen jag var, så frustrerad och förtvivlad
Livsklaustrofobin kom över mig med full kraft
Så vidrigt det var! Alla mailen jag fick från Exmannen efteråt
När det var slut redan och han ville fortsätta reda ut
Det var sån han var
Jag hoppas innerligt, för Tonträffdalens skull, att han
inte är sån längre
Att det var nåt han utvecklade tillsammans med mig
Jag tänker ibland att han inte förtjänar henne,
att hon är för bra för honom
Men så tänker jag att hon har valt honom av kärlek och
öppna ögon och att det säkert kommer att bli bra

När jag hade lämnat
När jag var ny och egen och kärleken till min älskade
fick leva och synas och vara besvarad
När vi sakta och försiktigt närmade oss varandra
Lyckan som jag först inte vågade tro på
Men sedan...
Jag minns varenda fikastund de första veckorna
Varenda ställe vi stannade och kysstes
under den första promenaden
När det verkligen var vi
Den första av allt

Ett år om ett tag
Ett nytt liv
Jag tar in det mer och mer, att det är så det är
Jag har allt, så känns det
Allt jag vill ha
Livet är snällt mot mig och jag är tacksam

Brev till gud!

Gud, du finns alltså! Eller tomten?
Eller är det jag själv som finns, som kan
uppfylla mina egna önskningar?!
Eller han, den bästa, finaste och vackraste människan
som tydligen älskar mig

Läste vad jag skrev här för nästan exakt 10 månader sen
Just innan

Det är önskelistan som blev en checklista
Jag har allt det där nu!
Och det kan jag säga er, att det trodde jag verkligen inte 
när jag skrev det

Ätdemonerna

Att ha ätstörningar är jämförbart med att vara drogberoende
Det är inte nytt för mig att det är så
Men jag kommer då och då att tänka på likheterna

Jag har aldrig testat några andra droger än alkohol och tobak
Jag har aldrig, förutom en mycket kort period när jag var tonåring,
umgåtts med människor som använder droger
Men jag tror mig veta ganska mycket ändå, om hur den som är
drogberoende fungerar, hur drogerna tar över ens liv 
Så är det för mig också

Känslan av att inte ha makt över sig själv, sin egen tillvaro
Att det är ätandet, maten, som bestämmer
Beroendet av att äta eller av att inte äta
Ibland är det det enda jag orkar tänka på
Det är asocialt att ha ätstörningar
På samma sätt som den drogberoende isolerar sig
med sina droger gör också jag det
Det är för mig ett av de tydligaste tecknen på att jag
har ett stört förhållande till mat och ätande
Att jag vill vara ifred
Att jag längtar efter att vara ensam så att jag kan äta
vad jag vill och hur mycket jag vill
Eller inte äta alls om det är det jag vill
Samtidigt är det den största ångesten - att vara ensam
Då finns det ingen spärr,
ingen som skyddar mig mot dem
Mot ätdemonerna

Om svartsjukan och svidet i magen

Igår funkade inte blogger och det var så
irriterande 
Jag hade massor jag ville säga och tid, dessutom,
att säga det
Nu är en del av det inaktuellt, för så kan det ju vara ibland
att det som ena dagen känns som liv och död plötsligt inte
gör det längre

Hur som helst
Vi pratade om svartsjukan igår, min älskling och jag
Det finns massor att säga, många nyanser att måla med
För mig är det viktigt, även där, att få nyansera
Den svartsjuka jag kan känna
har helt och hållet med mig att göra
Den är irrationell och obefogad
Jag tror att jag förstår vad det handlar om
Ett: hon är en främling för mig
Jag känner henne inte, vi har aldrig träffats och
jag har därför aldrig
sett honom tillsammans med henne
Två: deras relation var passionerad och kaotisk och
det var hon som lämnade honom
Det gör att jag funderar på ett: älskar han mig lika mycket?
och två: finns det något ouppfyllt mellan dem?
Tre: han pratar om henne nästan dagligen och
ofta kan jag inte följa hans associationer  -
Vad fick honom att tänka på henne nu?
Vilket i sin tur får mig att tro att hon finns i hans tankar
i stort sett alltid
Det ligger så nära till hands att hon poppar upp

Såhär kan jag grubbla runt
Och jag avskyr det!
Jag vill inte vara svartsjuk, jag har levt med en svartsjuk man
och vet hur vidrigt det är
Jag vet också att det inte finns något skäl att oroa sig
Kloka jag vet det
Men ändå kan oron gnaga och bita sig fast

Han lyssnade
Förstod
Berättade
Jag fick svar och har nu ännu mer att lägga bakom
när jag talar om för mig själv att det inte finns något att
oroa sig för

Det enda som jag inte förstår är varför
han pratar om henne så mycket
Där hängde jag inte med

men vad är det med blogger idag?

Kall i värmen

Vad jag avskyr de tillfällen när svartsjukan
far med sina kalla händer över mig!
Försöker få fäste och komma intill
I osäkerheten, kring det jag inte vet nåt om, där
trivs den, där får den livsluft
När ett namn nämns lite för ofta
När jag inte vill fråga och därför plussar ihop
ett och ett själv och... inte vet om det blir två
eller nåt annat
Då fryser jag mitt i kärleken och önskar att jag
hade mer mod
Vågade riskera att möta den blick jag är så rädd för

Sova tillsammans

Jag tycker så väldigt mycket om att sova med honom
Även då sova med verkligen betyder sova
(eller försöka)
Som igår: mens och hostan från helvetet och alldeles för kort natt
Hostan höll mig (och honom) vaken sent och alarmet var ställt på 5.30
Och ändå
Bara att ligga där, nära, i hans doft och värme gör att jag,
allt annat lika, sover bättre och vaknar lyckligare
Trött ja, men aldrig på det där urlakade sättet
som sömnbrist pga nattliga gräl gör en
(Gjorde en, dåtid)
 
Tröttvarmlycklig
Att gäspa tillsammans på bussen, hans lår mot mitt

Mörk nyans

Att leva med en ny människa innebär förändring
Till allra största delen positiv sådan
Men även den förändring som är bra kan vara jobbig
Att inte hela tiden bli sedd och bekräftad är nytt
På många sätt är det skönt
Att konstant vara föremål för någon annans blick och öppna öra
är påfrestande
I alla fall fungerar jag så att jag vill vara obemärkt ibland
(eller ganska ofta faktiskt)

Nu blir jag inte längre sedd och bekräftad
och det är ovant
Skönt men också tomt
Jag grubblar ibland på vad han tycker, tänker, känner
Likställer tystnad med ointresse fast jag vet bättre än så
Tar en utebliven blick för att inget finns att se
Blir ledsen och känner mig osynlig
Det är som avgiftning, så försöker jag se det

Han är mer som jag och det är vilsamt, så jag vill ha det
Bara ovant 

Jag skriver massor om honom här, men säger inte så mycket
till honom 
Känner mig lite blyg och rädd att han ska tycka att jag är
för mycket
Det är också en skillnad: en man som inte känslopjunk-bloggar
Att jag skriver om oss - om kärleken och livet och honom 
Medan han skriver om helt andra saker

Att slippa läsa om sig själv på hans blogg, så kan man också se det

Ljus nyans

Doften av honom
Halsgropen, skjortaxeln, handflatan
Var som helst där jag kommer åt
drar jag in den
Himmelskt
En av kärlekens största fysiska sensationer för mig

Lyckokliché med nyanser

Lycka eller elände - vilket är det bästa bloggmaterialet?
Det var ungefär frågan jag ställde nedan 
Svaren, såhär långt, är lite blandade
Flera menar att lycka lätt blir lite platt och ointressant
Jag kan hålla med om det, om den lycka som omskrivs
inte ges nyanser

Lyckan i mitt liv nu är inte nyanslös
Mitt liv är inte odelad toppenfinfint bara för att jag lever
med kärlek på ett sätt som jag aldrig tidigare upplevt
Jag är inbäddad i hans värme, välvilja och respekt
Jag älskar honom gränslöst och känner mig lika älskad tillbaka
Men det betyder inte att vårt liv tillsammans är helt problemfritt
Vi är två medelålders människor med varsitt halvt liv bakom oss
Bagage kallas det ibland, alla de där minnena och upplevelserna
som vi har med oss, som gör att vi ibland reagerar märkligt
eller oväntat
Vi har varsitt bagage
Vi har våra ex, ett gäng ungar var, varsin uppsättning familj

Han överraskar mig ibland
Jag blir förvånad, ledsen och undrande men aldrig arg
Jag tror inte att jag kan bli arg på honom
Jag överraskar honom också
Han förstår ännu inte hurdan jag är, fullt ut
(om man nu nånsin kan det)

Vi vet inte hur vårt gemensamma liv kommer att te sig riktigt
Hur det kommer att bli med barnen,
var vi ska bo, hur vi ska ha det
Men vi vet alldeles säkert att detta är för livet
Vi jobbar på det och det jobbandet, det är var jag kommer
att skriva om här
Nyanserna

Hur livet kan bli när man träffar sin stora kärlek sent,
efter barnen och allt det där
Ett allmängiltigt ämne, tänker jag
Och faktiskt - oavsett om någon läser eller inte så
kommer jag att fortsätta skriva om det
För jag kan inte leva utan att skriva

Making plans

Jag insåg idag när jag satt på jobbet att jag planerar
Jag vågar det nu! Vågar tänka på livet på ett annat sätt
- lita på det, tänka att det kommer att fortsätta vara såhär
Planerandet tar sig olika uttryck
Jag surfar runt på hemnet
Jag funderar på resor jag vill göra och
konserter jag vill gå på
Såna där tillsammans-grejer, han och jag-grejer

Men jag planerar också mitt eget liv på ett nytt sätt
Jag tänker på mig själv med en ny glädje
Funderar på vad jag vill att livet ska innehålla
nu när det inte längre bara är överlevnad
som står på schemat

En vän sa till mig att det det tog henne flera år att
börja vilja något igen efter att hon hade lämnat
en destruktiv relation och träffat en ny man
I flera år ville hon bara vara i hans famn,
skyddad av hans armars vänlighet
Orkeslöst lycklig
Jag känner igen det där lite
Det har varit en sån trötthet, att läka tar tid och ork
Att jag börjar planera livet nu igen betyder kanske att
jag mig är på väg att bli hel igen

Kliché?

Min bloggkollega Bobbie (som sorgligt nog slutat blogga)
sa till mig att det är lättare att skriva
om elände och tråkiga, jobbiga saker
än om lycka och allt som är bra

Jag tänker att det där är en sån jäkla kliché!
(vilket jag inte riktar mot Bobbie alls, hon är ju långt ifrån
den enda som förfäktar den tanken)
Jag försöker skriva om lyckan
Om harmonin och bramåendet, livet när det är så nära
perfekt som det går att komma
När den längtan som finns är fin och inte trasig, uppgiven
När nuet är lätt och rent och kärleksfullt

Jag lyckas kanske inte med det, men jag tänker fortsätta försöka

Jag är i en lyckobubbla med tunna väggar
Jag känner mig hudlös på ett bra sätt, på ett ofarligt sätt
Livet angår mig
Jag vill göra upp planer
Resa, flytta ihop, skriva, vara
Livet, resten av mitt liv!
Jag känner en sån tacksamhet över allt detta

Hur tänker ni?
Kan man skriva intressanta saker om lycka eller
blir det bara platt och övergulligt?

Relationer då och nu

Det är sant
jag nyper mig i armen och, jodå jag är vaken
Detta är livet nu!

Älskade, finaste han
Bästa barnen
Lyckliga jag

Framtid och nu
Vid den här tiden förra året var jag kvar i mitt gamla liv
Det är så lätt att jämföra
Jag försöker låta bli, det är på många sätt meningslöst
Min förra relation var en parentes
Det står alltmer klart
Trots att den gav mig ett älskat barn
så var den en parentes i den betydelsen att den var
icke-fungerande
Innan jag träffades min exman så var jag tillsammans med
mina stora barns pappa i nio år
En relation som saknade två viktiga beståndsdelar,
nämligen passion och gemensamma intressen
Men som ändå fungerade i den meningen att det dagliga
livet flöt på, att det inte var ständigt krig
Att en fick sova om nätterna och kunde umgås med vänner
utan att skämmas
Det var rätt att det tog slut, inget mer med det
Utan kärlek kan man inte leva ihop
Men vi var vänner, vi var det då och vi är det nu
Jag vet inte om jag nånsin kommer att bli vän med
min exman
Jag känner mig inte uppskattad och respekterad av honom
och jag känner inte att jag kan uppskatta honom heller

Man behöver inte vara vän med sina ex, det är inte så jag menar,
men jag tror att det säger nåt om relationen om man är det

I en annan värld

Mitt livs bästa sommar är snart slut
Inte slut vad gäller möjligheten att gå i shorts eller
plocka en bottenskyla blåbär till en paj
utan slut som i börja jobba
När jag säger att detta är den bästa sommaren
menar jag bästa sommaren som vuxen
Det går inte jämföra med barndomens somrar
eftersom premisserna då var helt annorlunda
Men om alla somrar sen, säg, 20-årsåldern
är under luppen så finns det ingen som slår denna

Att allt är så bra beror på att jag lever i en relation som är
just så som jag vill 
Med en människa som fungerar tillsammans med mig
Som jag fungerar tillsammans med
Vi älskar varandra och det hjälper såklart till men jag är
övertygad om att jag skulle kunna resa och hänga med honom
lika problemfritt även om han bara var en vän

Det blir fel ibland, som det alltid blir mellan människor som
är nära varandra och gör saker tillsammans
Konstigt vore det väl annars
Men det faktum att det blir fel ibland hänger inte över mig
som ett illavarslande hot

Livet är lugnt
Vi lär känna varandras barn, de lär känna varandra
Han tar ansvar för sina, jag för mina och det är ingen big deal
Han skulle aldrig kalla någon av mina avkommor för jävla unge
så som Exmannen mer än en gång gjorde

Jag bor i en annan värld nu

Hemnet

Jag gick in på hemnet för första gången på väldigt länge
Vi är inte på något sätt där ännu, men jag kände att jag ville kolla
Vad stora lägenheter och hus kostar
Vad det finns och var
Bara känna på det
Han vill också
(Det är ju inte självklart att man vill bo ihop bara för att man
är ihop)
Men han vill alltså, han också (jippi!)
Sen, när några barn bestämmer sig för att de är vuxna nog att
flytta
Eller vi bestämmer att de är det...
Hittade omgående ett hus som skulle funka
Mer än funka faktiskt! Jag kunde börja packa nu på en gång
Fem mille
Det är sjukt mycket pengar men det skulle gå
Fast hellre vill jag nog bo i lägenhet
Han och jag och barnen
Längtan

Om vikten och tilliten

Vi pratade om sprit och onykterhet, hur mycket man tål
och hur långt tid det tar innan all alkohol försvinner ur blodet

Vad som händer i kroppen beror bland annat på
hur stor man är
Det är ju inget konstigt med det
Alltså: jag blir mer onykter än han om vi dricker lika mycket
Men det kunde han inte förstå: du väger väl ungefär som jag?!

Ja men eller hur!
Där skulle en normal person, en jag utan skev kroppsuppfattning,
bara skrattande tillrättavisa
Nej, det gör jag inte
Du väger minst 15 kg mer än jag

Men nu är jag inte normal i det avseendet
Jag blev jätteledsen och det var på vippen att jag började gråta
mitt i efterrätten

Jag kan inte hantera det och det handlar om mig, det vet jag
mycket väl
Det är inte hans fel att jag har en skev kroppsuppfattning
Men nu lever han med mig och vet, eller borde veta
Han borde både veta att jag är känslig och han borde veta
att jag inte väger lika mycket som han
Vi har pratat om det förr, han har frågat, jag har berättat
Det är lätt att tolka det som att han inte bryr sig
Att han inte tar mig på allvar
Jag vet att det bara är så obegripligt för honom
Han tycker inte att jag är tjock, säger han
Nej ok
Men om jag vägde det han tror, skulle jag vara det
Hur lite koll kan man komma undan med att ha?

Jag vet att jag berättar för lite, för jag skäms så
Jag måste bita huvudet av skammen och luta mig emot honom
Lita på att han står kvar
Men det ställer krav på honom också
Han måste minnas och bry sig och ha bättre koll

Sista dagen

Ensam hemma
Katten och jag
Saknar, längtar
Måste vänja mig vid ett nytt liv
Olikt det som varit, blivit självklart: att ha honom nära
i vardagen, dag efter dag och natt efter natt
Tomheten känns i hela kroppen och jag kan inte
sitta stilla, oron surrar i huvudet och kroppen
känns skakig

Fina barnen
Jobbet, som jag tycker om
Vardagen
Jo, det är ju så
Jag har ett bra liv på alla möjliga sätt
Men just idag vill jag inte

Jag vill ha honom, jag vill mer av allt
Inte mindre

Livet som jag vill ha det

Vi har varit bortresta några dagar
jag, han och barnen - både hans och mina
Det gick väldigt bra och jag känner mig glad i magen

I morse när jag stod i tvättstugan och matade in smutsiga
kläder och sunkiga, sandiga handdukar slog det mig att jag
nog aldrig har haft det så bra i hela mitt liv som jag har det nu
Allt stämmer nu
Kärleken, barnen, jobbet, boendet, jag själv
Jag må vara i en lycklig förälskad bubbla - men jag tycker
att jag ser nyktert på mig själv och jag saknar inget av vikt
Det här är livet så som jag vill ha det - vad gäller allt
som verkligen spelar roll
Så har jag aldrig känt förut