Som är jag

En massa gammalt jox föll över mig.
Inte bara för att jag snart ska sätta på mig på ett
tåg
hem till min mamma.

Men såklart därför
också.
För att det är vidöppet in idag.

Vi var ute och åt lunch, Mannen och jag.
På det stället där vi träffade den lilla killen
vi hade tresex med
första gången.
Två år sen, rätt på pricken.
Så länge sen det känns.
Den där våren, sommaren.
Då det hände så mycket att det räcker
för ett halvt liv.
Mycket mer än jag står ut med
på en gång, egentligen.

Och så tänker jag på att jag om några timmar
sitter i min mammas kök.
Och att just sånt där
är sånt som jag inte kan berätta
Det jag mest självklart inte kan berätta för henne.
Att det finns så mycket jag inte kan berätta.
Att jag nästan undrar vad jag alls kan berätta.
Vad av mig finns kvar att visa upp?
Hur likt mig blir det?

K6.
Mannen med en annan kvinna.
Jag med en annan man.
Med Rocky.
Underbart och hemskt.
Unga killar.
Tresex.

Och alla gräl.
Allt de handlat om.
Så mycket som är jag.

En blogg jag inte tänker läsa

Jag sa det till honom: att jag tycker att det
är fult av honom att
ett: blogga om relationen och mig fast vi sa
att vi inte skulle det.
Han sa.
två: skriva saker om mig som så
kapitalt missförstår mig.

Att det är svartsjuk jag är.
När jag sagt och visat att
det är jag inte alls.
Jag tycker bara inte om henne så mycket
som han verkar göra
som jag känner att även jag förväntas göra.
Och sånt.
Som jag redan skrivit här.

Han lyssnade.
Förstod.
Kom med ett och annat Men du har...

Besinnade sig sedan
insåg
att det var ju så vi sa.
Inte blogga om relationen.
Inte där den andre läser.
Så nu har även han en ny blogg.
Som jag inte tänker försöka hitta.

Jag slipper då inte bara läsa det han skriver
Utan också, kanske framför allt,
så slipper jag läsa vad hans supporterklubb skriver.

Det sparar många tårar.

Den andra

Detta med vänner av motsatt kön.
Jag har det.
Han har det.

Problem med varandras.
Bara att inse.
Det är inte odelat lätt och bra
att ens man
Blir god vän och vänskapsförälskad i en kvinna.

Eller att jag... från hans perspektiv.

Att jag är otroligt fäst vid och förtjust i
Genus
Äpplet
Smilgrop
(och andra)
Och säkert ibland säger (för Mannen) ointressanta saker
om dem
För många saker, säkert.
Det är inget problem.
För de är ju tjejer.

Om jag däremot nämner
Doktorn
eller Rocky
Eller gudförbjude Barista.
Lite för mycket.
Då är det nåt annat.

Och samma för honom.
Laptop
Popkillen
Rage

Inga problem.

Men när Tonträffdalen
Omnämns lite för mycket
Lite för jämt
och utan riktigt fog
Då blir jag lite torr.

Svartsjuk, nej

Jag är inte svartsjuk.
Känner mig missförstådd.
O-förstådd.
Inte förstådd. Osedd.

När Mannen tror det.

Jag känner mig inte bekväm med att umgås med hans fd flirt.
En person som fram tills de senaste dagarnas nyansering
(som jag bad om)
har framstått som en person
utan fel och brister
Alldeles ljuvlig i sitt hela jag

Och så. När jag inte riktigt tycker
att hon är det.
Ganska långt ifrån till och med.
Så blir det konstigt.

Men det betyder varken att jag
är svartsjuk på deras vänskap
eller att jag
bara nedlåter mig till att umgås med människor
som är perfekta.

Absolut inte.
Snarare är det människors icke-perfekthet som gör
att jag vill vara med dem.

Det betyder bara att...
jag inte finner min plats mellan dessa båda
Jag vill inte ha den plats jag.
Tilldelats.

Mamma

På fredag. Åker jag till min mamma.
Jag har inte träffat henne på snart ett och ett halvt år.
Inte pratat sen nån gång förra våren.
(Minns inte riktigt när det var.)

Tills nu ikväll då.
Ringde henne för att tala om när jag kommer.
Det var. Lätt. När jag väl gjorde det.

Skrivit brev har vi gjort.
Nu i vår.
Eller sen i vintras faktiskt.
Och nu ska vi ses.
En hel helg.
Bara vi. Hoppas jag.
I alla fall så kommer jag ensam.

Som i ett kidnappningsdrama: kom ensam. Om du ringer polisen...

Jag är nervös.
Rädd.
Glad.
Allt. Samtidigt.

Under kläderna

Underkläder var det ja.

Vad är det med män och underkläder?
Jag har åsikter om mina egna.
Jag vet vad jag vill ha.
Men jag bryr mig inte så värstans mycket om vad han har på sig.
Alltså. Jo. Om en stillsam jeansuppknäppning avslöjade en gubbkalsong av modell Jockey y-front skulle jag väl fnissa till kanske.
Och antagligen ta det som ironi. Av nåt slag.
Men sfären vanliga jävla kalsonger
Finns det inte mycket att säga om.
Det är ju ändå innehållet som räknas.
Liksom.

Men så tänker inte killar.
Inte de killar jag träffat i alla fall.

Där finns det åsikter -
och de åsikterna får man veta.
Vare sig man ber om det
eller inte.

Oftast är det ju inte.

Blåser bort

Igår kom Mannen hem till mig.
Vi käkade middag.
Spelade spel med Yngstan.
Såg Henrik Schyfferts vad-det-nu-var
på svt Play (Halvkul)
Soffmys.

Och sen.
Skulle vi gå och lägga oss.
Jag först.
Han som nummer två.

Och där. Då.
Blev det fel.
Han var rädd för att
jag inte skulle vilja ha sex.
han skulle känna sig ratad om jag inte ville ha sex
jag skulle bli besvärad om han kände sig ratad...
han skulle bli ledsen om jag blev besvärad om...

Enkelt och begripligt.
Men det redde vi ut först efter två timmar.

Klockan elva när vi la oss i sängen.
Var det en trumpen Man
som inte sa hur det kändes
Och.
En uppriktigt förvånad jag som inte fattade.
Som inte tyckte att jag på något sätt.
I nu.
Signalerat nåt som borde få honom att känna sig rädd.

Ändå. Gjorde han det.
Och jag kass på att trösta eller vad det nu är
man ska göra. När det sker.

Jag blir irriterad när jag känner hjulspårsleran klafsa
runt smalbenen.
Det bara kryper i mig
Och all lust
(den lilla som ändå finns)
Blåser bort snabbt som maskrosfrön.

Smet

Nej, jag orkar inte bråka.
När jag åker till min mamma snart vill jag.
Bara prata.
Vara omtyckt.
Tycka om.
Och.
Inte bli så satans uttråkad som jag alltid blir där.

Det är säkert som amen i kyrkan att jag blir det.
Ända sen den där sommaren för en herrans massa år sen.
När jag kom hem från Studiestaden
för att bo och sommarjobba hemma.
Hela långa sommaren.

Det var hemskt.
Det var inget annat än hemskt.
Att flytta in i den där hallen.
Sova där bland hennes prydnadssaker.
Inte träffa en käft.
Ja, inte en vettig käft iallafall.
På hela sommaren.
Nästan.

Det smetar.
På hennes hemma.
Har gjort sen dess.
Ja, inte bara det såklart.

Regn

Inte mycket.

Gör jag idag.

Borde jobba. Ser ut som om jag jobbar.
Gör jag kanske.

Men i själva verket.
Drömmer jag om ett sen.
När jag jobbar med händerna.
Målar.
Odlar saker.
Gräver och smutsar ner mig.
Blir trött och svettig och
randig
av jorden och lorten

När livet är utan grubbel om annat
än dagens väder
och att katten kan hända har tagit en fågel
nu igen.

När allt är lätt utan att vara lätt.
När tyngden i det dagliga
jagar bort annan tyngd.

.. och så återvänder jag till dokumentet
som lyser blått mot mig.
Och ute har det börjat regna.

Dagens bloggtips

Läser om mig själv.
Och en massa andra människor säkert.
Hos Suziluz.

Kolla in.
Läs.
Bra.

A close shave

Det där med att raka sig.
Där.

Jag skrev i ett sms till Mannen att jag känner mig vuxen nu.
När allt är lugnare.

Han skojade om att det är busken där som är (ut-)vuxen.
Haha.

Jag kan ta det.
Och tycka att det är rätt kul.
Och vet att han inte menar
Fy vad äckligt att du inte är välrakad.

Men ändå.

Det är nåt med det som stör mig som fan.
Att man ska vara välrakad för att få ha sex ungefär.
Eller.
Att en kal fitta skulle göra mig mer kåt?

Sånt säger han.
I nån slags välmening:
Att det hjälper till att fokusera på sex.

Om det nu skulle stämma
(vilket jag inte tror)
Så är det kanske mindre fokus
på sex
jag behöver.

Inte mer.

Trams

Vad är det med män?

Jag har förvisso inte lyckats så bra som jag hade velat
med att bli vän med Tonträffdalen.
Det är inte helt bekvämt att träffa henne.
Jag känner att jag är spänd och att jag.
Retar mig lite på henne.
Och så skäms jag lite för det med.
Som när vi kommer in på festivaler och
Mannen frågar henne om hon brukade åka på festivaler
(när hon var yngre, underförstått)
Och hon säger
Jadå! Jag har varit i Roskilde och Hultsfred och Arvika och-
Jag var en riktig festivalprinsessa.

Festivalprinsessa?

Jaså du.
Så kul.
Tänker jag då.
Så jag är pinsam jag med, visst.

Men män.
Min man och Barista.
Som försökte bli nån slags.
Mailvänner.
För min skull.
För att jag tycker om dem båda och
det vore så fint om Mannen kunde bli såpass lugn
med Barista att jag iallafall
kunde vara vän.
Med honom,

Men OJ vad det sket sig.
Kan man säga.
Och det är minsann bådas fel.

Tramsputtar.

Nyanser

Hon saknar nyanser.

Inte en enda gång har han sagt nåt om henne som är.
Nåt annat än att hon är fantastisk.

Missförstå inte.
Alla människor är fantastiska.

Och ingen.
Ingen är utan mindre bra sidor och små
skavanker.
Inte hon. Heller.

Han har till exempel alltid.
Gjort sig lustig över människor som talar om sig själva
i tredje person.
Men inte när hon gör det.

Lättsvårt

Så lätt det känns. När man kan säga.
Att det inte är lätt.
Och det landar.

Jag funderar på vad det är
med Mannens relation med Tonträffdalen som
jag inte trivs med.

Eller... det är inte hans vänrelation med henne.
Jag inte fixar.
Det är min egen.

Kanske var det fel tänkt att jag skulle
bli vän men henne.
Med tanke på under vilka omständigheter
hon kom in i mitt liv.

Att min man tycker att hon är fantastisk och ett kap
som vän.
Betyder ju inte att jag måste tycka det.

Funderar vidare.

Berättade

Jag berättade det för honom.
Mannen.
Att jag inte vill träffa Tonträff, sorry Mumindalen.
Mer tillsammans med honom om inte.
Hon vill träffa mig ensam också.
Grejen var ju, från början, att jag trodde att om hon och jag.
Har en egen relation. Så kanske skulle det inte kännas.
Så konstigt att hon är vän med honom.
Alltså verkligen vän.
Trots att hon var en spraydate först. En mumsing.

Men. Jag fattar ju att det är knepigt för henne.
Att hon kan känna att det är konstigt om jag och hon.
Ska ses över te eller vin, bara vi.
Och bli vänner. Bara vi.
Också.
Lojalitetskonflikt. Kan det bli.
Medlare mellan oss. Vill hon inte vara.

Jag sa de till honom.
Han förstod.
Blev ledsen först, men förstod.
Hade missuppfattat mitt lugn.
(Att han kunde läsa mig så lite.)

Om jag bjöd hit Barista på middag. Och Mannen.
Hur skulle det bli?
Den bilden fick honom att förstå.
Verkligen förstå.

Bra.

Jaha. Obekväm

Jag träffade Tonträff i fredags. Middag hemma hos Mannen. Mat, prat, vin. Hon är bra, trevlig, intressant. Men hon är hans Tonträff och fd flirt och jag känner mig inte bekväm.
Med det.
Med henne.

Jag är inte svartsjuk.
Jag vet att de inte har nåt på gång som jag har anledning att vara orolig över.
Jag kan inte sätta exakta ord på det, men jag känner mig inte bekväm.
Att komma hem till honom, hon är där.
Han kommer ut i hallen, hälsar på Yngstan och mig, lite snabbt.
Hon kommer inte ut och hälsar utan... ja, jag vet inte. Sitter kvar i köket.
Vi hälsar. Ingen kram.
Jag hjälper till med maten, dukar.
Vi äter.
Pratar.
Jag nattar Yngstan.
Vi pratar vidare. Men.
Det släpper inte.

Mannen är på ett strålande humör och jag känner mig stel som en pinne.
Jag tycker att hon är tillgjord.
Och känner att jag inte fattar riktigt vad det är som är så speciellt med henne.
Och jag känner mig orättvis. Samtidigt.
För hon. Är säkert inte heller helt bekväm.
Eller så är hon det.
Och det är jag som är den felande länken.
Som inte bara kan slappna av och vara. Normal.

Och idag.
När jag sätter upp mina nya gardiner i köket.
Och han kommer och tittar och det första han säger.
(Eller andra. Efter att det blev bra med lite färg i mitt vita kök)
Är.
Jag måste skicka ett mms till Tonträff.
Jag är nästan säker på att hon har samma tyg.

Jaha.

Uttråkad, inte

Det är svårt att tråka ut mig.

Insåg det igår när Mannen frågade. Vad han kan göra för att jag ska må bra.
Vara glad.

Ge mig lugn och ro.
Jag vill ha lugn och ro och förutsägbarhet.

Inte så att jag inte fixar ändrade planer och hastiga kast
i vad som ska hända.
Jag har inget problem med det.
Är rätt lätt där.
Kanske inte den som kommer på
de spontana infallen.
Men inte heller den som gnäller.
Om utflykten till havet regnar bort och det blir Monopol istället.
Om stugan i Småland blir en veckas camping istället.
Om den planerade entimmes fisketuren tar hela dagen.

Det jag inte fixar är humörkast jag inte förestår mig på.
Särskilt inte om det står mellan raderna att de.
Är mitt fel.
Och att jag därför. Borde trösta och dutta.
Finnas där.
På ett sätt som jag inte begriper.

Tråkigt har jag gärna.
Jag är rätt bra på att roa mig själv.

Lite för bra, kanske.

Middag, tårar, lugn

Han bjöd in sig på middag igår.
Jag hade sagt att jag inte ville träffa honom.
Inte igår. Och inte under helgen heller.
Orkade inte fler smällar.
All, precis all, energi har gått åt till att orka samla ihop mig
och bete mig normalt.
Mot barnen.
Fixa jobbet.
Existera.
Vara vänlig om än inte så hjärtlig.

En kväll som i tisdags.
Nej, det orkar jag inte.
Att bara mötas av denna kompakta, oförutsägbara surhet.

Så jag sa ifrån.
Gjorde inte slut, vilket han fick för sig.
Eller. Var rädd för.
Men. Sa ifrån.

Men Yngstan skulle lämnas över.
Pappaveckan skulle bytas i mammavecka.
Och då måste vi ses. På något sätt.
Så han kom hit med henne.
Och stannade på pizza.
Och stannade på film.
Och stannade hela natten.

Jag grät.
Han grät.
Jag grät ännu mer.
Och så pratade vi massor. Lugnt. Pratade vi.
Och nu tror jag på detta igen. Med magen.
För första gången på länge.

Det känns lugnt.

Ljuger. Inte

Jag försöker låta bli att läsa de som kommenterar på hans blogg.
För mitt eget välbefinnande vore det bra.
Att låta bli.
Även hans svar.

Men. Vad svårt det är.

När han skriver att jag ljuger.
Nej, inte ordagrant.
Men att jag ger en bild av honom och det som hänt som.
Inte är sann.
Och får klappar på axeln för det.
Fattar hur jobbigt det måste vara för dig.
Då vill jag bitas.

Jag ljuger inte.
Jag skriver om det som är.
Som känns inuti mig.
Om hur han är mot mig.
Jag blir känslosam ibland
och tar i.
Liksom han.

Men jag ljuger fan inte.

Välja bort

Vad jag mer väljer bort. Undrar Caroline.
Om jag väljer bort Mannen.

Massor.
Allt det negativa, som är anledningen till att jag funderar.
På att välja bort. Vet ni redan.

Det positiva, som gör att jag inte vill.
Hur ser det ut?

Jag skulle välja bort
min bästa vän
den som känner mig bäst
och vet mest
om allt jag varit med om som liten
och vad det gjort med mig

Jag skulle välja bort
den roligaste samtalspartner som finns
den jag skrattar högst och hjärtligast
tillsammans med
den som gillar att göra samma saker
samma filmer
samma musik

Men viktigast
Jag skulle välja bort
den enda man jag verkligen älskat
den som fått mig att vara världens lyckligaste
som gett mig den största njutningen som finns att få
den varmaste och lenaste kroppen att somna hos
efteråt.

Det vill jag ju inte

Ord, ork

Den rann av mig. Nu.
Orken.
Jag har försökt
och tänkt efter
och anpassat mig.
Tagit mitt ansvar. Tagit på mig skuld. För allt det fula och dumma och omogna jag gjort.
För herregud ja, det inser jag. Att jag betett mig illa.
Omoget och illa.

Jag har bett om ursäkt.
Vänt ut och in på mig för att förstå
För att få honom att förstå.
Varför det blev så.
Försökt att inte skylla allt på det där sexuell frihet-projektet som Han.
Knuffade in mig. Oss i.

Skyllt en del på det ändå förstås.
Men ändå, samtidigt, insett och tagit på mig skuld.
Skämts.
Känt mig fel.
Blivit anklagad och skälld på.

För hans familj.
(Som är min med eftersom jag knappt någon egen har.)
Är jag den onda som var otrogen.
Och som sen lämnade och var med en annan.
Och som sen kom krälande tillbaka.

Inte ett ord om vårt frihetsprojekt.
Inte ett ord om hur det hela startade.

Ja, jag är bitter för det.
Och det gör så ont att jag inte kan berätta det själv.
För dem.

Vill ha

Jösses vad jag gnällde nu då.
Ja, sorry. Det bara kom ur mig.
En sån massa trötthet.

Jag behöver jobba. På en sak som ska vara klar snart.
Helst idag.
Som inte är det.
Och inte blir det.
Inte med den här takten.
Lika med: ingen takt alls.

Jag vill ha detta.
(Hur svårt kan det vara?)

Nattsömn, minst sju timmar. Mellan halv tolv och halv sju funkar.

O-sex vardagsmorgnar. Inte ens ett gulligt (eh, nä) försök till-
Frukost utan att prata relation eller väsande samtala/gräla.
Istället: hinna med barnen. Se till att de vaknar och kommer upp i tid för att hinna äta i lugn och ro. Prata lite med dem innan deras dag börjar.

Jobbdag. Ifredhet så att jag kan jobba. Lika med: inte ett ständigt flöde av mail och sms att ta ställning till och svara på (helst på en gång).

Middag med prat om dagen och smått och stort beroende på vilka som är hemma och vad vi vill prata om, vi som är med.

Kväll med lugn och ro och värme. Som kan innehålla stressat spring med tvätten, filmslappande i soffan, jobbande vid köksbordet, hemma-fixande, picknick-förberedande... eller nåt annat av det normala i en trebarnsfamilj.

Läggdags med ömsint och kul sex om båda vill och är tända. Annars bokläsning eller småpratande en stund innan man somna.
Alternativt sova ensam med Katten.

Så.
Hur svårt kan det vara?

Kommentarer

En läsare uppmärksammade mig på att man inte kunde kommentera här hos mig på nya plejset om man inte har en egen blogg.

Så vill jag ju inte ha det.

Den spärren är numera borta - så välkomna kära ni att skriva!

Trött

Så trött.
Så in i dödens trött.

Sömnig-trött. Efter en senare kväll än jag ville.
Men det är det lilla.

Trött-trött på en man som inte kan vara fucking normal.
Som inte kan, fixar, att komma hem till mig på middag utan att trumpet och vresigt spela upp pjäsen Den sårade mannen.
Som inte säger som det är: jag är ledsen.
Som skyller allt på mig.
På att iskyla och avstängdhet.
(Fattar ni hur trött jag är på att höra de orden?)

Trött på en man som efter att ha grälat både sig själv och mig till sömns nån gång efter ett inatt väcker mig med.
En tunga som pressar sig in mellan mina läppar.
En mun runt min ena bröstvårta.
En hand på mitt kön.
To make it up, liksom.
(Tack, men nej tack)

Varit

Så lätt det är att fastna.
I att livet är som det... är.
Som det varit, när det varit så ett tag.
Minnet är lite kort.
Eller. Minnet av nåt annat finns där.
Men det är svårt att se hur det kan bli så igen.
Så som det var.

Som med sex.
När var sex senast nåt som bara var?
Som kändes lätt och skönt och roligt?
Inte en kamp för lusten.
Inte en känsla av otillräcklighet.
Inte en aning om teater.

Utan bara kåthet och skratt.

Har det nånsin under en tillräckligt lång tid för att vara nåt som varit.
Varit det?

Prata prata (prata)

Jag är förtegen.
Kylig.
Avstängd.

Jag säger saker som jag inte menar.
Jag tänker saker som jag inte säger.

Enligt Mannen.

Om jag bara sa hur jag känner. Vad jag vill. Om jag bara var sann och öppen och rak. Så skulle det inte vara nåt problem. Säger han.

Men om jag säger:
Jag vill inte knulla med dig. På det här sättet. När jag inte känner längtan. När allt ska kämpas fram.
Jag vill inte suga dig bara sådär. I köket. För att du säger. Åt mig
Jag vill inte att du drar ner mina byxor. Och börjar slicka mig. Bara sådär.
Jag vill bli kåt innan. Jag vill längta, fan också. Att det ska vara så svårt.

Ja, och hur kommer vi dit då? Säger han.
För min lust. Är inte heller harmonisk.

Nej, jag vet.
Och det är sorgligt, det med.
För vi vill ju båda ha det bra. Känna glad tillitsfull kåthet.

Helgmorgon

Vaknande ensam i morse.
Av telefonen.
Yngstan som påminde om en bikini jag ska ha med till henne.
När vi ses nästa gång.

Låg kvar en stund efteråt.
Läste en bok.
Och tänkte: när låg jag senast i sängen på morgonen och läste en bok?
Utan att vara sjuk

Helgmorgon är det. För mig
Men det händer aldrig.
Helgmorgon har blivit =
att Mannen väcker mig. Långt innan jag vaknar av mig själv. För att vi ska.
Hinna ha sex innan Yngstan vaknar.
Sex när man är trött och egentligen. Vill sova.
Hur kul är det? På en skala.
(så sa man för tio år sen)

Mitt ansvar för det då?
För att läsa en bok i ängen på helgmornar. Menade jag.
(Mannen pratar alltid om mitt ansvar för att vi har sex)

Att säga till.
Jag vill sova till halvtio.
Sen vill jag ligga kvar och läsa.
Till tio minst.
Om inget särskilt gör att. Jag måste gå upp.
(Som ett tåg som inte väntar eller en släkting som ska komma på besök eller små kusiner som vill ha sin morgonvälling)
Och sen vill jag äta frukost.

Ganska sällan vill jag ha sex.
Men om det händer. Så lovar jag att säga till.

Konflikt avstyrd

Loggar in. Inga kommentarer. Förmodligen har ingen ens varit här. Jag vill skrika ut: det är ju jag. HÄR är jag. Nu. Men det. Går ju inte.

Så i tysthet skriver jag vidare, som om jag var på gamla bloggen och alla läsare var med.

Var hemma hos Mannen på lunch och det var lugnt och mysigt. Inte anspänt. Vi åt och drack kaffe och sen hade vi sex av det slag jag just nu (eller kanske alltid) tycker mest om: sånt som börjar med hångel och kramar och ligga nära.

Sen. Efter det. Ville han prata om sex i allmänhet. Om bloggen som ska bli annorlunda nu.
Jag ville inte det. Sa det till honom, lugnt och vänligt. Han blev arg. Ville konfliktknarka lite runt det och först när jag hotade med att gå hem slutade han.

Vi gick ut. Loppisrunda.

Han kommer hit sen. Och det känns bra. Igen.

Så. På plats på nya bloggen. Känns skumt som bara den och jag undrar om någon kommer att hitta hit. Spelar det någon roll då, egentligen? Huvudsaken just nu är att jag kan skriva det jag vill. Utan att någon hindrar mig och lägger band på vad jag får lov att tycka.

Det kommer mera. Det kommer massor. Orden tar inte slut. Den nya bloggen är ett bevis.