Det är juni redan! Visserligen är det kallt som i mars men de ljusa nätterna och alla de trotsigt sommarklädda människorna ute på stan talar sitt tydliga språk. Det är sommar (snart).
Jag har alltid haft lite svårt att verkligen längta efter sommaren. Jag tycker om vardagens rutiner och har ofta känt en viss vånda inför en tid då saker förändras och det invanda inte fungerar. När jag var barn innebar det att en del vänner försvann till sina sommarland och att jag inte träffade dem på hela lovet, när jag gick på gymnasiet och när jag senare pluggade på universitetet betydde sommarlov att flytta hem till mamma och pappa på landet och lämna mitt fria självständiga liv och på nytt inordna mig i deras. Jag tyckte allt mer illa om det, och den sista sommaren jag bodde hemma hos dem kan med lätthet kvala in bland mitt livs mest olyckliga och miserabla månader. Från storstadslivet med vänner, studier, fester och möjligheter till en vardag där de enda jag träffade var de tjejer som utgjort tuffa gänget på min högstadieskola och som nu arbetade på sjukhemmet där jag skulle sommarjobba. I massor av avseenden tappade jag bort mig själv och den jag hade blivit under de år som gått sen jag gick ut nian och flyttade hemifrån.
Som vuxen med egen familj har sommaren inneburit att barnen är hemma och ska sysselsättas, att vardagslivet får en annan struktur. Ledighet och kravlöshet som på många sätt är löftesrikt och skönt men som också har en tendens att göra mig rastlös. Umgänge med för många människor på en gång, människor som har olika viljor och rutiner, kan göra mig galen. Jag vet rätt väl vad det handlar om, nämligen att min vilja att vara tillags och inte stöta mig med någon krockar med mina behov av att få göra det som jag vill, att få bestämma hur jag vill tillbringa en semestervecka i en stuga i Värmland eller hur jag tycker att en utflykt till Ven ska läggas upp.
Jag har för länge sen skakat av mig de krav andras sätt att tillbringa sin semester har ställt på mig. Jag är inte längre avundsjuk på folk som har sommarland, jag känner mig inte socialt misslyckad för att jag inte ingår i ett gäng som ordnar stora bullriga grillkvällar med solvarma barn som springer omkring halvnakna medan papporna tar en öl och vaktar grillen och mammorna skär sallad och berömmer varandras viktnedgång och peppar varandra att söka nya jobb. Jag skäms inte över att jag hellre ligger i min egen bildliga hängmatta och läser en bok än sitter på mina mammas balkong och låter tiden krypa fram. Jag är en vuxen människa och jag gör som jag vill.
Stjärnfamiljen jag levde med under över tio år var ofta en källa till ond mage inför sommaren. Allt från tjafs om vilka veckor barnen skulle vara hos oss till gnat på Äldsten för att han tiggde glass på ett café på Öland. Offentliga väsande gräl, alltid spänning under ytan. Alltid tvingas ligga ett seg före, förekomma det som kunde blossa upp.
Nu står den andra sommaren i mitt nya liv och knackar på dörren och även om mycket är annorlunda och bättre så finns en del känslor inför den nya årstiden kvar. Jag är medveten om att jag projicerar min egen oro på mina barn och att jag, förmodligen helt i onödan, är rädd att de ska vara missnöjda och uttråkade. Så som jag själv ofta var på sommaren. Men den finns där, mammaoron över att deras liv ska te sig torftigt och ledset. Att sommaren ska vara en besvikelse för dem.
Min egen rastlöshet har jag lärt mig hantera. Jag vet att jag får panik av att bara vara inomhus, att jag längtar ut till gräs och skog och hav. Så då får jag se till att komma ut! Jag kan inte tvinga med mig andra, men jag kan i alla fall se till att få det själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar