Att ha henne här

Åh tacksamhet! Solen strilar mellan höstfärgade löv in genom mitt köksfönster. Det är tidig söndag morgon och jag har haft några alldeles fantastiska dagar fyllda med bokmässa och prat. Under sena kvällar vid köksbordet, under långa promenader - en ström av tankar och ord som inte tar slut utan bara pausar. Vi har pratat om förut och idag, om oss och om andra. Ännu lite fler saker har klarnat och ännu lite mer har jag landat i mitt nu. Jag berättade för henne om hur jag utmanar mig själv: hur jag tvingar mig att tänka efter och skärskåda livet. Rädd för att återigen hamna i något som bryter ner mig, rädd för att återigen inte fatta det förrän det är allt för sent. Rädd för att allt bara ska handla om motsatsen: att han är en helt annan och att det är där allt finns. Med honom på avstånd och henne här i mitt kök har jag kunnat se på mitt nu med en skapare blick. Någon som känner mig utan och innan, som kände mig långt innan jag träffade honom och som fanns bredvid under de jobbiga åren. Som också har träffat honom, oss tillsammans. Det kändes värdefullt och viktigt.

Jag fick en massa inputs som jag inte ens riktigt förstår värdet av ännu. Bara att-

Nu ska jag dricka upp mitt kaffe och vika min tvätt innan jag tar mig ut i skogen och känner på höstluften. Livet är makalöst.    

Flygg

Igår fick jag ett mms: Ett foto av en hand som håller en nyckel. Äldstens hand och dito lägenhetsnyckel! Nu flyttar hen! På riktigt. Det känns bra och vemodigt på samma gång. Min förstfödda, fina stora lilla människan är vuxen nu och ska börja bygga sitt eget liv, på allvar. Vi kommer att få en annan relation. Det är slut på "gå och borsta tänderna nu och sänk musiken så att jag kan sova" och frågor om när hen kommer hem och om hen ska äta med oss eller inte. Nu blir livet ett annat. Det kommer att bli bra!
 

Intillheten

Fredagsvemod. Första tiden med honom kände jag det varje varannan-fredag, dvs den fredag då vi inte skulle träffas under helgen eftersom vi hade barnen båda två. Livet är fortfarande ordnat så och det har blivit en lunk. Inte kul precis men ok. Förutom att det är nödvändigt om vi ska få de andra helgerna till bara oss, så har det poänger. Att vara ensam med barnen de lediga dagar de är här är skönt, när de kommer till mig på fredagskvällen är det bara vi och jag njuter av den tiden. Lite extra god mat och soffmys med chips, ett glas vin till mig och tid att kramas och prata om veckan. Det är inte någon tillkämpad glädje alls utan alldeles så det är: Jag tycker om alla fredagar nu.

Men idag är det bara torsdag och efter en vecka som, både hittills och fortsatt, är ganska bokad och hektisk så skiljdes vi åt för helgen redan i morse. Och det kändes inte alls bra. Anledningen är rolig: jag får nämligen fint besök idag. Genus kommer och hälsar på och vi ska gå på Bokmässan tillsammans. Jag ser fram emot det väldigt mycket och känner mig varm och glad. Men samtidigt sitter det en liten längtanstagg i hjärtat. En liten tagg som handlar om för lite vardag, alltid. För lite vardaglig intillhet. Jag har vant mig vid livet som det är, dagar isär, väskbärandet, planerandet, o-vardagen. Lunken funkar och även om jag hellre skulle ha det annorlunda så kan detta också vara bra. Oftast känns det så. Men inte idag, inte just nu.

Kanske är det bara pms. Och säkert försvinner den blåa känslan ikväll när Genus kommer. Hur som helst är det ingen mening med att längta efter det omöjliga. Jag var bara tvungen att få det ur mig.

Privilegium

Det som hamnar här är mörkare, mer blått, än den fulla bilden av mig. Tror jag i alla fall. För jag drar mig ofta för att skriva de glada sakerna, tänker att ingen vill läsa bloggtext efter bloggtext fylld av min vardagslycka. Fast jag kan ju ha tokfel! Det kanske ni visst vill!

I alla fall: jag har det så bra! Det finns saker som kunde varit bättre, men då hade jag varit en annan och mitt liv ett annat liv. Nu är det såhär, t ex med mamma min. Och det har gjort mig till den jag är, den som tänker det jag tänker och är så glad över sitt liv. Den mörka reliefen, utan den vore jag kanske inte lika lycklig idag? Hur kan man veta?

Jag vaknade tidigt i morse och trodde att jag hade försovit mig. Det hade jag inte: min älskling som skulle upp en timme innan mig låg fortfarande kvar och snusade mot min rygg. Den kärlek som rusade runt i mig under ett par halvvakna minuter, mellan två olika drömmar, den går inte att beskriva. Självklarheten i att sova nära honom, hans dofter, rörelser och små ljud. Aldrig att jag känner mig störd! Jag har aldrig sovit så fridfullt och gott bredvid någon. Även om jag vaknar så gör det mig inget, för det är som om kärleken gör mig pigg. Och även om jag inte är pigg jämt så är jag glad ändå. Grundglad i hela kroppen. Tillfreds. Jag kan inte minnas att jag någonsin har känt så förut.

En vän sa till mig en gång när jag var ledsen (tror det var förra sommaren) och inte fattade varför - jag var ju så kär och glad - att det inte var så konstigt. Att jag var tvungen att förstå att jag hade varit väldigt trasig och att det skulle ta tid att läka. Jag förstod inte det riktigt då, men nu gör jag det. För nu känner jag mig hel. Inte bara med potential att bli hel utan faktiskt hel.

Jag är mer beroende, känslomässigt, av honom än jag varit av någon annan tidigare. Mer öppen - öppnad - och mottaglig. Men samtidigt mer självständig och mig själv nog. Det är en lite underlig känsla men logisk. Kärleken till och från honom gör mig stark. Vårt vi gör mig till en trygg person. Det är helt nytt för mig, att man kan känna så. Det har med massor av saker att göra, men en viktig del är jag är vuxen på riktigt nu. Förbi tonår och ängslig ung tid. Förbi småbarnsår och osäker karriär. Nu har jag landat. I hans famn och i mitt eget liv.  

Nya böcker till mitt hem

Helg utan barn. Några få dagar i månaden är det bara vi och det är viktiga dagar. Våra dagar. Men det betyder inte att de måste vara så himla speciella jämt, att de alltid måste fyllas till brädden med sådant som man inte kan göra vilken dag som helst när barnen också är hemma. Jag känner mer och mer att det jag verkligen saknar och behöver är vardagsliv med honom. Vanligheter som att äta frukost, sitta och läsa tidningen hemma i köket och gå på stan tillsammans - sånt gör vi. Men vi gör inte det där som folk som bor ihop gör: städar, tvättar, röjer på vinden, åker till Ikea och handlar gemensamma saker. Jag längtar efter att det men vet också att det är meningslöst att tänka på det.

Så jag pysslar här hemma ensam istället. Stryker förra veckans tvätt och funderar på att rensa i bokhyllan, ge bort lite dubletter och hopplösa gåvoböcker som jag aldrig kommer att läsa. Skapa plats för vad som kanske kommer med hem från Bokmässan. Nya böcker - vad skulle livet vara utan?

En mindre jävlig barndom

Jag återkommer till Jeanette Winterson, igen. Hennes uppgörelse med sin mamma, hennes sätt att överleva - leva! - trots en barndom som måste beskrivas som ett rent helvete, sätter igång en massa tankar kring min egen barndom och min relation till min mamma. Jag menar inte att min barndom på minsta vis kan liknas vid hennes, men jag var inte heller lycklig, jag kände mig inte heller älskad och sedd och jag ville också komma bort från mitt hem och min familj fortast möjligt. Fortfarande, snart trettio år efter att jag flyttade hemifrån, våndas jag varenda gång jag ska hälsa på min mamma.

Jag har aldrig gjort upp med min mamma (och pappa). Jeanette Winterson och många andra med sårig barndom har klippt banden, lämnat i vredesmod för att rädda sig och ingen klandrar dem. Tvärtom. Det är sunt och klokt att göra så. När man inte har haft det jävligt på det sättet utan bara hade en taskig barndom light finns inte det alternativet. Om jag skulle klippa banden med min familj skulle jag bli den onda och dåliga. Om jag skulle försöka göra upp skulle jag bli den som som gnäller och ältar. Det placerar mig ett slags limbo - jag kan inte ha en bra relation med min mamma eftersom jag bär på en massa sorg och onda minnen men jag måste ändå ha en relation och träffa henne då och då, för att upprätthålla bilden av normal familj.

Jag önskar mig såklart inte en sämre barndom än den jag hade, jag romantiserar inte eländet. Men den som har utsatts för sådana saker som t ex Jeanette Winterson (hon bestraffades genom att bli inlåst i kolkällaren, hennes mamma brände hennes böcker och kallade henne för djävulens avkomma) får lov att göra upp, vara arg och utagerande, bryta sig loss. Den som "bara" utsattes för en mamma som höll för både ögon och öron när hennes ena barn begick övergrepp på det andra, som aldrig öppnade munnen för att försvara, som aldrig kramades eller sa något berömmande, kan inte göra något. Den mamma som inte varit explicit elak kan inte ställas till svars. Den som bara glidit undan kommer man aldrig åt.

I hela mitt liv har jag förstått och tagit hänsyn. Inte bråkat och sagt ifrån, inte gjort upp. Undvikit istället för att konfrontera. Jag håller på att bli bättre på att göra upp. Och på att släppa saker. Välja mellan att antingen släppa eller se till att reda ut, så att saker inte blir liggande i bakhuvudet, outredda och energikrävande. Det är inte lätt, men vem har sagt att livet ska vara lätt?

Varannan vecka-familjerna

Det är fredag. Arbetsveckans sista dag. Ikväll ska jag på fest. Och jag vill inte. Det är en annorlunda vill-inte-känsla än den jag kan känna mer frekvent, den som beror på att jag ogillar fester som kombinerar momenten jag känner bara några få av gästerna och det kommer att krävas minglande. Jag tycker generellt mer om middagar och fester där jag känner många. Tror inte att jag är unik där.

Men inför den här festen känner jag ingen motvilja. Det har inte med festen som sådan att göra, eller med de andra som ska dit. Det är helt och hållet mig själv det handlar om. Jag är mer sugen på vin och mys i soffan med min älskling. Kanske kan det bero på att det är en hel månad sedan vi senast hade en enda stund för oss själva utan att någons barn var med. Möjligheten att byta helg och hjälpa varandra med barnen när t ex jobbet kör ihop sig är en central del av mitt varannan-vecka-föräldraskap. Utan det vore det tufft och det är en självklarhet att barnen aldrig får komma i kläm för att vi mammor och pappor valt att inte leva tillsammans. Men. Det blir ett problem när det är många barn inblandade - hel- och halv- och bonussyskon. Det kräver att man använder sin expartner med viss urskiljning. Frågar i god tid och är beredd på att det kan bli nej. Den som är barnlös har ju i grunden rätten på sin sida. Inte rätten att slippa ha sina barn utan rätten att få några dagar att ägna sig åt sin kärleksrelation, helt och hållet. För att alla mår bra av det.

Mina barns pappor brukar kunna hantera detta bra. Och jag med, tror jag. Men nu kör det ihop sig lite och blir lite för mycket av förgivettaganden för att jag ska känna att det är ok. Lite för mycket "Jag ska åka till Norge helgen vecka 44 så då behöver Y vara hos dig".

Våga vara älskad

Den starka som är jag. Som också är jag. Oftast, de flesta dagar är jag stark och glad, trygg i mig själv och o-upptagen av grubbel och tvivel. Mina vänner säger att jag är så bra på att skapa lugn och på att lyssna. Runt mig finns harmoni. Jag känner oftast igen mig i den bilden. Jag är inte sävlig som person, men jag brusar heller inte upp (i alla fall hemskt sällan). Mitt tempo är varken snabbt eller långsamt, man kan inte artbestämma mig så - jag är både och.

Det finns sidor hos mig själv som jag tycker väldigt mycket om. De flesta dagar trivs jag med att vara jag. Så har det inte alltid varit. Tvärtom: förut, när jag var yngre, vad trivseldagarna undantag. Nu är jag på en plats och i ett liv som jag tycker om. Allt-allt är inte toppen och inte precis varje dag är lycklig och rolig, men på det hela taget är jag en lycklig och nöjd människa.

Jag vill göra det klart, inte minst för mig själv. Sätta på pränt och påminna. Så är det ju faktiskt! Glöm inte det.  

När jag läste Jeanette Wintersons senaste bok stor igenkänningen och insikterna på kö. Jag läste den sakta och eftertänksamt, sparade och vårdade min läsning. En av alla tankar som jag tog till mig - som Winterson lärde sig av sin flickvän Susie Orbach - var att det är inte oförmågan att älska som är hennes problem, utan omförmågan att bli älskad. Den distinktionen gick rakt in i mig. Så är det för mig också. Älska kan jag, vad än en bitter och besviken exman försökte få  mig att tro, när jag ju faktiskt bara slutade älska honom. Men att bli älskad har det varit svårare med. Att våga lita och sjunka ner i det omslutande som en annan människas kärlek är. Jag är på väg. Den söndertrampade förmågan att lita, att verkligen tro på att någon kan kärlek för mig, just precis sådan som jag är. Tack vare honom.

En liten fejk

Att våga lita, våga falla. Att våga vara beroende. Inse att beroendet inte är farligt och inte gör mig till en svag och ömklig människa. Att det inte är farligt, på något sätt, utan nödvändigt och vackert. Att han inte kommer att göra mig illa om jag vågar. Det är inte lätt. För en som blivit trampad på i tilliten är det svårt. Extra svårt är det när han är krävande, när han inte är alldeles ovillkorlig. Oavsett att jag både inser att man inte kan vara det - ovillkorlig i kärlek - och att jag tycker att det är bra med ett visst mått av kravställande sparkar därbak, så gör det alltihop ännu en liten smula svårare.

Min trygghet blandas upp med en dos rädsla och även om den är aldrig så liten så finns den där. Skärp-dig-känslan. Han-kan-faktiskt-tröttna-litenheten. Som är bra och skrämmande på samma gång.

Han säger att han är en "stannare" - en sån som inte lämnar i första taget (eller andra eller tredje) utan är lojal och där. Och hans hela liv bevisar att det är så. Han är en lojal pojkvän, kompis, pappa, bror, son. Han är anpassningsbar och hittar sin plats även i det som inte ser ut att passa honom alls. Jag vet det och litar på det. Tryggas av det.

Och samtidigt. Hans handfallenhet inför min ledsenhet och hans kyliga sätt att bemöta mitt vacklande självförtroende med att det är osexigt att inte tro på sig själv lämnar mig ensam. Lämnar mig med en mask att sätta på, ett spel att spela. De gånger litenheten kommer ikapp mig är det bara att bita ihop och hitta andra sätt att känna sig stark. Fake it 'til you make it säger somliga. Och jodå, det kan jag. Och gör jag. Men jag vill inte vara en fejk inför honom.

Jeanette Winterson och lättnaden

Jag har just läst Jeanette Wintersons Why be happy when you could be normal och jag är tagen. På det där genomgripande sättet. Jag ser saker och förstår världen på nya sätt och det gör att jag känner mig både stor och liten på samma gång. Stark och svag, modig och livrädd.

Det är en gripande bok om en trasig barndom men det är fram för allt en bok om att överleva, om att ta sig ut. Om lättnaden - den enorma, elektriska känslan av frihet när något trasigt tar slut. Nystartseuforin. Jag har känt den, flera gånger om och är vän med den. Första gången det hände var när jag flyttade hemifrån. Obeorendelyckan som jag tror att bara den kan känna som varit en beroende part i något destruktivt. Längtan bort och inte till. Drivet att befria sig, skaka av sig och den nakna glädjen när man kan det. När det äntligen går, när man äntligen vågar. Kasta sig ut, i ett annat liv, nytt och varmt. Luft som går att andas.

För första gången på länge har jag läst en skönlitterär bok med pennan i handen. Strukit under och antecknat i kanten. Vikt hörn. Använt. Jag kommer att återkomma till den. Det vet jag bestämt.

Lyckohöst

Jag har häcken full och inte tid att grubbla. Så bra det är. Jo, på sant. Det är bra för mig med högt tempo. Jag mår bra då. När jag märker att jag orkar och är lycklig i det. För att jag har det så himla bra! Jag har energi och ork, för jag har kärlek i mitt liv och en frisk och vältränad kropp.

Lyckotid är det nu, dessutom. Den tidiga hösten som nog är min bästa. Har alltid varit.

Så... filurande om min självkänsla får vänta. Vill bara säga helt kort att jodå: jag vet rätt väl vem jag är. Och jag tycker om henne. Men jag har sår kvar från ett fjorton år långt destruktivt förhållande. Det tar lite tid att läka dem.  

Meducin

Jag har hittat en ny medicin. Nån örtbaserad historia, som man ska droppa i vatten och dricka morgonmiddagkväll. Helst. Jag har hoppat mittpådagen-dosen (dvs glömt, oftast) och nöjd mig med två gånger om dagen av detta inte helt goda. Och det har hjälpt! Massor har det hjälpt! Så till den milda grad att jag nästan glömt att jag är sjuk. Igår var jag stressad och glömde ta medicinen på kvällen samt glömde även ta med den hem till min älskade = ingen dos nu på morgonen heller. Och nu... vet jag inte hundra att det beror på det förstås, men jag har ont i magen och mår illa. Skit. Men bra också. För jag kan gå ut på lunchen och köpa en flaska till, som jag kan ha hemma hos honom. Skit nu blir bra sen. Det kan jag leva med!

Osexigt

Jag har tänkt på en sak de senaste dagarna. Det handlar om en återkommande känsla jag har av att inte kunna vara den jag som jag tycker mest om. Det är något som har följt mig genom livet, i form av en slags osäkerhet. Var finns det plats för mig? Eller snarare: vilken mig finns det plats för? Hur ska jag vara för att passa in här? Vilken roll är ledig?

I enskilda situationer har jag lärt mig att se på det där som en styrka, att vända det till något bra. En slags flexibilitet eller prestigelöshet som gör att samarbeten t ex flyter på lättare. Jag måste inte alltid vara den som gör det ena eller andra, vara den som styr eller den som följer. Jag kan prata och jag kan vara tyst. Att ha barn, att göra nån slags karriär, att åldras helt enkelt - har lärt mig det.

Men när det gäller relationer har jag svårare att skaffa mig en plats utan att först snegla på vad som är ledigt. Hurdan jag ska vara för att på bästa sätt passa in, för att bli mest omtyckt. För att inte konkurrera.  Det gör att jag hamnar i lägen där jag inte känner igen mig själv eller där jag i alla fall inte tycker om mig själv. Det är inte jag att göra så eller falla undan på det sättet, och ändå ser jag det ske.

I kärleken är jag säker och trygg, osäkerheten handlar inte om det. Men i andra lägen kan jag känna mig liten. När vi pratar och jag upplever att det jag säger inte har något värde. Att jag inte bidrar med något klokt. För det behöver man väl inte säga och visa... Eller?

Han säger att jag behöver skakas om och det stämmer kanske. Jag behöver säga åt mig själv att jag kan och får ta den plats jag vill ha. Ingen kommer att hindra mig, tvärtom. Det är osexigt med dåligt självförtroende, sa han till mig häromdagen. Jo, det tycker jag också. Ändå är det svårt för mig att slåss ur det underläge som en sådan replik skapar. Att känna sig obekräftad och fundera över sitt värde och ovanpå det få veta att man är osexig i sin undran- Nej, det fungerar inte riktigt som positiv förstärkning. Men jag får hitta sätt att betrakta det så.

... och sluta filura, dricka upp det kallnade kaffet och ta mig en röjstund på vinden istället. Äldstabarnet ska ha med sig lite saker när hen flyttar och de står inte direkt ytterst. Också en söndag.  

Veckoända

Jag längtar efter helg så att jag håller på att gå i bitar nu. Veckan har varit slitsa: De två senaste veckorna, till och med. Långa fullmatade dagar, möten högt och lågt och en helg utan min älskling gör att jag nu när det är fredag eftermiddag knappt står ut med att vara på jobbet. Snart snart får jag ta bussen hem, bara ett möte kvar! (Vem fan lägger ett möte fredag eftermiddag? Jaså, det var jag själv som bokade det? Ok...)

Helg nu är så väsensskilt från helg då. I princip inget är likt. Harmoni och tid både tillsammans och för sig själv. Lugn och glädje. Mat och vin, prat och kärlek. Allt inbäddad i värmen från hans tillåtande kärlek. Jag har det så himla bra!

Mitt i livet

Läser Livet just nu om att träffas när man är lite äldre. Hur annorlunda det är, hur mycket bättre. Jag kan bara hålla med!

Jag är mer klar med mig själv, modigare och lugnare, än när jag var 20 eller 30. Roligare att vara med, eftersom jag vet mer vad jag vill och kan kompromissa på ett annat sätt.

Ibland kan jag bli ledsen över att jag inte träffade min älskling förrän så här sent i livet, för att vi inte kommer att få lika många år tillsammans som de som träffas när de är yngre. Men jag vet ju också att vi inte hade varit vi, de vi är nu, om vi hade träffats för tio eller femton år sen. Det vackra vi har nu, den stora varma kärleken vi ger varandra, tryggheten och friheten, hade vi kanske inte klarat av att ge. För att vi inte var redo. Kanske hade vi gjort varandra illa utan att förstå det eller kunna agera annorlunda. Kanske hade det inte alls fungerat med barnen, som då hade varit små. Fler år - jo det hade vi kanske fått. Men vad hade de innehållit? Om det vet vi ingenting.

Så jag landar alltid i att jag är glad att det är just såhär det är! Att jag just för två år sedan träffade mannen i mitt liv, den bästa och vackraste, inifrån och ut. Han som gör mig till den lyckligaste och mest harmoniska jag någonsin varit. Och att jag fick vänta med att träffa honom tills jag var redo att ta emot honom.

Om söta ord

Ibland känner jag mig som en besökare på AA (inga liknelser i övrigt, och absolut inte ett sätt att förringa det som AA står för och ger). Hej! Jag heter Fortfarande lycklig. (Hej, Fortfarande lycklig!) Jag är en sötordsjunkie. Jag är beroende av och svag för att folk säger söta saker till mig.

Är det en svaghet? Är det märkligt eller skadligt? Bör jag jobba med det?

Nej. Tror jag är svaret på samtliga frågor.

Så... vilket är problemet då? Inte att jag blir glad av. Utan kanske att jag blir ledsen utan.

Par i terapi

På SVT1 just nu: ett program om par som går i terapi. Ljudet är inte på, och ingen tittar egentligen, men bilden drar till sig min uppmärksamhet. Medelålders människor med problem i relationen pratar med varandra och en terapeut och det är nog bra. Att de pratar och att de finns någon som lyssnar och styr upp. Jag och min exman gick i terapi i flera omgångar och även om det inte räddade vårt äktenskap (som var utom räddning, tror jag) så var det positivt för oss som individer.

Men att göra det i tv? Nä, det går fan en gräns! Hur tänker man? Jag blir illa till mods av att se det fast jag inte ens hör vad de säger. Bara tanken på att det är deras mest privata vi får ta del av får det att krypa i mig. Jag vill inte veta!

Vad är poängen med att fläka ut autentiska par? Vad är det för del på fiktion? Måste det vara på riktigt för att vi ska kunna engagera oss?

Mindfulnes kanske?

Tänk om jag skulle ta och sluta längta. Helt. Gå all in på nöjdhet i nuet. Mindfulnes kallar somliga det och jag tror att jag är hyggligt bra på det ibland. Vissa dagar. Andra går det käpprätt åt skogen med sånt där som att vara förnöjd och landad här och nu.

Men det där med boende. Det är inte som jag vill ha det, det är det ju inte. Men det är bra - också. Det finns det som är bra med att bo ensam med barnen och tänk om jag skulle försöka fokusera mer på det. Tänka att jag ska ha det såhär alltid och att det enda som kommer att hända är att det kommer att bo färre och färre människor här med mig. Att det till slut bara kommer att vara katten och jag. Och känna att det är bra.

Att det är jag som tar besluten och sätter ribban. Jo, barnen bestämmer över sina rum och städar betydligt mer sällan och noggrant än jag (t ex) men det är ändå mitt detta. Mitt och ingen annans. Jag hade fram tills att jag flyttade hit aldrig bott som enda vuxen någonstans. Ensam har jag aldrig bott, men ensam vuxen är jag här. Och som sagt: det finns poänger med det.

Nä, jag vill det inte men det är så det är och kommer att vara under så lång tid som jag kan överblicka. Lika bra att gilla läget.      

Lilla stora barn!

Nu är det klart och nu finns ett datum. Mitt äldsta barn ska flytta hemifrån om ett par veckor. Det är många känslor som slåss om utrymmet i mig inför detta. Den som ställer sig längst fram är nog stolthet. Jag är så stolt över att ha ett vuxet barn som nu tar klivet in i en egen tillvaro. Vi pratade flytt, möbler och prylar igår - vad finns och vad behövs? - och det är så tydligt nu att jag har att göra med en vuxen person som tar eget ansvar. Gudarna ska veta att hen inte alltid gör det, detta är inget oreserverat mammaskryt. Alldeles nyss klantade hen till sitt liv rätt rejält och ångrade sig bittert. Men i det här är hen stor och klok. Och det blir plötsligt så påtagligt: den stora fina vuxna människa som sitter bredvid mig i soffan med sina fötter i mitt knä var för inte så himla länge sen en liten rund lintott som klängde runt på mig och ville att jag skulle läsa Rävjakten en gång till.  

Vemodet kryper sig på. Tomheten som kommer att bli. Hens glada röst och skratt och stora varma kramar, de evighetslånga ockupationerna av badrummet, träningsprylarna som fyller hallen... det kommer att bli annorlunda här hemma. Lite färre människor.

Och så den lilla känslan av annalkande frihet. Som är år bort, såklart, men som kommer sen. Livet utan barn hemma. Och kanske lite närmare, om än avlägsen även den: dagen då jag och min älskade flyttar ihop. Jag tror fortfarande på att en sådan dag finns i en framtid. Livet i ett hem, som jag försöker låta bli att längta efter för att jag inte orkar med min vardag annars.

(Och det där. Det som är ömtåligt att prata om, det fick jag vrida på lite med Grannen. Bra.)

Min kära granne

Jag är en tacksam människa. Det finns mycket att känna glädje över: en älskad familj förstås mest av allt. En man och tre barn som det inte skulle gå att leva utan. Och så en handfull oumbärliga vänner. Kvinnor som förstår vad livet handlar om och som är tufftrygga på precis det sätt som jag tycker om. Damer med skinn på näsan och värme i hjärtat. Klokskap i långa rader.

Grannen är en sån kvinna. Henne är jag så grymt glad att jag har hittat tillbaka till. Eller vad man ska säga. Vi var "bara" grannar en gång i tiden - nu är hon en av mina bästa vänner. En av de innerligaste. Med henne kan jag vrida och vända och inse. Hon utmanar mig och förstår mig i lagoma doser. Att vara med henne är vilsamt och värmande, men också lärorikt.

Hon har barn i samma åldrar som mina och med henne kan jag bolla funderingar om mina och hans barn, om boende och liv. Om att vara lik och olik och älska så hjärtat kan brista men ändå känna sig olycklig ibland. För att livet-