Livets faser
Jag är glad i mitt liv
Både glad och glad i, som i tycker om
Förmodligen är det bara lite söndagsfeel
som gör att jag just nu har lite svårare att känna eufori
Jag vill ha ett liv som hänger ihop
Och ja förlåt, nu tjatar jag igen
Det går inte, nej jag vet!
Men ändå, det är vad jag vill och längtar efter
Ett hem, ett liv, en familj
Dagar och veckor vars innehåll avgörs av annat än om
det är hans barnvecka eller min, vår helg eller barnhelg
Längtar och stoppar undan längtan
Skäms över tårar som bygger en klump i halsen
Känner mig ovuxen som inte kan inse
För jag inser ju visst, det gör jag, men just nu
skiter jag i det
Äsch
2 kommentarer:
Det kan vara tråkigt att vara logisk och förståndig och jag vet inte om det är bra att bara drömma om sådant som begränsas av "inse". Fortsätt du fantisera, hoppas och håll liv i strävan att ni en dag blir en familj. Ni får väl avgöra själva om det är rimligt att vänta till... ja jag vet inte riktigt vad ni väntar på? Pengar? Att (dina?) barn ska flytta hemifrån?
Jag känner mig kluven till det. Å ena sidan orkar jag inte längta aktivt (som jag skrev häromdagen) -det gör att vardagen känns otillräckligt på ett sätt som den ju inte är. Jag är i grunden glad, ju. Å andra sidan längtar jag ju de facto efter att bo ihop. Jag vill det väldigt mycket! Det känns frustrerande och konstlat att bo i varsin lägenhet.
Ja, det handlar om barnen. Vi har fem barn tillsammans = omöjligt att få plats i ett hem. När de två äldsta flyttar blir det möjligt. Dit kan det vara två månader eller två år, det är ju inget man eg. kan skynda på. Ingen av oss vill slänga ut ett barn. Jag saknar en plan tror jag, fast jag vet att det inte går att göra planer. Det känns som en tröstlös väntan och därför skjuter jag den oftast ifrån mig. Men ibland kryper den över mig i alla fall.
Skicka en kommentar