Att våga lita, våga falla. Att våga vara beroende. Inse att beroendet inte är farligt och inte gör mig till en svag och ömklig människa. Att det inte är farligt, på något sätt, utan nödvändigt och vackert. Att han inte kommer att göra mig illa om jag vågar. Det är inte lätt. För en som blivit trampad på i tilliten är det svårt. Extra svårt är det när han är krävande, när han inte är alldeles ovillkorlig. Oavsett att jag både inser att man inte kan vara det - ovillkorlig i kärlek - och att jag tycker att det är bra med ett visst mått av kravställande sparkar därbak, så gör det alltihop ännu en liten smula svårare.
Min trygghet blandas upp med en dos rädsla och även om den är aldrig så liten så finns den där. Skärp-dig-känslan. Han-kan-faktiskt-tröttna-litenheten. Som är bra och skrämmande på samma gång.
Han säger att han är en "stannare" - en sån som inte lämnar i första taget (eller andra eller tredje) utan är lojal och där. Och hans hela liv bevisar att det är så. Han är en lojal pojkvän, kompis, pappa, bror, son. Han är anpassningsbar och hittar sin plats även i det som inte ser ut att passa honom alls. Jag vet det och litar på det. Tryggas av det.
Och samtidigt. Hans handfallenhet inför min ledsenhet och hans kyliga sätt att bemöta mitt vacklande självförtroende med att det är osexigt att inte tro på sig själv lämnar mig ensam. Lämnar mig med en mask att sätta på, ett spel att spela. De gånger litenheten kommer ikapp mig är det bara att bita ihop och hitta andra sätt att känna sig stark. Fake it 'til you make it säger somliga. Och jodå, det kan jag. Och gör jag. Men jag vill inte vara en fejk inför honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar