9 september 2012

Osexigt

Jag har tänkt på en sak de senaste dagarna. Det handlar om en återkommande känsla jag har av att inte kunna vara den jag som jag tycker mest om. Det är något som har följt mig genom livet, i form av en slags osäkerhet. Var finns det plats för mig? Eller snarare: vilken mig finns det plats för? Hur ska jag vara för att passa in här? Vilken roll är ledig?

I enskilda situationer har jag lärt mig att se på det där som en styrka, att vända det till något bra. En slags flexibilitet eller prestigelöshet som gör att samarbeten t ex flyter på lättare. Jag måste inte alltid vara den som gör det ena eller andra, vara den som styr eller den som följer. Jag kan prata och jag kan vara tyst. Att ha barn, att göra nån slags karriär, att åldras helt enkelt - har lärt mig det.

Men när det gäller relationer har jag svårare att skaffa mig en plats utan att först snegla på vad som är ledigt. Hurdan jag ska vara för att på bästa sätt passa in, för att bli mest omtyckt. För att inte konkurrera.  Det gör att jag hamnar i lägen där jag inte känner igen mig själv eller där jag i alla fall inte tycker om mig själv. Det är inte jag att göra så eller falla undan på det sättet, och ändå ser jag det ske.

I kärleken är jag säker och trygg, osäkerheten handlar inte om det. Men i andra lägen kan jag känna mig liten. När vi pratar och jag upplever att det jag säger inte har något värde. Att jag inte bidrar med något klokt. För det behöver man väl inte säga och visa... Eller?

Han säger att jag behöver skakas om och det stämmer kanske. Jag behöver säga åt mig själv att jag kan och får ta den plats jag vill ha. Ingen kommer att hindra mig, tvärtom. Det är osexigt med dåligt självförtroende, sa han till mig häromdagen. Jo, det tycker jag också. Ändå är det svårt för mig att slåss ur det underläge som en sådan replik skapar. Att känna sig obekräftad och fundera över sitt värde och ovanpå det få veta att man är osexig i sin undran- Nej, det fungerar inte riktigt som positiv förstärkning. Men jag får hitta sätt att betrakta det så.

... och sluta filura, dricka upp det kallnade kaffet och ta mig en röjstund på vinden istället. Äldstabarnet ska ha med sig lite saker när hen flyttar och de står inte direkt ytterst. Också en söndag.  

3 kommentarer:

Anonym sa...

Jag ska vända lite på din fundering med frågan: Vem är du då?

För jag känner nämligen igen den där känslan du beskriver, även om det är länge sedan nu. Jag hade också många funderingar om vem jag ville vara och vad det fanns plats för i olika sammanhang och var en veritabel kameleont, vilket gjorde det svårt att koppla samman olika "världar". Sedan gick jag i terapi i en massa år och insåg att det jag egentligen inte visste var VEM JAG VAR. Det var den frågan som egentligen låg bakom alla de där funderingarna. Och det tog rätt lång tid att försöka närma sig svaret på det.

Men, numera när jag är säkrare på vem jag är, är jag inte lika rädd för att inte vara smidig eller omtyckt. Jag är tryggare i att de som tycker om mig, de tycker om mig, och de som inte gör det, dem behöver jag inte försöka omvända. Det finns ingen konkurrens vad det gäller att bli omtyckt, det är något som sker människor emellan vare sig det finns andra där man tycker om eller inte. Jämför med dina egna vänskapsrelationer, du har ju inte plats för ett visst antal "tycka-om", utan du dras eller dras inte till människor. Och man kan inte gilla alla.

Jag tänker också vända på det där med att du kan och får ta plats med att säga: du kan och får också låta bli att ta plats, om det är det du vill. Allt handlar om att vila i att du får vara den du är.

Men det är givetvis mycket lättare om du vet vem du är.

Livet just nu sa...

Suz, det var en väldigt klok kommentar. Väldigt.

Jag har i hela mitt liv anpassat mig. Känt efter. Vad vill de ANDRA? Aldrig vad vill JAG. Helt ärligt är jag en jävel på att smälta in, ta en roll. Anpassa mig.

Nu. Idag. Jag är den jag är. Jag tar plats. Min plats. Jag tar ingen skit. Jag anpassar mig när det passar mig och jag inte behöver göra avkall på den jag är. Jag har inga problem med att stå tillbaka för någon annans behov av att synas, vara i centrum. Men jag gör det utan att göra avkall på mig själv och den jag är.
För första gången har jag koll på mig. Vad jag behöver. Och står upp för det.

Anpassa dig med respekt för dig själv!

Fortfarande lycklig sa...

Tack båda för kloka och peppande ord! Jag återkommer med en ny post på samma tema, för det finns mer att säga här.