På SVT1 just nu: ett program om par som går i terapi. Ljudet är inte på, och ingen tittar egentligen, men bilden drar till sig min uppmärksamhet. Medelålders människor med problem i relationen pratar med varandra och en terapeut och det är nog bra. Att de pratar och att de finns någon som lyssnar och styr upp. Jag och min exman gick i terapi i flera omgångar och även om det inte räddade vårt äktenskap (som var utom räddning, tror jag) så var det positivt för oss som individer.
Men att göra det i tv? Nä, det går fan en gräns! Hur tänker man? Jag blir illa till mods av att se det fast jag inte ens hör vad de säger. Bara tanken på att det är deras mest privata vi får ta del av får det att krypa i mig. Jag vill inte veta!
Vad är poängen med att fläka ut autentiska par? Vad är det för del på fiktion? Måste det vara på riktigt för att vi ska kunna engagera oss?
3 kommentarer:
Nu har väl säkert inte SVT några sådana syften, att hjälpa folk i stugorna, men jag tänker att många kan komma att ta steget att gå i terapi efter att ha sett hur det går till på samtalen i Par i terapi. Och jag tror inte alls att det hade varit lika samma om det hade varit fiktion. Dessutom finns det, uppenbarligen, en massa människor som inte har något emot att göra sådant jag helst gör själv i nationell tv.
Jag såg programmet av en händelse och jag upplevde det inte som snaskigt till skillnad från mycket annat som visas på TV.
Jag skäms en aning nu, av att ha uttalat mig om något jag inte tittade på. Det strider mot min bild av mig själv som en som vill ha på fötterna.
Fast egentligen sa jag bara att jag inte förstår hur man kan vilja outa sitt liv på det sättet. Tänker man inte på barn, släktingar, vänner etc?
Men jag håller med dig: om detta kan få fler att "våga" gå i terapi så är det väldigt bra. Nästa vecka ska jag lyssna också, inte bara titta!
Jag är inte säker på att jag förstår hur gårdagens program skulle kunna skada relationer eller upplevelser eller (...) för vänner, barn eller släktingar. Jag tycker inte att programmet spelade på den halvan alls. För somliga barn i somliga åldrar så ja kanske är det känsligt att se sina föräldrar på TV, men då tror jag inte att det handlar om att de har svårt att känna sig lyckliga med varandra utan om deras blotta existens i TV-rutan. Jag tycker det finns en viss tjusning med att folk som är på riktigt kan gå ut och säga att vi har det inte så himla bra, vi behöver hjälp! Därmed inte sagt att jag någonsin skulle medverka. Jag skulle inte ens vilja skrapa fram 25000 kronor i månaden i 25 år utan skulle nog sända fram mitt oblyga barn.
Skicka en kommentar