Jag återkommer till Jeanette Winterson, igen. Hennes uppgörelse med sin mamma, hennes sätt att överleva - leva! - trots en barndom som måste beskrivas som ett rent helvete, sätter igång en massa tankar kring min egen barndom och min relation till min mamma. Jag menar inte att min barndom på minsta vis kan liknas vid hennes, men jag var inte heller lycklig, jag kände mig inte heller älskad och sedd och jag ville också komma bort från mitt hem och min familj fortast möjligt. Fortfarande, snart trettio år efter att jag flyttade hemifrån, våndas jag varenda gång jag ska hälsa på min mamma.
Jag har aldrig gjort upp med min mamma (och pappa). Jeanette Winterson och många andra med sårig barndom har klippt banden, lämnat i vredesmod för att rädda sig och ingen klandrar dem. Tvärtom. Det är sunt och klokt att göra så. När man inte har haft det jävligt på det sättet utan bara hade en taskig barndom light finns inte det alternativet. Om jag skulle klippa banden med min familj skulle jag bli den onda och dåliga. Om jag skulle försöka göra upp skulle jag bli den som som gnäller och ältar. Det placerar mig ett slags limbo - jag kan inte ha en bra relation med min mamma eftersom jag bär på en massa sorg och onda minnen men jag måste ändå ha en relation och träffa henne då och då, för att upprätthålla bilden av normal familj.
Jag önskar mig såklart inte en sämre barndom än den jag hade, jag romantiserar inte eländet. Men den som har utsatts för sådana saker som t ex Jeanette Winterson (hon bestraffades genom att bli inlåst i kolkällaren, hennes mamma brände hennes böcker och kallade henne för djävulens avkomma) får lov att göra upp, vara arg och utagerande, bryta sig loss. Den som "bara" utsattes för en mamma som höll för både ögon och öron när hennes ena barn begick övergrepp på det andra, som aldrig öppnade munnen för att försvara, som aldrig kramades eller sa något berömmande, kan inte göra något. Den mamma som inte varit explicit elak kan inte ställas till svars. Den som bara glidit undan kommer man aldrig åt.
I hela mitt liv har jag förstått och tagit hänsyn. Inte bråkat och sagt ifrån, inte gjort upp. Undvikit istället för att konfrontera. Jag håller på att bli bättre på att göra upp. Och på att släppa saker. Välja mellan att antingen släppa eller se till att reda ut, så att saker inte blir liggande i bakhuvudet, outredda och energikrävande. Det är inte lätt, men vem har sagt att livet ska vara lätt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar