Yesterdays news

Men vad var det som hände? Trosor? Mitt kortaste inlägg på länge och helt obegripligt. Jag fick bara ur mig det lilla och så skrev jag ihop en lång pratig text om vad som hände och hur lost jag kände mig. Dubbla budskap, arga ord, massor av tårar. Det var en konstig eftermiddag igår men det blev en väldigt fin kväll och nu är vi på banan igen, ännu starkare och säkrare än förut. Vi kunde ta oss igenom, vi hittade redskap och lärde känna varandra lite till. Viktigt, bra.

Det som hände är följande: Jag var hemma hos min pojkvän, hade duschat och skulle ta på mig rena trosor men hittade inga i min låda i garderoben. Jag letade inte vidare utan väntade tills han kom hem så att jag kunde fråga. Det var som jag anade: han hade trott att de var hans dotters och lagt dem i hennes byrå. Inget konstigt med det, jag brukar sällan lämna smutsiga kläder hos honom (när jag tänker på det nu är det lite underligt, men det är inget jag funderat över tidigare). Men det han sa, när han ville förklara varför han trodde att de var hennes var att de var så små. Jaha. 

Magen knöt ihop sig och han märkte att något blev fel men jag orkade inte ta i det. Det var ju en struntsak och inget att prata om. Mitt problem. Jag skämdes över att jag reagerade och gick ut från sovrummet, tänkte att det går över om jag bara får vara ensam en stund. Gick till affären för att köpa lunch och det kändes inte alls bättre. Bara kallt inuti. När jag kom tillbaka kom han ut till mig och undrade vad som hände och jag kände bara att jag inte ville börja gråta. Det enda jag ville var hålla ihop mig. Jag tror att jag är så trött på min egen ledsenhet att jag försöker skjuta undan den. Vill inte kännas vid den. Men det är också något med hans dubbla signaler – att jag inte ska försöka hålla ihop, att jag ska vara ledsen, men att han sen inte riktigt fixar när jag är det. Inte när det handlar om honom själv.

När han höll om mig och sa att jag inte måste hålla ihop så släppte jag taget och föll. Litade. Men sen tog han tillbaka och jag famlade i mörkret. Han sa att han vill finnas där och hjälpa mig och att jag inte ska hålla upp en fasad och hålla inne ledsenhet för det kan man inte bygga en relation på. Och jag håller med. Men så sa han också att jag måste jobba själv, att han inte fixar att man ställer krav på honom att han ska anpassa sig eftersom han alltid har anpassat sig och det fattar jag ju också. Jag känner igen mig jättemycket i det. Att man får rollen som den som anpassar sig och då finns till slut inget annat sätt att vara eftersom alla förväntar sig att man ska fortsätta anpassa sig.

Mitt i detta fick jag panik. Hur ska jag agera? Inte bli ledsen men ändå vara känslig, inte ställa krav men ändå be om hjälp. Inte stänga ute men göra jobbet själv. Jag kunde inte alls hitta min plats just då.

Jag har i hela mitt liv varit rädd för att vara jobbig. Det är min största rädsla: att folk ska tycka att jag är jobbig och sluta tycka om mig. Jag anpassar mig till nästan vad som helst för att slippa känna mig jobbig. Men jag vet ju också att det ofta kommer en gräns när man inte orkar anpassa sig mer och måste säga till. Och då kommer det ibland ut fel. Vi har vårt bagage båda två och igår eftermiddag var det tydligt att jag inte förstod fullt ut hur han tänkte. Varför blev han så arg? Jag blev skrämd och liten och kände att jag vill dra mig undan, just där och då. Men sen, på kvällen, pratade vi länge och stilla om det som hände och jag kände återigen den stora varma tryggheten med honom: vi reder ut, vi tar ansvar och går vidare. Det är samtal på en helt annan nivå än de jag hade med exmannen. Samtal på riktigt som leder till något. Som man går stark ur. Som inte bara reder ut det vi konkret pratade om utan som också bygger tillit och styrka för framtida samtal. Kärleken är varm och säker.