Många kolleger och vänner och säger att de
gillar att slå ur underläge
Enligt logiken:
När ingen väntar sig nåt särskilt, när ingen direkt ser en,
då är det lättast att vara bra
Jag funkar precis tvärtom
På jobbet:
Om ingen tror på mig eller förväntar sig att jag ska fixa saker
då kan jag tappa tron på mig själv och bli helt passiv
Jag behöver förväntan och (lagoma) krav
Jag behöver att nån ser mig
Och även privat är det nog så:
Jag måste känna mig omtyckt och sedd
Jag kan inte charma någon som inte bryr sig,
som signalerar att jag är ointressant
Jag blir inte det minsta sporrad av det utan bara
ledsen och liten
Jag märker det mer och mer, hur social jag är
Inte så att jag pratar en massa med alla möjliga
Jag är inte så bra på det
Och jag är gärna för mig själv också
Men social i den betydelsen att jag behöver känna mig
sedd och omtyckt
Nu när det är lagom av den varan, när jag inte är
världens centrum på ont och gott, när jag inte får
för mycket uppmärksamhet
Jag trodde länge att jag var en ensamvarg
när det egentligen handlade om att få vara ifred
från fel sorts uppmärksamhet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar