Dagar

Sommar. Semestersommar. Sommarsemester. Ledighet och lata dagar. Dagar som tas som de kommer. Frid och ro, så som det ska vara när man är ledig. Gnäll och tjat finns inte. Skuld och dåligt samvete finns inte. Oro för att något av mina barn ska göra något som inte faller honom i smaken finns inte. Arga spända axlar finns inte.

Livet är inte sago-reklam-perfekt. Livet är bara gott och fint. Och det är inget bara! Det är precis som det ska.

Undran

Jag undrar saker ibland. T ex undrar jag om mitt ex har åsikter om sin nya kvinnas underlivsfrisyr.

Jag rakar den så kallade bikinilinjen och när jag står där och joxar och försöker låta bli att skära mig så känner jag mig plötsligt illa till mods och förstår först inte varför. Men så kommer jag på. Det där tjatet. Ständigt och jämt. Om att jag borde vara helrakad. Om jag i alla fall borde vara kortklippt och tillfixad. Skämt om att hugga sig fram med machete. Och även: bevakning av i vilka skeden, vilka dagar jag såg ut si och så. Så att det kunde bli fel fast jag gjorde "rätt". För att det var fel dag.

Jag har svårt att tänka mig att hon skulle gå med på det. Men jag har också svårt att tänka mig att han inte längre håller på så. Vad fick honom att sluta?

Att förstå

Jag tror att det är såhär: en hel massa som gjort ont - mer ont än jag trott - kan äntligen komma upp till ytan och bli vänt och vridet på nu. Nu när jag har räddat mig i land på andra sidan, har hunnit få på mig torra kläder, fått lite mat i magen och verkligen fattat att allt är över. Nu när jag inte har fullt upp med att känna att jag överlevde kan jag äntligen börja fundera över vad fan det var som hände innan jag hamnade i vattnet och hur det kom sig att jag först inte kände att det var iskallt och fullt av otäcka strömmar.

Det kan tyckas som att jag ältar. Det är helt ok om du anser det! Du kan ju hoppa över de här inläggen. Men jag behöver skriva dem. För mig är det på liv och död att jag fattar vad som hände och att jag kan förvissa mig om att det inte händer igen. Båda de delarna. Jag måste förstå. Om du vill vara med och läsa så är du välkommen!

Kärleken och eftertanken

Jag är så tillfreds! Med allt, nästan! Jag kan göra det mesta som jag vill göra och jag har fint sällskap när jag gör det. Kärleken är stor och trygg, bättre än någonsin innan i livet. Mina barn är harmoniska och vi har ett bra liv tillsammans. Det finns petigheter och detaljer som man skulle kunna ändra på, men det är på marginalen.

Jag tvingar mig då och då att verkligen tänka till och känna efter, för jag tänker inte tillåta mig själv att än en gång hamna i något destruktivt och sjukt som jag inte kan ta mig ur. Jag ska vara glad och nöjd på riktigt, om det känns fel ska jag dra, tänker jag. Så även om allt så där på ytan känns perfekt så tvingar jag in mig själv i rannsakande tankar: Finns det några oroande tecken? Är allt verkligen så bra? Är han den rätte?

Så gräver jag runt en stund, vänder och vrider på det jag hittar. Småsaker och det som är lite större närgranskas. Men nej, och jo. Ingenting att verkligen irritera sig på. Detta är sunt och rätt. Det är inte på väg åt något håll som jag inte vill. Det finns inget ont mellan raderna, inget som jag bortser från eller försöker tänka bort. Ingen skuld, inga dåliga samveten, inga tvång eller märkliga krav. Jag älskar honom vaket och medvetet och det finns ingenting med vårt liv som är fel eller sjukt. Kärleken är vacker och ren. Det känns skönt våga verkligen tänka efter och komma fram till det. Igen och igen.

Vikten av vikten och vågen

Jag har slutat väga mig! Jag bara insåg häromdagen: jag har inte vägt mig på... ja knappt sen jul. Faktiskt minns jag inte ens när det var. Det är en otroligt befriande känsla! Inte så att jag har slutat noja runt min kropp, tyvärr inte! Men eftersom jag inte vet om jag går upp eller ner ett kilo eller så kan jag inte oroa mig, kan jag inte förstora upp det.

Jag vet förstås på ett ungefär vad jag väger i alla fall, det märks på jeansen om inte annat. Men så länge alla kläder sitter som jag vill att de ska, som de brukar, så vet jag ju att allt är ok. Då spelar ett eller två kilo ingen roll.

Det är ett steg åt rätt håll.

Ett annat steg åt rätt håll är att det snart är ett år sedan jag slutade äta socker. Jag säger numera att jag "inte tål" socker. Och det är ju sant! Varken min mage eller min hjärna tål socker. Jag mår mycket bättre utan, till både kropp och själ. Och det är så skönt att slippa bli trugad, att inte bjuda in till det.

Livet är fint.

Look good - feel good

Kroppen och känslan för den är ett återkommande tema både här på bloggen och i mitt huvud. Hur jag ser ut, subjektivt och objektivt - om något sådant som en objektiv bild av ett utseende nu finns. Och hur mitt mående kopplas till det.

Jag läser att Joanna tycker att känslan kommer före utseendet: If you feel good you look good. Jag skulle nog säga att jag för min del önskar att det var så. Men det är inte det. I alla fall inte bara. Jag tror att det är både-och. Växelverkan. När jag mår bra känner jag mig finare, visst. Men jag har svårt att må bra om jag inte känner att kroppen är på min sida.

När det kommer till att handla kläder till exempel. Jag skulle kunna ha guldbyxpojken med mig som finansiär, butikerna fulla med nyinkommet godis från Hunky Dory och andra favoritmärken, all tid i världen och en smakrådspojkvän som aldrig tröttnade. Om jag kände mig tjock skulle det inte vara kul ändå. Jag skulle inte vilja köpa något och om jag ändå köpte skulle jag inte vilja ha det på mig.

Jag ser med avund på kvinnor som bär upp sina runda former med ett leende och - åtminstone vad det verkar - mår bra i sin kropp trots att den inte ser ut som idealen föreskriver. Jag skulle vilja vara så trygg. Men jag är inte det. Om det putar och hänger över kanter blir jag mer blyg och tillbakadragen, då vill jag inte synas, då njuter jag inte heller lika mycket av att han som jag älskar rör vid mig.

När jag tycker om min kropp (eller tycker att den är ok) är jag en gladare och öppnare person. Då vågar jag ta plats, både fysiskt och mentalt. Då känner jag mig levande och närvarande, delaktig i det som sker runt mig. Den känslan är central i min definition av livsglädje.

Helg, eller?

Ledig lördag. Inga krav. What. So. Ever.

Dagen ska bara få komma till oss, i den takt den vill. Det finns inga andra planer än att skriva lite, läsa lite, äta något, dricka något, gå ut lite, älska lite (eller mycket...).

Jag är så uppe i varv efter en intensiv vecka att jag nästan inte kan slappna av och njuta av att vara ledig. Det har varit mycket. Jobb som ska avlutas innan semestern. Skolavslutningar. En massa möten och annat som stört rytmen, för en asperger-personlighet är det inte så bra.

Mitt tempo är snabbt. Men det är också långsamt i omställning. Jag har svårt att kicka igång snabbt när jag har varit ledig. Jag har också svårt att gå från fullt ös till noll. Så lördagslättjan har svårt att landa riktigt. Jag känner mig rastlös och som-om-jag-måste-jobba. Som om jag skulle vilja jobba, till och med. Och det vågar man ju knappt säga högt. Men jag älskar mitt arbete och särskilt de saker jag jobbat med den här veckan. Det spelar inget roll att det är helg, egentligen, jag skulle kunna fortsätta där jag var när jag stängde dropboxen igår. Och det, det är inget annat än ett privilegium.  
   

Äntligen!

Jag är en tacksam människa. Livet är snällt mot mig. Jag har så ofta i livet känt ett missnöje, en känsla av att det aldrig riktigt blivit min tur. Att andra alltid verkat ha det bättre, varit lyckligare och mer lyckade. Så känner jag inte längre. Det beror på att jag nu äntligen känner att jag är där jag vill vara, på alla sätt. Kärleken, barnen, jobbet. Livet är gott. Och det beror på att jag ser andra saker i andras liv än jag gjorde förut. Man skulle kunna säga att jag genomskådar - om det inte lät så negativt. Vad jag menar är att jag har lärt mig att se bakom fasader och förstå att allt inte är vad det verkar. Och att jag har lärt mig vad jag vill ha och mår bra av. Att jämföra mig åt rätt håll.

Jag vill inte ha ett liv som innehåller parumgänge med andra varenda helg. Jag vill inte bo i hus i en förort. Jag vill inte ha en man som snickrar och grejar med bilen utan jag vill ha min, som läser, skriver, pratar och lagar mat. Jag kan göra prioriteringar och det är jag som gör dem.

För första gången i hela mitt liv känner jag mig trygg i kärleken. I att älska och vara älskad samtidigt. Genuint, varmt och innerligt. Älskad för den jag är och inte för den jag skulle kunna vara. Det är stort! Jag är glad och tacksam att jag får vara med om det. Det gör ibland att jag känner mig otålig, jag vill uppleva allt med honom. Samtidigt gör det mig lugn att han finns, det ger mig ro och fokus på det jag vill göra ensam. Längtan är lätt att bära när den inte innehåller minsta spår av oro.

Bilkartan

Vi var ute och åkte bil igår, min älskling och jag. Det är något jag tycker mycket om: att bara sätta sig i bilen, sätta på lite schysst musik i CD-spelaren och rulla ut ur stan, lite planlöst men ändå med ett slutmål. Stanna och fika eller köpa äpplen på en mack. Prata eller sitta tysta. Komma fram och stelt sträcka på benen. Landa på ett vandrarhem på landet, på hotell i starstad eller - om det bara är en utflykt över dagen - kanske kolla läget hos en lokal krukmakare eller strosa genom en loppis. Köpa nåt eller låta bli. Hans hand i min och bara värme värme.

Bilresor har så länge inneburit dels barn att ta hänsyn till (kissnödiga, hungriga, uttråkade, med åsikter om vad och när man ska äta, frågor om när man kan tänkas vara framme, tjafs om vem som ska sitta fram) och en man som blir Mr Wheeler (ni vet, Långbens gestalt från en gammal tecknad film) så fort han hamnar i en bil, vare sig det är bakom ratten eller om det är som medhjälpare och kartläsare i baksätet. Nu innebär det inget av det. Befriande vuxet och varmt vänligt.

Men så är det det där med kartboken. Jag vill veta vart man är på väg, vilken väg man ska köra och ungefär hur lång tid det tar, om man har tid för loppisstopp längs vägen eller om man måste ligga på. Är det så att tiden är lite knapp så vill jag hellre snabbt ta mig ut på motorväg och blåsa på så att man garanterat hinner. Eftersom man aldrig har obegränsat med tid vill jag kunna göra prioriteringar. Inte så att det är hela världen om det inte blir så, alls inte, men om skälet till att det inte blir så som jag önskade eller vi planerade är en motvilja mot att kolla i kartboken - ja då blir jag lite irriterad. Det finns olika sätt att förhålla sig till det och utan att gå in på några orsaker till skillnaderna (tror inte att det är manliga resp. kvinnliga egenskaper) så är det så att min pojkvän 1) tycker att det är kul att köra och se var man hamnar och 2) har en inbyggd motvilja mot att vända och köra tillbaka om det visar sig att man (sannolikt) kört fel eller i alla fall valt en dålig väg. Och dessutom: om jag påtalar behovet av kartläsning blir hans övertygelse om att karta = trist snarast större. Jag kan le åt det när jag inte sitter i bilen men inte just i bakom-ratten-läge. Jag blir provocerad. Det betyder inte att han provocerar mig medvetet. För det tror jag inte att han gör. Men det är något med att inte kunna motivera sin åsikt som gör att det känns medvetet retsamt.

Kroppen

Min kropp. Tänkte säga något om den. Jag gör inte det så himla ofta men ni som har läst här ett tag är bekanta med vad jag känner inför den, att jag har komplex och svårt att tycka om den. Bla bla, allt sånt.

Jag tycker om min kropp såtillvida att den är huvudsakligen frisk, undantaget en kronisk magsjukdom som jag blir allt bättre på att leva med. Den bär mig, jag kan gå, springa, cykla, yoga. Den gör ont ibland, men inte mer än de flestas tror jag. Så sett är det en schysst kropp jag har.

Men sen är det det här med hur den ser ut. Det som är för litet och det som är för stort. Det som är löst som kunde varit fastare. Jag kan överhuvudtaget inte se hur jag själv ser ut, det vet jag. Jag vet vilka storlekar jag har, men skulle jag plocka de storlekar som det känns som att jag har skulle det bli minst en storlek större på allt. M och inte S. 42 och inte 38 (eller 36 - aldrig!). 32 tum och inte 29.

Jag vet att jag inte är tjock enligt några som helst mått. Ändå känns det så. Och jag skäms. På flera sätt. Dels känner jag skam över att "vara" tjock och dels över att känna mig tjock när jag inte är det. För att det är fånigt och för att de som verkligen är överviktiga inte kan tycka att det är så kul när såna som inte är det  gnäller. Så gnäller gör jag inte. Jag säger aldrig att jag måste tänka på vikten som skäl till att inte ta en kaka till kaffet eller suckar över beach 12. Jag lider i tysthet och skäms ensam. Och försöker lära mig tycka om även hur den dära kroppen ser ut.

Grälet som knappt blev

Lägga bakom sig. Jag inser mer och mer hur viktigt det är för mig. Att saker inte ligger kvar, vare sig på eller under ytan, som kliande sår som när som helst kan börja blöda. Reda ut, gråta en skvätt, gå vidare. Och sen inte beröra igen.

I fredags hände en sak som hade kunnat (eller: sannolikt hade) utvecklas till en evighetsgrej i min gama relation men som nu var över på en halvtimme. Jag hade varit bortrest med jobbet och kom med ett tåg i den tidiga kvällen. Min älskling skulle komma till stationen och vi skulle sedan gå nånstans och dricka lite vin och kanske äta nåt. Så var planen.

När jag närmade mig stan messade jag att var var på väg, att tåget var i tid. Han svarade: Kom och hämta upp mig! Jaha. Var är du då? messade jag tillbaka. Inget svar. Till saken hör att jag gillar att bli mött vid tåget. Även om jag åker tåg och buss i stort sett dagligen så tycker jag att det är mysigt. Han är mer praktisk (tråkig kan jag tycka) och menar att det är smartare att den som ska möta sätter sig på ett fik.

När tåget var framme och det fortfarande inte hade kommit något svar tänkte jag att han kanske skulle stå på perrongen, att det var därför han inte svarade. Som en överraskning. Men nej, ingen älskling. Så då ringde jag upp honom och fick veta att han satt på ett café inne på station. Jag gick dit och kunde inte dölja hur besviken och osedd jag kände mig. Han blev tydligt besvärad av det och jag fick svårt att hålla tårarna borta.

Efter att ha suttit och suckat ljudligt en stund (han) och tiggråtit (jag) gick vi från cafét för att åka hem, båda hade tappat lusten att gå någonstans. Men vi insåg båda, på varsitt håll, att vi bar oss knasigt åt och halvvägs till busshållplatsen stannade vi och kramades och så kunde vi prata.

Vi förstod att vi båda reagerade utifrån bagage. Jag utifrån en vana vid att bli mer uppmärksammad, men också en tomhet som har med barndom att göra: att jag svårt att tro på att jag verkligen är omtyckt och att någon kan längta efter mig. Eller: att jag i alla fall lätt får för mig att jag inte är omtyckt. Han utifrån att hans tidigare flickvänner ofta har skällt och gapat på honom för alla möjliga brister och tillkortakommanden och varit långsinta i sin ilska. Det jag tolkade, det han tolkade... ur det kom ett gräl. Men ett gräl som inte ens fick styrfart innan det var över. Så himla skönt det är!

Sommarbabbel

Det är juni redan! Visserligen är det kallt som i mars men de ljusa nätterna och alla de trotsigt sommarklädda människorna ute på stan talar sitt tydliga språk. Det är sommar (snart).

Jag har alltid haft lite svårt att verkligen längta efter sommaren. Jag tycker om vardagens rutiner och har ofta känt en viss vånda inför en tid då saker förändras och det invanda inte fungerar. När jag var barn innebar det att en del vänner försvann till sina sommarland och att jag inte träffade dem på hela lovet, när jag gick på gymnasiet och när jag senare pluggade på universitetet betydde sommarlov att flytta hem till mamma och pappa på landet och lämna mitt fria självständiga liv och på nytt inordna mig i deras. Jag tyckte allt mer illa om det, och den sista sommaren jag bodde hemma hos dem kan med lätthet kvala in bland mitt livs mest olyckliga och miserabla månader. Från storstadslivet med vänner, studier, fester och möjligheter till en vardag där de enda jag träffade var de tjejer som utgjort tuffa gänget på min högstadieskola och som nu arbetade på sjukhemmet där jag skulle sommarjobba. I massor av avseenden tappade jag bort mig själv och den jag hade blivit under de år som gått sen jag gick ut nian och flyttade hemifrån.

Som vuxen med egen familj har sommaren inneburit att barnen är hemma och ska sysselsättas, att vardagslivet får en annan struktur. Ledighet och kravlöshet som på många sätt är löftesrikt och skönt men som också har en tendens att göra mig rastlös. Umgänge med för många människor på en gång, människor som har olika viljor och rutiner, kan göra mig galen. Jag vet rätt väl vad det handlar om, nämligen att min vilja att vara tillags och inte stöta mig med någon krockar med mina behov av att få göra det som jag vill, att få bestämma hur jag vill tillbringa en semestervecka i en stuga i Värmland eller hur jag tycker att en utflykt till Ven ska läggas upp.

Jag har för länge sen skakat av mig de krav andras sätt att tillbringa sin semester har ställt på mig. Jag är inte längre avundsjuk på folk som har sommarland, jag känner mig inte socialt misslyckad för att jag inte ingår i ett gäng som ordnar stora bullriga grillkvällar med solvarma barn som springer omkring halvnakna medan papporna tar en öl och vaktar grillen och mammorna skär sallad och berömmer varandras viktnedgång och peppar varandra att söka nya jobb. Jag skäms inte över att jag hellre ligger i min egen bildliga hängmatta och läser en bok än sitter på mina mammas balkong och låter tiden krypa fram. Jag är en vuxen människa och jag gör som jag vill.    

Stjärnfamiljen jag levde med under över tio år var ofta en källa till ond mage inför sommaren. Allt från tjafs om vilka veckor barnen skulle vara hos oss till gnat på Äldsten för att han tiggde glass på ett café på Öland. Offentliga väsande gräl, alltid spänning under ytan. Alltid tvingas ligga ett seg före, förekomma det som kunde blossa upp.

Nu står den andra sommaren i mitt nya liv och knackar på dörren och även om mycket är annorlunda och bättre så finns en del känslor inför den nya årstiden kvar. Jag är medveten om att jag projicerar min egen oro på mina barn och att jag, förmodligen helt i onödan, är rädd att de ska vara missnöjda och uttråkade. Så som jag själv ofta var på sommaren. Men den finns där, mammaoron över att deras liv ska te sig  torftigt och ledset. Att sommaren ska vara en besvikelse för dem.

Min egen rastlöshet har jag lärt mig hantera. Jag vet att jag får panik av att bara vara inomhus, att jag längtar ut till gräs och skog och hav. Så då får jag se till att komma ut! Jag kan inte tvinga med mig andra, men jag kan i alla fall se till att få det själv.