Jag är sådär hopplöst sömnlös som jag nästan bara blir när jag är sjuk och sover på konstiga tider. Dvs somnar när det känns som att kroppen behöver det, oavsett vilket tid på dygnet det är. Sömnlös har jag också varit när mycket nytt och omtumlande har hänt, som förra hösten t ex. Och när jag haft för mycket sorg och smärta i kroppen för att kunna slappna av och somna.
Det är inte sent alls, det är mer min känsla nu ikväll att jag är sömnlös. Gick och la mig redan klockan nio och läste en timme och har sedan dess legat och vridit lakanen trassliga och varma utan att vara i närheten av sömn. Så det är lika bra att ge upp det där en stund.
Jag sover sämre ensam. Det är tomt och tyst, särskilt när inte barnen heller är här. En känsla av att jag är den enda vakna människan i världen. Det räcker att titta ut mot huset mittemot för att inse att så inte är fallet, men här inne finns bara jag och jag tycker inte om det. Jag vill ha min familj nära. Det finns ingen poäng med att vara ensam när man är lyckligare tillsammans. Såhär är det: det som jag under lång tid har trott var ett behov av att vara ensam är ett behov av att vara ifred. Och det är ju en helt annan sak! Jag behöver tid för mig själv. Jag behöver få ligga i soffan och läsa utan att bli störd. Jag behöver få tid att skriva utan att någon försöker prata med mig. Jag behöver få sitta och fundera ostörd. Men ensam behöver jag inte vara. Vill jag inte vara. Jag är social på mitt sätt. Han är social på sitt sätt. Våra sätt är ungefär lika. Vi är ungefär lika.
Jag skriver, på mitt andra ställe, om allt som varit. Från det första minnet till det senaste. Från då till nu. Om min barndom och alla åren fram till nu. Inte till en publik, det går inte då. Jag kan inte vara helt sann och äkta om jag tänker att någon ska läsa. Men det är bara nu. Sen, när det finns en text som hänger ihop, ska han få läsa. Jag ser fram emot det. Det finns saker han inte vet. Saker som är svåra att prata om och saker som var och en för sig är små och obetydliga men som tillsammans målar bilden av mig. Jag tänker att det kanske är som Åsa Línderborg sa apropå Mig äger ingen: att hennes pappa blev en litterär gestalt när hon hade skrivit boken om honom, om sin barndom. Kanske kan min barndom anta en sådan skepnad, kanske kan den blekna, kanske kan jag se på min bror på ett annat sätt sen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar