Nu är det klart och nu finns ett datum. Mitt äldsta barn ska flytta hemifrån om ett par veckor. Det är många känslor som slåss om utrymmet i mig inför detta. Den som ställer sig längst fram är nog stolthet. Jag är så stolt över att ha ett vuxet barn som nu tar klivet in i en egen tillvaro. Vi pratade flytt, möbler och prylar igår - vad finns och vad behövs? - och det är så tydligt nu att jag har att göra med en vuxen person som tar eget ansvar. Gudarna ska veta att hen inte alltid gör det, detta är inget oreserverat mammaskryt. Alldeles nyss klantade hen till sitt liv rätt rejält och ångrade sig bittert. Men i det här är hen stor och klok. Och det blir plötsligt så påtagligt: den stora fina vuxna människa som sitter bredvid mig i soffan med sina fötter i mitt knä var för inte så himla länge sen en liten rund lintott som klängde runt på mig och ville att jag skulle läsa Rävjakten en gång till.
Vemodet kryper sig på. Tomheten som kommer att bli. Hens glada röst och skratt och stora varma kramar, de evighetslånga ockupationerna av badrummet, träningsprylarna som fyller hallen... det kommer att bli annorlunda här hemma. Lite färre människor.
Och så den lilla känslan av annalkande frihet. Som är år bort, såklart, men som kommer sen. Livet utan barn hemma. Och kanske lite närmare, om än avlägsen även den: dagen då jag och min älskade flyttar ihop. Jag tror fortfarande på att en sådan dag finns i en framtid. Livet i ett hem, som jag försöker låta bli att längta efter för att jag inte orkar med min vardag annars.
(Och det där. Det som är ömtåligt att prata om, det fick jag vrida på lite med Grannen. Bra.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar