Det som hamnar här är mörkare, mer blått, än den fulla bilden av mig. Tror jag i alla fall. För jag drar mig ofta för att skriva de glada sakerna, tänker att ingen vill läsa bloggtext efter bloggtext fylld av min vardagslycka. Fast jag kan ju ha tokfel! Det kanske ni visst vill!
I alla fall: jag har det så bra! Det finns saker som kunde varit bättre, men då hade jag varit en annan och mitt liv ett annat liv. Nu är det såhär, t ex med mamma min. Och det har gjort mig till den jag är, den som tänker det jag tänker och är så glad över sitt liv. Den mörka reliefen, utan den vore jag kanske inte lika lycklig idag? Hur kan man veta?
Jag vaknade tidigt i morse och trodde att jag hade försovit mig. Det hade jag inte: min älskling som skulle upp en timme innan mig låg fortfarande kvar och snusade mot min rygg. Den kärlek som rusade runt i mig under ett par halvvakna minuter, mellan två olika drömmar, den går inte att beskriva. Självklarheten i att sova nära honom, hans dofter, rörelser och små ljud. Aldrig att jag känner mig störd! Jag har aldrig sovit så fridfullt och gott bredvid någon. Även om jag vaknar så gör det mig inget, för det är som om kärleken gör mig pigg. Och även om jag inte är pigg jämt så är jag glad ändå. Grundglad i hela kroppen. Tillfreds. Jag kan inte minnas att jag någonsin har känt så förut.
En vän sa till mig en gång när jag var ledsen (tror det var förra sommaren) och inte fattade varför - jag var ju så kär och glad - att det inte var så konstigt. Att jag var tvungen att förstå att jag hade varit väldigt trasig och att det skulle ta tid att läka. Jag förstod inte det riktigt då, men nu gör jag det. För nu känner jag mig hel. Inte bara med potential att bli hel utan faktiskt hel.
Jag är mer beroende, känslomässigt, av honom än jag varit av någon annan tidigare. Mer öppen - öppnad - och mottaglig. Men samtidigt mer självständig och mig själv nog. Det är en lite underlig känsla men logisk. Kärleken till och från honom gör mig stark. Vårt vi gör mig till en trygg person. Det är helt nytt för mig, att man kan känna så. Det har med massor av saker att göra, men en viktig del är jag är vuxen på riktigt nu. Förbi tonår och ängslig ung tid. Förbi småbarnsår och osäker karriär. Nu har jag landat. I hans famn och i mitt eget liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar