Lägga bakom sig. Jag inser mer och mer hur viktigt det är för mig. Att saker inte ligger kvar, vare sig på eller under ytan, som kliande sår som när som helst kan börja blöda. Reda ut, gråta en skvätt, gå vidare. Och sen inte beröra igen.
I fredags hände en sak som hade kunnat (eller: sannolikt hade) utvecklas till en evighetsgrej i min gama relation men som nu var över på en halvtimme. Jag hade varit bortrest med jobbet och kom med ett tåg i den tidiga kvällen. Min älskling skulle komma till stationen och vi skulle sedan gå nånstans och dricka lite vin och kanske äta nåt. Så var planen.
När jag närmade mig stan messade jag att var var på väg, att tåget var i tid. Han svarade: Kom och hämta upp mig! Jaha. Var är du då? messade jag tillbaka. Inget svar. Till saken hör att jag gillar att bli mött vid tåget. Även om jag åker tåg och buss i stort sett dagligen så tycker jag att det är mysigt. Han är mer praktisk (tråkig kan jag tycka) och menar att det är smartare att den som ska möta sätter sig på ett fik.
När tåget var framme och det fortfarande inte hade kommit något svar tänkte jag att han kanske skulle stå på perrongen, att det var därför han inte svarade. Som en överraskning. Men nej, ingen älskling. Så då ringde jag upp honom och fick veta att han satt på ett café inne på station. Jag gick dit och kunde inte dölja hur besviken och osedd jag kände mig. Han blev tydligt besvärad av det och jag fick svårt att hålla tårarna borta.
Efter att ha suttit och suckat ljudligt en stund (han) och tiggråtit (jag) gick vi från cafét för att åka hem, båda hade tappat lusten att gå någonstans. Men vi insåg båda, på varsitt håll, att vi bar oss knasigt åt och halvvägs till busshållplatsen stannade vi och kramades och så kunde vi prata.
Vi förstod att vi båda reagerade utifrån bagage. Jag utifrån en vana vid att bli mer uppmärksammad, men också en tomhet som har med barndom att göra: att jag svårt att tro på att jag verkligen är omtyckt och att någon kan längta efter mig. Eller: att jag i alla fall lätt får för mig att jag inte är omtyckt. Han utifrån att hans tidigare flickvänner ofta har skällt och gapat på honom för alla möjliga brister och tillkortakommanden och varit långsinta i sin ilska. Det jag tolkade, det han tolkade... ur det kom ett gräl. Men ett gräl som inte ens fick styrfart innan det var över. Så himla skönt det är!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar