Om sexlivet och barnen, igen

Jag har fått en del respons på mina funderingar kring det här med att ha sex eller inte när barnen är hemma och vem som ska bestämma över det, både här och i det verkliga livet. Samtliga går ut på ungefär detta: det är ingenting som barn på något sätt ska (tillåtas) ha nån åsikt om utan det är föräldrarna/de vuxna som har att hantera den frågan. Och det måste man göra väldigt klart för det barn som till äventyrs får för sig att det har rätt  tycka eller kräva något.

Jag håller delvis med om det som flera säger, nämligen att man har två val: att köra en vit lögn och säga att man inte har sex och sen ha det ändå eller att säga som det är - att vi har sex när du sover och det är none of your business. Jag kör det senare, Yngsta-pappan det förra. Eller det är vad jag tror i alla fall och det tycker jag är lite fegt. Det är förvisso deras beslut och inte mitt, men det blir krångligt när Yngstan tror att pappan efterkommer hennes önskemål. Lätt hänt att han blir snälla pappa och jag blir dumma mamma. Men jag tror på min väg och känner att jag har Yngstan med mig. Det känns bra både för nuet och för hennes utveckling mot att bli en stor och självständig människa. Det är viktigt att lära sig att man inte kan ställa sig själv i centrum och förvänta sig att omgivningen ska anpassa sig och tillfredsställa alla ens behov.

Ju mer jag tänker på det desto mer självklart blir det: vuxna människor som tycker om varandra har sex och det är ingenting som man ska behöva förhandla med sina barn om. Lika självklart är det att man visar hänsyn och har tyst sex när det finns andra inom höravstånd. Det handlar om allas trivsel - de flesta människor, oavsett ålder, tycker att det är lite genant att höra (eller se) andra människor ha sex. I alla fall om inte själva publikrollen är planerad.

Fina sidor

Jag är i ett skede som är lite svårt att sätta ord på. Harmoniskt grubbel kanske... Jag känner mig så varmt och respektfullt mött och har tagit in det lite extra nu sedan förra veckan. Det är en så enorm skillnad och jag märker att jag förmår både se och ta mitt eget ansvar för saker på ett annat sätt. När ingen attackerar mig och vill ändra på mig och hurdan jag är blir jag mångfalt mer benägen att jobba med mig själv och var mogen i mina relationer. Min pojkvän och mina barn är de viktigaste för mig och nu känner jag att jag är mer i harmoni med mig själv. Det finns saker att jobba på men det arbetet är lustfyllt och roligt, inte påtvingat och nedbrytande.

Jag och Yngstan har också haft riktigt bra samtal de senaste dagarna och jag känner att jag når fram till henne nu. Om mitt sexliv som hon inte har med att göra, om att inte kunna sova, om konflikter av olika slag, om att vara älskad och om var hon vill bo. Hon tar mer eget ansvar nu, när jag intar en fastare hållning. En positiv spiral!

På det hela taget är jag en lycklig människa! Livet har sina sidor men de flesta är fina.

Om ansvar och om andras beslut

Nu har jag satt ner foten mot den lilla flickan som inte kan somna. Du är inte med och tar beslut om mitt sexliv, dem tar jag. Du måste inse att det finns saker som är bortom vad du är med och bestämmer över. Hon fattade det. Oavsett vad som gäller hos hennes pappa (vilket jag tycker är på tok, men det är ju upp till dem att avgöra) så är detta vad som gäller här hos mig. Min pojkvän bor här varannan vecka, vi har sex MEN vi är tysta och vi förvissar oss om att  hon sover innan. Jag tror att detta kan funka.

Hon sa själv att hon ibland, när hon inte kan somna, längtar till pappa och önskar att hon var där istället. Inte så att hon vill bo där, det handlar bara om den där stunden innan hon somnar. Vi pratade lugnt om det och jag sa att det är hennes val. Om hon vill bo hos pappa på heltid så får hon det, jag kommer att sakna henne men inte motarbeta hennes beslut. Det är inte min önskan men om hon vill så respekterar jag det. Hon fattade att det inte handlar om att jag inte vill att hon ska bo med mig utan om att hon får ta sitt eget ansvar för det beslutet. Ett bra samtal med en tjej som börjar bli stor, på allvar.

Sarkasm på autopilot

När jag var så ledsen häromdagen sa jag dumma saker till min älskade. Och jag sa dem i en otrevlig och sarkastisk ton som jag inte alls tycker om och som förvånade mig själv. Var kom den i
från liksom?

Jag gick på om att jag inte fattar vilken sorts sårbarhet han vill att jag ska visa, om att det verkar som att han bara vill ha den fina kvinnliga sårbarheten där han kan känna sig stark och inte den fula som ställer krav.

Jag inser nu att jag inte pratade till, eller om, honom. Det var en slags autopilot som sattes på. Jag är inte van vid att känna mig så ledsen och utsatt med honom, att han är arg och ger mig dubbla budskap. Jag ser nu efteråt att jag inte kunde hantera det. Jag fick panik och blev sarkastisk och dum. Det var så jag hanterade min exmans sätt att aldrig ge sig, att alltid försöka måla in mig i ett hörn: Jag gick till motangrepp. Nu agerade jag på samma sätt - för att jag inte hade något annat att ta till då, i en situation som väckte så mycket gammal skit till liv, som överumplade mig.

Jag varken vill eller ska agera så och jag fick saker att tänka på, lärde mig mer om mig själv. Jag vill prata så som vi gjorde senare på kvällen. Det är nytt och ovant för mig att han lyssnar med respekt och visar att han tar in vad jag säger och att han inte försöker vända det mot mig. Att man kan prata klart och bli klokare tillsammans. Att ledsenhet leder till allvar som leder till nya förståelser.

Det är inte så att jag önskar mig eller behöver att han aldrig säger något som kan göra mig ledsen. Dels för att det är att ställa orimliga krav på honom (att han både ska förstå fullt ut och att han ska tänka på det precis jämt) och för att jag inte vill att han ska tassa runt mig så. Men det jag vill är att jag kan säga till när det händer: Nu sa du en sak som gjorde mig ledsen. Och att han då, när det händer, bara kan säga typ Oj, förlåt! Det var dumt. Att han inte ifrågasätter mig eller tar åt sig på ett sätt som gör att han inte kan ta ansvar. Det vill jag. Och nu vet han det.

Yesterdays news

Men vad var det som hände? Trosor? Mitt kortaste inlägg på länge och helt obegripligt. Jag fick bara ur mig det lilla och så skrev jag ihop en lång pratig text om vad som hände och hur lost jag kände mig. Dubbla budskap, arga ord, massor av tårar. Det var en konstig eftermiddag igår men det blev en väldigt fin kväll och nu är vi på banan igen, ännu starkare och säkrare än förut. Vi kunde ta oss igenom, vi hittade redskap och lärde känna varandra lite till. Viktigt, bra.

Det som hände är följande: Jag var hemma hos min pojkvän, hade duschat och skulle ta på mig rena trosor men hittade inga i min låda i garderoben. Jag letade inte vidare utan väntade tills han kom hem så att jag kunde fråga. Det var som jag anade: han hade trott att de var hans dotters och lagt dem i hennes byrå. Inget konstigt med det, jag brukar sällan lämna smutsiga kläder hos honom (när jag tänker på det nu är det lite underligt, men det är inget jag funderat över tidigare). Men det han sa, när han ville förklara varför han trodde att de var hennes var att de var så små. Jaha. 

Magen knöt ihop sig och han märkte att något blev fel men jag orkade inte ta i det. Det var ju en struntsak och inget att prata om. Mitt problem. Jag skämdes över att jag reagerade och gick ut från sovrummet, tänkte att det går över om jag bara får vara ensam en stund. Gick till affären för att köpa lunch och det kändes inte alls bättre. Bara kallt inuti. När jag kom tillbaka kom han ut till mig och undrade vad som hände och jag kände bara att jag inte ville börja gråta. Det enda jag ville var hålla ihop mig. Jag tror att jag är så trött på min egen ledsenhet att jag försöker skjuta undan den. Vill inte kännas vid den. Men det är också något med hans dubbla signaler – att jag inte ska försöka hålla ihop, att jag ska vara ledsen, men att han sen inte riktigt fixar när jag är det. Inte när det handlar om honom själv.

När han höll om mig och sa att jag inte måste hålla ihop så släppte jag taget och föll. Litade. Men sen tog han tillbaka och jag famlade i mörkret. Han sa att han vill finnas där och hjälpa mig och att jag inte ska hålla upp en fasad och hålla inne ledsenhet för det kan man inte bygga en relation på. Och jag håller med. Men så sa han också att jag måste jobba själv, att han inte fixar att man ställer krav på honom att han ska anpassa sig eftersom han alltid har anpassat sig och det fattar jag ju också. Jag känner igen mig jättemycket i det. Att man får rollen som den som anpassar sig och då finns till slut inget annat sätt att vara eftersom alla förväntar sig att man ska fortsätta anpassa sig.

Mitt i detta fick jag panik. Hur ska jag agera? Inte bli ledsen men ändå vara känslig, inte ställa krav men ändå be om hjälp. Inte stänga ute men göra jobbet själv. Jag kunde inte alls hitta min plats just då.

Jag har i hela mitt liv varit rädd för att vara jobbig. Det är min största rädsla: att folk ska tycka att jag är jobbig och sluta tycka om mig. Jag anpassar mig till nästan vad som helst för att slippa känna mig jobbig. Men jag vet ju också att det ofta kommer en gräns när man inte orkar anpassa sig mer och måste säga till. Och då kommer det ibland ut fel. Vi har vårt bagage båda två och igår eftermiddag var det tydligt att jag inte förstod fullt ut hur han tänkte. Varför blev han så arg? Jag blev skrämd och liten och kände att jag vill dra mig undan, just där och då. Men sen, på kvällen, pratade vi länge och stilla om det som hände och jag kände återigen den stora varma tryggheten med honom: vi reder ut, vi tar ansvar och går vidare. Det är samtal på en helt annan nivå än de jag hade med exmannen. Samtal på riktigt som leder till något. Som man går stark ur. Som inte bara reder ut det vi konkret pratade om utan som också bygger tillit och styrka för framtida samtal. Kärleken är varm och säker.                

Om trosorna

Ett par trosor i fel byrålåda
Jo, de är mina
Det gör ont i mig idag och jag vet att jag
måste hantera detta
helt själv
Just nu vet jag inte vad mer jag kan luta mig mot än det

Familjens diktator?

Igår kväll ringde Yngstan för att säga godnatt
och passade också på att säga att det är jobbigt att hon
inte kan sova när hon är hos mig
Att hon har en klump i magen när hon är hos pappa
för att hon tänker på att hon ska till mig
Och sen när hon är hos mig så är klumpen kvar
Hon är rädd att hon ska höra oss, det verkar vara det enda
detta handlar om
Hon berättade att hennes pappa lovat att han och hans flickvän
inte gör det (dvs har sex) under barnveckan

Jaha, nähä

Kravet är underförstått men klart som glas:
hon vill att jag lovar detsamma

Det är kanske ingen stor grej eller så
är det just det det är
Att en elvaåring ska bestämma om jag ska ha sex eller inte
Är det ok?
Ska man vara en uppoffrande förälder som tänker:
Ja men självklart låter vi bli om du tycker det är så jobbigt
Eller ska man tänka:
Du är ett barn och den typen av beslut fattar inte du

Frågetecken      

Och jag kan inte låta bli att undra när barnen blev
familjens diktatorer        

Roller

Jag har skrivit några inlägg i annan form än jag brukar, mer text och utan de vanliga korta raderna. Det har jag gjort för att många ord har velat komma ut men det har i sin tur också påverkat hur jag har tänkt. Jag är i en grubbelfas, tror jag. Känslor av ilska, besvikelse och smärta över allt som hänt har lagt sig och gett vika för mer nyanserade funderingar på hur det kunde bli  som det blev, vem jag var som hamnade i det och vad det gjorde med mig. Men också vad jag gjorde och hur det stöpte relationen. Jag behöver förstå, både för att må bra och för att kunna vara mer vaksam i min nya relation. Hur kunde det bli så fel när två människor älskade varandra så mycket? Det är förstås inte möjligt att någonsin förstå det fullt ut men jag känner ändå att jag måste försöka förstå, inte minst min egen roll i det. För jag vill inte att det ska hända igen!

Jag blev inte tillsammans med en idiot då för femton år sen. Jag träffade och blev kär i en rolig, smart och intressant människa som på massor av sätt var precis det jag hade längtat efter under åren med mina äldsta barns pappa. En människa som man kunde föra djupa och intressanta samtal med, som gick igång på samma saker som jag. Nu efteråt ser jag att jag till stor del valde honom för att han utgjorde en motsats till storbarnspappan. Jag såg det inte då, men det betydde att vi byggde ett förhållande som jag skulle komma att misstrivas i. Lugnet, den stilla vardagslunken som jag ville ha, den bytte jag bort. Den grundläggande känslan av att vara en egen person, att vara två och inte en, bytte jag bort. Det var nytt för mig och så fantastiskt att vara tillsammans med någon som gillade att prata om och göra samma saker. Som ville läsa böcker tillsammans och prata om dem, som ville föra ett samtal om allt hela tiden. Som tänkte och analyserade. Jag var totalt svältfödd på sånt och bara sög i mig. Jag ville inget annat, då, än att prata i all evighet. Ta igen efter alla år av vardagssamtal om allt och inget. Jag såg inte, eller tog inte in, att jag har ett stort behov av att vara en egen person, att jag inte tycker om att bli halv.

När jag lämnade storbarnspappan var det med en känsla av att ha legat under en sten i tio år. Mitt självförtroende var noll, vad gäller att vara intressant för andra män. Vi hade bara umgåtts parvis i lite nördiga kretsar, jag hade i stort sett inga killkompisar och var aldrig ute på egen hand.  Jag hade inget större hopp om att någon skulle vilja ha mig.

Ett dåligt självförtroende är ingen bra ingång i en ny relation. Och särskilt inte om den man träffar också har dåligt självförtroende men döljer det väl. Jag var smickrad över att han alls ville ha mig. Han var... ja jag vet inte. Glad också, det tror jag verkligen. Han tyckte om att jag var vuxen, att jag var mer mogen än hans ex. Att jag var stabilare. Förmodligen utnyttjade han det till att inte själv behöva växa upp. Jag å andra sidan uppskattade att han inte var så jäkla grown up och torr som jag tyckte att storbarnspappan var. Så blev en första rollfördelning gjord.

Relationer som skådespel

En sak som jag fattar mer och mer ju äldre jag blir är att vi, i våra relationer med andra, tar de roller som är lediga. Eller de roller vi måste ta, eftersom ingen annan gör det. Vi blir på så vis till i och genom våra relationer. Det gäller både hur vi är mot andra runt om oss och hur vi hanterar praktiska saker i livet, sånt som jobb och ekonomi.

A bigger picture. Ja den träder fram mer och mer. Min exman var ingen bra bonuspappa till mitt äldsta barn, det var en ständig fajt och mitt barn blev kallad både det ena och det femte som inget litet barn någonsin ska behöva förknippa med sin person. Min roll i detta drama blev att gå emellan och skydda, visa honom kärlek. Det gjorde att mitt barn hamnade i ett läge mellan en mamma som inte reagerade tillräckligt tydligt på uppenbara dumheter och en (bonus)pappa som skällde och gapade för allt möjligt. Han tog sin roll  eftersom jag, enligt honom, inte uppfostrade. Jag tog min roll eftersom han, enligt mig, inte var någon kärleksfull förälder.

När det gällde ekonomi tog vi också olika roller. Han var den generösa slarvern som strödde pengar runt sig på lönedagen, som kom hem med överraskningar till mig och barnen, men som inte kunde planera. Min roll blev att vara skötsam och hålla koll på alla utgifter och se till att vi hade ett sparande. Han kunde släppa kollen eftersom jag hade den och jag höll mer koll eftersom han inte-. Samma sak gällde städning. Han spelade slarver-rollen och jag var den rediga.            

Nu prövar jag nya roller. I mitt hushåll är jag den enda vuxna - jo, jag har ett vuxet hemmaboende barn, men det är ändå jag som sätter ramarna, det är upp till mig hur vi ska ha det. Jag har blivit slarvigare med det mesta och njuter av det. Jag har tillräcklig koll men behöver inte längre kompensera någon annans brister.

Jag tänker att jag måste vara vaksam på vilka roller jag och min pojkvän ropar in varandra till, så att ingen alltför märklig casting sker. Att vi har olika roller är självklart, vi är ju olika människor, men jag vill inte bli fastlåst i en stereotyp roll som inte går att ta sig ur eftersom hans sätt att leva sitt liv bygger på att jag fortsätter spela min roll. Med lite sund vaksamhet tror jag att många destruktiva mönster kan undvikas, men jag tror också att jag är mest benägen att se de mönster som jag har levt i förut. Jag tror att nya obalanser kan skapas utan att jag märker det.              

Sleepless, sleep less?

Jag är sådär hopplöst sömnlös som jag nästan bara blir när jag är sjuk och sover på konstiga tider. Dvs somnar när det känns som att kroppen behöver det, oavsett vilket tid på dygnet det är. Sömnlös har jag också varit när mycket nytt och omtumlande har hänt, som förra hösten t ex. Och när jag haft för mycket sorg och smärta i kroppen för att kunna slappna av och somna.

Det är inte sent alls, det är mer min känsla nu ikväll att jag är sömnlös. Gick och la mig redan klockan nio och läste en timme och har sedan dess legat och vridit lakanen trassliga och varma utan att vara i närheten av sömn. Så det är lika bra att ge upp det där en stund.

Jag sover sämre ensam. Det är tomt och tyst, särskilt när inte barnen heller är här. En känsla av att jag är den enda vakna människan i världen. Det räcker att titta ut mot huset mittemot för att inse att så inte är fallet, men här inne finns bara jag och jag tycker inte om det. Jag vill ha min familj nära. Det finns ingen poäng med att vara ensam när man är lyckligare tillsammans. Såhär är det: det som jag under lång tid har trott var ett behov av att vara ensam är ett behov av att vara ifred. Och det är ju en helt annan sak! Jag behöver tid för mig själv. Jag behöver få ligga i soffan och läsa utan att bli störd. Jag behöver få tid att skriva utan att någon försöker prata med mig. Jag behöver få sitta och fundera ostörd. Men ensam behöver jag inte vara. Vill jag inte vara. Jag är social på mitt sätt. Han är social på sitt sätt. Våra sätt är ungefär lika. Vi är ungefär lika.

Jag skriver, på mitt andra ställe, om allt som varit. Från det första minnet till det senaste. Från då till nu. Om min barndom och alla åren fram till nu. Inte till en publik, det går inte då. Jag kan inte vara helt sann och äkta om jag tänker att någon ska läsa. Men det är bara nu. Sen, när det finns en text som hänger ihop, ska han få läsa. Jag ser fram emot det. Det finns saker han inte vet. Saker som är svåra att prata om och saker som var och en för sig är små och obetydliga men som tillsammans målar bilden av mig. Jag tänker att det kanske är som Åsa Línderborg sa apropå Mig äger ingen: att hennes pappa blev en litterär gestalt när hon hade skrivit boken om honom, om sin barndom. Kanske kan min barndom anta en sådan skepnad, kanske kan den blekna, kanske kan jag se på min bror på ett annat sätt sen.      

A bigger picture

Avstånd i tid ger möjlighet till förståelse
Det sker inte av sig själv men om man lägger manken till lite
så ser man saker på ett annat sätt när tid har förflutit
när man inte är mitt i länge
    
Jag kan se nu att den minsta gemensamma nämnaren
för nästan allt som jag ångrar i mitt liv
eller som jag kan känna sorg över
är att jag inte har kunnat säga nej i tid
Att jag inte haft mod att säga ifrån
Detta vill jag inte, det passar inte mig  
Modet att lämna, inte bara män som gör illa
utan också lämna situationer som är obekväma
tacka nej till saker som känns fel
som man inte kan stå för
Lyssna inåt mer och på andra mindre

Samtidigt kan jag inte säga att jag borde det ena eller andra
då när det hände
För det kunde jag inte, det var inte möjligt för
den människa jag var då
Och jag hade inte varit den jag är nu om jag inte
hade gjort alla de där misstagen
Så på sätt och vis är jag glad
Men ändå: det finns smärtor och sår jag hade kunnat
klara mig utan
Det finns ord som jag hade kunnat slippa höra
inne i mitt huvud
Bilder jag skulle leva lyckligare om jag inte behövde se

Men även med allt det där bagaget
lever jag ett lyckligare och mer rofyllt liv
än jag någonsin gjort
Tillvarons värme, varandets lätthet

Enkät från Caroline

Vad är den äckligaste mat du vet?

Inälvsmat. 

Vad ångrar du i livet (om något)?

Herrejösses, det är ganska mycket det. Men det mesta som jag ångrar kan summeras med att jag varit för mesig och inte sagt ifrån i tid.   

Vad kommer du ha för klädsel i höst och vinter?

Växlar mellan kjol/klänning och jeans/skjorta. Utomhus blir det kängor, ullkappa och stora sjalar.   

Vilket är ditt dyraste klädesplagg?

Om skor inte räknas så är det nog ett par DKNY-jeans för 1 500, fast det var typ 10 år sen. Köper sällan dyrt eftersom jag mest har second hand-kläder.     

Har du någon oanad talang?

Det beror på vem som inte ska ana. Men om det handlar om sånt som inte outats här på bloggen - t ex att jag är pysslig och gillar att sticka, sy, baka och måla.     

Vad gjorde du i helgen?

Jag var sjuk, låg nedbäddad och läste mestadels. 

Vad är dina fem viktigaste 2dos den här veckan?

Det som handlar om jobbet vill jag inte gå in på. Men annars är det att bli frisk, fortsätta skriva på min berättelse samt fatta ett beslut om julen.    

Vad har du på dig just nu?

Ett par för stora slackerpants, en barntröja från Kapp-Ahl, en stickad olle och raggsockar 

Senaste låt du lyssnade på?

Starlight (Muse)

Bästa skönhetsknep?

Att alltid tvätta sig.  

Vilken klädstil tycker du är hetast på män?

Den som bäraren är bekväm med, i grund. Men visst: jag tycker att min pojkväns smala svarta jeans är snyggare än säckiga blå, och att hans farfarströjor är finare än tunna gubbskjortor.   

Vem saknar du?

Jag saknar Genus och tycker att hon kunde bo här.   

Om du fick en enda önskan uppfylld vad skulle du önska?

Att vi här och nu kunde köpa en stor centralt belägen lägenhet med tillräckligt många rum   

Vilka tre personer inspirerar dig mest?

Smilgrop, Genus och min pojkvän. Ingen inbördes ordning.  

Bästa boken nånsin?

Det går inte att utse EN. Men jag hade inte varit den jag är idag om jag inte hade upptäckt Joyce Carol Oates när jag var typ 22.    

Vilka tidningar läser du?

Morgontidningen och så prenumererar jag på Vi Läser och Etc. 

Vad önskar du att du var bättre på?

Jag skulle vilja vara bättre på att säga nej.  

Är du religiös?

Nej. 

Vad är din största rädsla?

Att någon i min familj ska dö eller bli svårt sjuk/skadad.   

Vad är det elakaste någon sagt till dig?

Jag skulle kunna fylla en hel anteckningsbok med alla elaka saker mina klass"kompisar" och min bror sa till mig när jag var barn. Men om jag ska välja nåt mer sentida så kändes det inte så snällt när min Exman sa att jag är så störd att jag aldrig kommer att bli lycklig.        

Vilka personer betyder mest i ditt liv?

Min familj: pojkvän och barn samt mina närmaste vänner.   

Om du får barn vad ska du döpa dom till?

Barn? Nä hörni, det är inte aktuellt. Men om jag hade varit 30 så hade Karin legat bra till     

Om du fick köpa vilken bil som helst – vilken?

Jag kan inget om bilar. En miljövänlig lagom stor...   

De tre finaste sms du fått i år?

Då väljer jag, vilket som, från min pojkvän, ett från Yngstan och ett från Smilgrop.  

Älskar honom och livet

Att vara sjuk och bli ompysslad är fint
Han låter mig sova, timmar i rad
Under tiden läser han, går en promenad
handlar mat och diskar
När jag vaknar blir han glad, frågar hur jag mår och
låter min ork och mitt tempo styra
Han är här, hos mig, trots att jag är rätt osocial
Men han kräver inget av mig

Det är fint att vara älskad och att få vara den man är
både i stort och smått

Vi har pratat om vårt liv, hur vi vill ha det
Rett ut en del mindre missförstånd
Nu vet jag mer hur han tänker, att vi vill detsamma
men att vi kanske uttrycker det på lite olika sätt
Att vi ska flytta ihop t ex
Att vi båda längtar efter det, men utan att vantrivas i nuet
Han hemnetknarkar inte, men det måste man ju inte heller
Det betyder inte att han inte vill bo ihop
Vi är bara lite olika

Jag älskar honom så mycket!
Livet är så lätt när han finns

Wow - tack!

Jag är sprickfärdigt stolt!
För jag har fått en bloggros av bästa Caroline
Tänker mig att den ser ut ungefär som såhär

Caroline driver en av de två bloggar jag läser dagligen,
aldrig missar
Det är äkta vackert och med stor integritet
Och som bonus är hon en fantastisk fotograf!
 
Det är fint att vara läst och omtyckt

Och ännu bättre är det att vara vara uppskattad

av någon man själv sätter stort värde på

Med bloggrosen följde en kort enkät
som jag såklart vill svara på!

Varför började du blogga?Jag började blogga tillsammans med min exman hösten 2006 som ett led i vårt korkade frihetsprojekt. (Orkar inte dra allt det där igen). Denna blogg startade jag för att få vara ifred från honom, den blev min fristad och ett ställe där jag kunde skriva som jag ville och prata med mina läsare. Bloggar gör jag för att jag älskar att skriva och för att jag tror att jag har något att säga.

Vilka bloggar följer du?
Ett tiotal och de finns här till höger.

Favoritfilm?
Oj, det är alltid lika svårt att bara ange en. Men den som kommer upp nu är "De andras liv"

Vilka länder drömmer du om att besöka?
USA, Nya Zeeland, Spanien. Bl a. Men mest av allt längtar jag efter att resa med bil genom Sverige utan barn.  

Mina fem bloggrosor går till:

Caroline, Joanna, Drömma-Lotta, Livet just nu och Suziluz

Lyckan ändå

Livet är fint
Jag känner det, verkligen, trots att den gångna veckan
innehållit mer bråk och mindre rolig tid än jag vill
Ibland kan jag bli rädd att min älskade ska tröttna på mig
och min stökiga familj
(eller ja... min stökiga dotter)
Att han ska lämna mig
Men så kommer jag på
Det är inte han som är sån, det var han den andre
Det var han som lät allt missnöje komma ut genom munnen
Som inte kunde fördra och tiga om saker
Se det bra som alltid finns
Nu finns det inget att oroa sig för

Jag missar eventuellt en rolig fest imorgon
eftersom jag håller på att bli sjuk
Det är skit, verkligen, men det gör samtidigt inget alls
En paradox, jo visst, men livet är fint och det
betyder så mycket för mig att bara få lov att vara jag
Den lyckan finns där genom allt    

The båtten is nådd

Man trodde att botten var nådd
häromkvällen
Det var den inte, kan jag meddela
I natt hade vi ny cirkus och först en stund efter ett
kunde vi somna, allihop
Yngstan höll igång med tårar och självömkan
av det mer grandiosa slaget
och det gick inte att somna trots både viljestyrka
och öronproppar

Jag verkligen  l ä n g t a r  efter vuxentid nu
Fredag kväll, kom snart!

800 grader

Min favoritlåt när jag var typ fjorton

800 inlägg
på min blogg sisådär trettio år senare

Tänk om den fjortonåriga jag hade kunnat se förbi alla de där åren, då när livet mest var skit. Om hon hade kunnat se att det skulle bli annorlunda. Ganska snart skulle hon börja gymnasiet, få nya vänner och känna att det fanns saker att vara glad åt. Att allt inte skulle vara samma för alltid. Ytterligare några år senare skulle hon flytta hemifrån, börja plugga på universitetet och uppleva några av de lyckligaste åren i livet. Hon skulle bli vuxen i kärlek och vänskap.                              

Jag lyssnar då och då på mina gamla Ebba-plattor. Deras musik fyller mig med en obändighet som inte många andra lyckas med. Jag tänker att om den lilla fjortisen kunde överleva så nog fan kan jag också. Vad gnäller jag för, liksom. Vad är en prepubertal och svartsjuk dotter mot en bror som begår sexuella övergrepp? Vad är en man som ibland är lite för disträ mot en odåga till pojkvän som hånar en offentligt för att man inte vill ha oralsex? Vad är tråkiga kolleger mot klasskompisar som gör allt de kan för att undvika en? Vad är ätstörningar som jag har hyfsad kontroll över mot det bottenlösa självförakt den mobbade fjortonåringen kände?

Jag har det bra.
Vi får se om det blir 800 inlägg till.              

Bevakad

Jag blir tokig snart!

Mitt yngsta barn är som en vakthund på mig så fort min pojkvän är här
Från det att han kom hem strax före 8 igår kväll och tills vi somnade (halv tolv) hände följande (ungefärliga klockslag):

19.50 Vi tittar på teve, hon flyttar till mig i soffan när han kommer
20.20 Hon står och diskar och ropar ut mig i köket för att berätta att hon råkade hälla ut kaffe i diskvattnet (hans kaffekopp med en slatt kvar sen frukosten). Jag säger att det inte gör något. Hon börjar gråta men det visar sig snabbt att det inte beror på kaffekoppen utan på att hon är rädd att hon ska höra oss när vi lagt oss och att hon inte kan somna pga det. Lång diskussion om detta, under vilken jag upprepat säger att det inte finns något att vara rädd för och påpekar att hon måste ta eget ansvar för att kunna somna och att hon inte kan lägga över allt på mig.
20.45 Hon fortsätter diska
21.10 Hon är klar med disk och tandborstning och vill säga godnatt. Ny diskussion.
21.25 Jag lämnar hennes rum och sätter mig i soffan för att prata med Mellan och min pojkvän
21.50 Hon kommer upp och säger godnatt igen. Milt tvång krävs för att få henne att återvända till sängen
21.55-22.20 Hon ropar godnatt med jämna mellanrum
22.20 Jag är i badrummet för att göra mig klar för natten. Hon ropar på mig och jag säger att jag kommer när jag är klar. Hon fortsätter ropa trots det. Jag går in till henne. Ny diskussion om att hon inte kan sova och att vi inte får-
22.30-23.30 Jag och min pojkvän ligger och pratar och hon ropar godnatt med jämna mellanrum, samt harklar sig för att visa att hon inte sover.

Så ser en helt vanlig kväll i stjärnfamiljen ut.
Det går inte att föra ett sammanhängande samtal
Det går inte att ägna sig åt de andra barnen med något sammanhang
Jag vet inte vad jag ska göra!

Att åka på konferens

Jag har varit på konferens med jobbet
Vi hade ett par bra arbetsdagar och trevligt häng på kvällen
Sånt är jag sällan orolig för nuförtiden

Det som oroar mig är maten - vad och när man ska äta
Dels är man hänvisad till vad som serveras på hotellet/anläggningen
och dels är det det sociala: att vissa människor inte kan
låta bli att kommentera vad man äter och inte

Men det gick bra!

PLUS
- de grova ostmackorna till förmiddagsfikat första dagen
- att det fanns både torkad och färsk frukt samt solrosfrön i skålar utanför konferensrummet
- att salladsbordet var stort och fräscht
- att vi fick förrätt + huvudrätt till middagen, men ingen efterrätt. Bra prioritering
- att bären till frukosten inte var sockrade

MINUS
- kakbuffén till förmiddagsfikat andra dagen
- godisskålen på rummet: choklad i långa banor
- efterrätt till luncherna, paj respektive kladdkaka
- godisskål utanför konferensrummet

Fler plus än minus, alltså

Saknad eller ovana?

Så många dagar av ledsenhet, frustration, panik
Av att bli alldeles för sedd och bedömd
Ett liv i någons totala fokus och centrum
En känsla av att vara till för någon annan
Att vitsen med mig är att leva upp till-, lyckas med att-
Ett liv som bara blev, visade sig vara, någon jag inte mådde bra i
Som jag inte fattade att jag inte ville ha
Vanan det gav
Ovanan nu
Befrielsen att slippa allt det där
Att få vara jag på mina helt egna villkor
Att få vara ifred är vilsamt när man har fått för lite av både
ifred och fred
Så jo, jag vet vad detta handlar om
Ovana
Men ändå: det är en märklig känsla att inte få svar
att inte vara sedd
att vara så... lämnad
Och varje gång det händer så tänker jag att
tänk om det inte bara är ovana
Tänk om jag faktiskt inte tycker om det,
om jag aldrig kommer att vänja mig
Saknar smeknamn, sötord, lappar, smått grejs

Äsch
Igen

Längtar till

Livets faser
Jag är glad i mitt liv
Både glad och glad i, som i tycker om
Förmodligen är det bara lite söndagsfeel
som gör att jag just nu har lite svårare att känna eufori

Jag vill ha ett liv som hänger ihop
Och ja förlåt, nu tjatar jag igen
Det går inte, nej jag vet!
Men ändå, det är vad jag vill och längtar efter

Ett hem, ett liv, en familj
Dagar och veckor vars innehåll avgörs av annat än om
det är hans barnvecka eller min, vår helg eller barnhelg
Längtar och stoppar undan längtan
Skäms över tårar som bygger en klump i halsen
Känner mig ovuxen som inte kan inse
För jag inser ju visst, det gör jag, men just nu
skiter jag i det

Äsch

"Jag vill inte bo hos pappa!"

Det är en underbart vacker fredag och jag känner inte
samma fredagsledsenhet som jag ofta gjort förr
Jag ser fram emot en helg hemma med barnen
Städa, tvätta, läsa, skriva
Ska inte jobba nåt, har jag bestämt, även om det
alltid finns saker att göra
Jag vill vara med honom och vara hemma
men
Så ser livet inte ut och jag orkar inte längta aktivt
efter det hela tiden  

Yngstan ringde mig igår kväll
och var ledsen och arg på sin pappa,
som var jättedum, 
och sa att hon inte vill bo hos honom mer
Jag tar det för vad det är, hon har ju gjort liknande utspel
hos mig också
Dumma mamma, jag vill flytta till pappa
Jag förstår att det kan kännas så i en liten arg flicka
Men jag vill att hon ska lära sig att det inte är
ett ok sätt att hantera motgångar
Man kan inte alltid ta till storsläggan, för vad ska man då göra
när det verkligen gäller, när man på riktigt kanske inte vill
bo hos pappa mer eller när man blir retad i skolan
på allvar
Eller vad det nu kan vara
Överdrifterna och dramerna är en del av vara pretånnis
Det vet jag mycket väl, men jag vill försöka få henne att
uttrycka sig lite mer nyanserat                

när jag skriver om brytningstiden
när jag var mitt emellan
mina två långa förhållanden
de stora barnens pappa och den lillas
så mycket jag ser som jag inte såg när jag
var uppe i det
nu efteråt, med en massa år mellan då och nu,
ser jag mönster
det är som när man backar bort från en
impressionistisk tavla och plötsligt ser
på allvar vad den faktiskt föreställer
när detaljerna bildar helhet

vad var det jag sökte då, för femton år sen?
vad var det jag ville ha?
och
vad var det jag tog för givet?

jag hamnade i något jag inte förutsåg
inte kunde förutse, eftersom jag saknade redskap
jag hade levt så länge i trygg vänlighet,
i välvilja och fungerande (men tråkig) vardag
att allt annat var främmande för mig
jag förfördes av det roliga
och såg inte att allt annat saknades

Livet och kärheten

Längtar till kväll
Längtar kärlek och naken hud
Älskade människan

Jag skriver på andra stället om när jag
blev vuxen
Om jag är det - alls
Jo, nu är jag
Vuxen och kärare och mer trygg och hemma
än jag någonsin varit
Livet, liksom
Tack          

Kroppen och jag

I ett avseende älskar jag min kropp:
när den springer med mig genom skogen
Att den fungerar, att mina fötter hoppar fram
på stigen, undviker rötter och geggiga partier
Att benen sträcker ut i nerförsbacken  
Att lungorna drar in luft och att hjärtat pumpar
runt det livsviktiga syret
Jag älskar till och med
svetten som kyler huden
och rinner ner i ögonen
Kroppen min - tack!

Sömn

När det är kallt inne och ute
Tjocktröjor, raggsockar, halsdukar upp över öronen
Man nästan glömmer att det finns en kropp
där inunder allt
Men under täcket:
varm mjuk hud
Jag älskar att sova med honom
Sömnen från himlen
Sömnen är bokstavligt livsviktig
och då menar jag inte bara rent fysiskt

Träningsmåstet

Efter en vecka utan träning
Pga förkylning och tidsbrist
Kämpar jag mot en släng av träningsanorexi
Ett par väldigt oönskade kilon har fastnat på mig
Jag vill inte ha dem där men jag heller inte bry mig om dem
Jag längtar efter träning så att jag håller på att
krypa ur skinnet
Jag är beroende av kicken det ger att träna,
utmattningen, svetten, känslan i kroppen efteråt
Det är inte bantning, det är mitt sätt att leva
Men jag kämpar också mot rädslan för att bli tjock
och det är lätt att blanda samman olika känslor
Jag vill kunna släppa taget om den rädslan,
men där är jag inte nu
Undrar om jag någonsin kommer dit      

November with love

Promenerar genom stan
Köper en bok på Myrorna
Fast jag redan har så många olästa
Går hem och lagar lunch
Omelett med fetaost och tomat
och rostat bröd
Gör kaffe och sätter mig soffan
Drar upp benen under mig och kliar
den spinnande katten runt öronen
Tittar ut på träden som snart
inte har några löv kvar

Jag har alltid trott att jag hatar november
Men nu inser jag att det bara är en dålig gammal vana
Det är inget fel på den här månaden
Eller någon annan heller
De blir vad man gör dem till

Tänder blockljuset som står i fönstret
Smakar på kaffet och lyckas få tag på koppen
med andra handen
just som katten stångar till den
Spiller inte i soffan     

Flytt

En av mina bloggfavoriter,
Om allt som är vackert-Joanna, 
har just flyttat
Jag avundas henne inte att renovera en lägenhet
gravid
med foglossningar och
med tvååring  
Jag avundas henne inte stöket och kaoset
Jag läser hennes fina blogg i lugnet och ron
i mitt o-flyttstökiga hem      
(och njuter ännu lite extra av att nuförtiden bo just i
ett ostökigt hem)
Jag trivs alldeles prima här
Mitt hem är min favoritplats på jorden
Men samtidigt och trots allt jobb det är med att flytta
(och där ingår allt meck med att sälja och köpa bostad)
så längtar jag efter att det
Jag vill dela hemma med mannen jag älskar
Jag vill ha honom nära varje dag
Jag vet att det kommer att fungera
Jag vet att jag kommer att må bra
Väntan på år som måste gå känns så onödig
Jag vill inte vänta
Jag har slösat bort så många år av mitt liv
Nu vill jag ha allt det bra på en gång

Men
Vänta är det
Vänta måste jag

Nu då

Jag är inte i fysiskt topptrim idag
Lite hängig på väg att bli sjuk-ig
Skör
Men ändå (även en dag som denna):
Livet är underbart!

Nu: mental ro
Då: o-ro, ängsligt i magen

Nu: sover jag gott om nätterna
Då: led jag av konstant sömnbrist  

Nu: vill jag vara i hans närhet så ofta det går
Då: ville jag vara ensam så mycket som möjligt

Nu: är sex något som vi bestämmer tillsammans
Då: var sex ett resultat av tjat, explicit eller implicit

Nu: skriver jag för min egen skull
Då: fick jag inte ha det jag skrev ifred

Nu: får jag vara tyst och disträ
Då: var det en provokation om jag inte pratade

Nu: får jag vara ifred när jag duschar
Då: fanns det någon som smög på mig

Nu: känner jag mig respekterad
Då: kände jag min invaderad    

Nu: mår jag bra

Nåt i kroppen?

Massiv trötthet som inte går över
Nattens sömn känns som en tupplur
Huvudet är tungt, den bultande värken ligger på lut
Grus i ögonen
Vill sova mera

Träna vore korkat
Ändå längtar jag ut
En kort, långsam runda?
Jag anpassar längd och tempo till kroppens
signaler, lyhört?
Visst kan man bli piggare av det?
Det är värt ett försök
  

Tröttglad

Livet
Sköra vackra livet

När någon är oväntat vänlig
När någon lyssnar som inte brukar göra det
När någon säger förlåt efter att ha brusat upp
på ett orättvist sätt  
När någon tittar på en med såna där ögon
som säger Du är vacker 

Jag är trött som en nattammande spädbarnsmamma idag
Den ena gäspningen avlöser den andra
Men det gör inget
Jag har energi inuti
Värme i hjärtat och lust till livet      

Snäll mot mig

Jag var lite off igår, trötttrumpen och med lite kort stubin
Det har varit för mycket på jobbet ett tag nu
Barnen var stimmga vid middagen
Katten bajsade utanför lådan och mina träningskläder
hade inte hunnit torka över natten
I-landsproblem, allihopa
Och så ovanpå det: den jobbiga svartsjukan som jag inte
kan hantera över.huvud.taget
Så jag var lite...
tvär
kan man kanske säga
Bet ifrån mot alla som var i närheten

Jag och Yngstan pratade och jag sa ifrån att jag inte
accepterar att hon bär sig åt så
Hon förstod men var ändå tvungen att käfta emot lite
Men ok, det kändes bra ändå

Idag sa jag till min pojkvän att jag är ledsen
att jag var off igår
Han bara kontrade med att jag inte hade något
att be om ursäkt för
alls
Han är så snäll mot mig
Jag är ovan vid det
Fortfarande
Jag kommer att vänja mig, förstå att nu är det såhär
Men jag tror aldrig att jag kommer att ta det för givet

Avund är inte charmigt

Jag är trött på mitt barns avundsjuka
(ja, nu  klagar jag på henne igen...)

Hon blir som förbytt så fort min pojkvän
kommer hit
Attention seeker är bara förnamnet
Hon har ingen skam i kroppen och drar sig inte
för nånting för att få min uppmärksamhet
och hon mäter den med millimeterlinjal
Jag ställs till svars för allt och inget och jag
är så trött på att det är såhär

Jag vet att jag har svårt för människor som
klänger på mig
Det har jag alltid haft
Och det spelar in, såklart, att hon har sin pappas
beteende
Men det hjälper mig inte att veta det...