Jag har just läst Jeanette Wintersons Why be happy when you could be normal och jag är tagen. På det där genomgripande sättet. Jag ser saker och förstår världen på nya sätt och det gör att jag känner mig både stor och liten på samma gång. Stark och svag, modig och livrädd.
Det är en gripande bok om en trasig barndom men det är fram för allt en bok om att överleva, om att ta sig ut. Om lättnaden - den enorma, elektriska känslan av frihet när något trasigt tar slut. Nystartseuforin. Jag har känt den, flera gånger om och är vän med den. Första gången det hände var när jag flyttade hemifrån. Obeorendelyckan som jag tror att bara den kan känna som varit en beroende part i något destruktivt. Längtan bort och inte till. Drivet att befria sig, skaka av sig och den nakna glädjen när man kan det. När det äntligen går, när man äntligen vågar. Kasta sig ut, i ett annat liv, nytt och varmt. Luft som går att andas.
För första gången på länge har jag läst en skönlitterär bok med pennan i handen. Strukit under och antecknat i kanten. Vikt hörn. Använt. Jag kommer att återkomma till den. Det vet jag bestämt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar