Det är fredag. Arbetsveckans sista dag. Ikväll ska jag på fest. Och jag vill inte. Det är en annorlunda vill-inte-känsla än den jag kan känna mer frekvent, den som beror på att jag ogillar fester som kombinerar momenten jag känner bara några få av gästerna och det kommer att krävas minglande. Jag tycker generellt mer om middagar och fester där jag känner många. Tror inte att jag är unik där.
Men inför den här festen känner jag ingen motvilja. Det har inte med festen som sådan att göra, eller med de andra som ska dit. Det är helt och hållet mig själv det handlar om. Jag är mer sugen på vin och mys i soffan med min älskling. Kanske kan det bero på att det är en hel månad sedan vi senast hade en enda stund för oss själva utan att någons barn var med. Möjligheten att byta helg och hjälpa varandra med barnen när t ex jobbet kör ihop sig är en central del av mitt varannan-vecka-föräldraskap. Utan det vore det tufft och det är en självklarhet att barnen aldrig får komma i kläm för att vi mammor och pappor valt att inte leva tillsammans. Men. Det blir ett problem när det är många barn inblandade - hel- och halv- och bonussyskon. Det kräver att man använder sin expartner med viss urskiljning. Frågar i god tid och är beredd på att det kan bli nej. Den som är barnlös har ju i grunden rätten på sin sida. Inte rätten att slippa ha sina barn utan rätten att få några dagar att ägna sig åt sin kärleksrelation, helt och hållet. För att alla mår bra av det.
Mina barns pappor brukar kunna hantera detta bra. Och jag med, tror jag. Men nu kör det ihop sig lite och blir lite för mycket av förgivettaganden för att jag ska känna att det är ok. Lite för mycket "Jag ska åka till Norge helgen vecka 44 så då behöver Y vara hos dig".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar