Jag tror att det är såhär: en hel massa som gjort ont - mer ont än jag trott - kan äntligen komma upp till ytan och bli vänt och vridet på nu. Nu när jag har räddat mig i land på andra sidan, har hunnit få på mig torra kläder, fått lite mat i magen och verkligen fattat att allt är över. Nu när jag inte har fullt upp med att känna att jag överlevde kan jag äntligen börja fundera över vad fan det var som hände innan jag hamnade i vattnet och hur det kom sig att jag först inte kände att det var iskallt och fullt av otäcka strömmar.
Det kan tyckas som att jag ältar. Det är helt ok om du anser det! Du kan ju hoppa över de här inläggen. Men jag behöver skriva dem. För mig är det på liv och död att jag fattar vad som hände och att jag kan förvissa mig om att det inte händer igen. Båda de delarna. Jag måste förstå. Om du vill vara med och läsa så är du välkommen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar