Häromdagen läste jag vad jag skrev om längtan
just innan jag träffade min älskade
Det kändes som ett förebud, som om jag omedvetet visste
Allt det där kommer snart att finnas i mitt liv
Att jag vågade längta efter nåt annat, skriva det
Förra hösten kommer tillbaka till mig nu
när det börjar kännas som höst igen
När det snart är ett år sen
Igår kväll när Yngstan hade gått och lagt sig
läste jag allt igenom allt jag skrev då, från september till jul
Lilla vännen, tänkte jag, lilla lilla du!
Så ledsen jag var, så frustrerad och förtvivlad
Livsklaustrofobin kom över mig med full kraft
Så vidrigt det var! Alla mailen jag fick från Exmannen efteråt
När det var slut redan och han ville fortsätta reda ut
Det var sån han var
Jag hoppas innerligt, för Tonträffdalens skull, att han
inte är sån längre
Att det var nåt han utvecklade tillsammans med mig
Jag tänker ibland att han inte förtjänar henne,
att hon är för bra för honom
Men så tänker jag att hon har valt honom av kärlek och
öppna ögon och att det säkert kommer att bli bra
När jag hade lämnat
När jag var ny och egen och kärleken till min älskade
fick leva och synas och vara besvarad
När vi sakta och försiktigt närmade oss varandra
Lyckan som jag först inte vågade tro på
Men sedan...
Jag minns varenda fikastund de första veckorna
Varenda ställe vi stannade och kysstes
under den första promenaden
När det verkligen var vi
Den första av allt
Ett år om ett tag
Ett nytt liv
Jag tar in det mer och mer, att det är så det är
Jag har allt, så känns det
Allt jag vill ha
Livet är snällt mot mig och jag är tacksam
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar