Bilkartan

Vi var ute och åkte bil igår, min älskling och jag. Det är något jag tycker mycket om: att bara sätta sig i bilen, sätta på lite schysst musik i CD-spelaren och rulla ut ur stan, lite planlöst men ändå med ett slutmål. Stanna och fika eller köpa äpplen på en mack. Prata eller sitta tysta. Komma fram och stelt sträcka på benen. Landa på ett vandrarhem på landet, på hotell i starstad eller - om det bara är en utflykt över dagen - kanske kolla läget hos en lokal krukmakare eller strosa genom en loppis. Köpa nåt eller låta bli. Hans hand i min och bara värme värme.

Bilresor har så länge inneburit dels barn att ta hänsyn till (kissnödiga, hungriga, uttråkade, med åsikter om vad och när man ska äta, frågor om när man kan tänkas vara framme, tjafs om vem som ska sitta fram) och en man som blir Mr Wheeler (ni vet, Långbens gestalt från en gammal tecknad film) så fort han hamnar i en bil, vare sig det är bakom ratten eller om det är som medhjälpare och kartläsare i baksätet. Nu innebär det inget av det. Befriande vuxet och varmt vänligt.

Men så är det det där med kartboken. Jag vill veta vart man är på väg, vilken väg man ska köra och ungefär hur lång tid det tar, om man har tid för loppisstopp längs vägen eller om man måste ligga på. Är det så att tiden är lite knapp så vill jag hellre snabbt ta mig ut på motorväg och blåsa på så att man garanterat hinner. Eftersom man aldrig har obegränsat med tid vill jag kunna göra prioriteringar. Inte så att det är hela världen om det inte blir så, alls inte, men om skälet till att det inte blir så som jag önskade eller vi planerade är en motvilja mot att kolla i kartboken - ja då blir jag lite irriterad. Det finns olika sätt att förhålla sig till det och utan att gå in på några orsaker till skillnaderna (tror inte att det är manliga resp. kvinnliga egenskaper) så är det så att min pojkvän 1) tycker att det är kul att köra och se var man hamnar och 2) har en inbyggd motvilja mot att vända och köra tillbaka om det visar sig att man (sannolikt) kört fel eller i alla fall valt en dålig väg. Och dessutom: om jag påtalar behovet av kartläsning blir hans övertygelse om att karta = trist snarast större. Jag kan le åt det när jag inte sitter i bilen men inte just i bakom-ratten-läge. Jag blir provocerad. Det betyder inte att han provocerar mig medvetet. För det tror jag inte att han gör. Men det är något med att inte kunna motivera sin åsikt som gör att det känns medvetet retsamt.