Jag är en tacksam människa. Livet är snällt mot mig. Jag har så ofta i livet känt ett missnöje, en känsla av att det aldrig riktigt blivit min tur. Att andra alltid verkat ha det bättre, varit lyckligare och mer lyckade. Så känner jag inte längre. Det beror på att jag nu äntligen känner att jag är där jag vill vara, på alla sätt. Kärleken, barnen, jobbet. Livet är gott. Och det beror på att jag ser andra saker i andras liv än jag gjorde förut. Man skulle kunna säga att jag genomskådar - om det inte lät så negativt. Vad jag menar är att jag har lärt mig att se bakom fasader och förstå att allt inte är vad det verkar. Och att jag har lärt mig vad jag vill ha och mår bra av. Att jämföra mig åt rätt håll.
Jag vill inte ha ett liv som innehåller parumgänge med andra varenda helg. Jag vill inte bo i hus i en förort. Jag vill inte ha en man som snickrar och grejar med bilen utan jag vill ha min, som läser, skriver, pratar och lagar mat. Jag kan göra prioriteringar och det är jag som gör dem.
För första gången i hela mitt liv känner jag mig trygg i kärleken. I att älska och vara älskad samtidigt. Genuint, varmt och innerligt. Älskad för den jag är och inte för den jag skulle kunna vara. Det är stort! Jag är glad och tacksam att jag får vara med om det. Det gör ibland att jag känner mig otålig, jag vill uppleva allt med honom. Samtidigt gör det mig lugn att han finns, det ger mig ro och fokus på det jag vill göra ensam. Längtan är lätt att bära när den inte innehåller minsta spår av oro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar