Jag är en tacksam människa. Det finns mycket att känna glädje över: en älskad familj förstås mest av allt. En man och tre barn som det inte skulle gå att leva utan. Och så en handfull oumbärliga vänner. Kvinnor som förstår vad livet handlar om och som är tufftrygga på precis det sätt som jag tycker om. Damer med skinn på näsan och värme i hjärtat. Klokskap i långa rader.
Grannen är en sån kvinna. Henne är jag så grymt glad att jag har hittat tillbaka till. Eller vad man ska säga. Vi var "bara" grannar en gång i tiden - nu är hon en av mina bästa vänner. En av de innerligaste. Med henne kan jag vrida och vända och inse. Hon utmanar mig och förstår mig i lagoma doser. Att vara med henne är vilsamt och värmande, men också lärorikt.
Hon har barn i samma åldrar som mina och med henne kan jag bolla funderingar om mina och hans barn, om boende och liv. Om att vara lik och olik och älska så hjärtat kan brista men ändå känna sig olycklig ibland. För att livet-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar