Fredagsvemod. Första tiden med honom kände jag det varje varannan-fredag, dvs den fredag då vi inte skulle träffas under helgen eftersom vi hade barnen båda två. Livet är fortfarande ordnat så och det har blivit en lunk. Inte kul precis men ok. Förutom att det är nödvändigt om vi ska få de andra helgerna till bara oss, så har det poänger. Att vara ensam med barnen de lediga dagar de är här är skönt, när de kommer till mig på fredagskvällen är det bara vi och jag njuter av den tiden. Lite extra god mat och soffmys med chips, ett glas vin till mig och tid att kramas och prata om veckan. Det är inte någon tillkämpad glädje alls utan alldeles så det är: Jag tycker om alla fredagar nu.
Men idag är det bara torsdag och efter en vecka som, både hittills och fortsatt, är ganska bokad och hektisk så skiljdes vi åt för helgen redan i morse. Och det kändes inte alls bra. Anledningen är rolig: jag får nämligen fint besök idag. Genus kommer och hälsar på och vi ska gå på Bokmässan tillsammans. Jag ser fram emot det väldigt mycket och känner mig varm och glad. Men samtidigt sitter det en liten längtanstagg i hjärtat. En liten tagg som handlar om för lite vardag, alltid. För lite vardaglig intillhet. Jag har vant mig vid livet som det är, dagar isär, väskbärandet, planerandet, o-vardagen. Lunken funkar och även om jag hellre skulle ha det annorlunda så kan detta också vara bra. Oftast känns det så. Men inte idag, inte just nu.
Kanske är det bara pms. Och säkert försvinner den blåa känslan ikväll när Genus kommer. Hur som helst är det ingen mening med att längta efter det omöjliga. Jag var bara tvungen att få det ur mig.
2 kommentarer:
Förstår din längtan efter vardag. Det är ju det som är det verkliga livet.
Känner han på samma vis? Eller är han trygg i det som är nu?
Han är mer tillfreds. Till en viss del beror det på att han är mer van vid att inte bo ihop, det var 15 år sedan han senast bodde tillsammans med någon annan än barnen. Men jag tror att det är en läggningsfråga också. Han säger att han vill flytta ihop men det är inget som han aktivt längtar efter. Han tycker att barnen ska få bo hemma så länge de vill t ex, vilket ju gör att det inte går att ha en plan. Kanske är han lite rädd för hur det ska bli, att inte ha ett EGET hem att retirera till, utan bara det gemensamma kanske kan verka skrämmande när man bott ensam så länge.
Skicka en kommentar