Igår kom Mannen hem till mig.
Vi käkade middag.
Spelade spel med Yngstan.
Såg Henrik Schyfferts vad-det-nu-var
på svt Play (Halvkul)
Soffmys.
Och sen.
Skulle vi gå och lägga oss.
Jag först.
Han som nummer två.
Och där. Då.
Blev det fel.
Han var rädd för att
jag inte skulle vilja ha sex.
han skulle känna sig ratad om jag inte ville ha sex
jag skulle bli besvärad om han kände sig ratad...
han skulle bli ledsen om jag blev besvärad om...
Enkelt och begripligt.
Men det redde vi ut först efter två timmar.
Klockan elva när vi la oss i sängen.
Var det en trumpen Man
som inte sa hur det kändes
Och.
En uppriktigt förvånad jag som inte fattade.
Som inte tyckte att jag på något sätt.
I nu.
Signalerat nåt som borde få honom att känna sig rädd.
Ändå. Gjorde han det.
Och jag kass på att trösta eller vad det nu är
man ska göra. När det sker.
Jag blir irriterad när jag känner hjulspårsleran klafsa
runt smalbenen.
Det bara kryper i mig
Och all lust
(den lilla som ändå finns)
Blåser bort snabbt som maskrosfrön.
4 kommentarer:
Men alltså, det är som att han vill att du läser hans tankar om hans behov istället för att ta ansvar för att meddela sig själv. Att det är synd om honom som inte får sex, det är ju tydligt (att han vältrar sig i) och det verkar vara det dominerande för honom. En distanslöshet, som om själva hans känsla av att han lider är så påtaglig, att det måste vara så att du gjort något motsvarande stort fel, för det bekräftar ju hans känsla, alltså är det så. ALltså finns det en Skuld att dela ut, och han vill inte ha den, alltså måste du ta den. Och då sitter du där och känner dig dels sexuellt ansatt, dels skyldiggjord upp över öronen medan han tar martyrrollen, den som blivit utsatt för oförrätter, blivit oförstådd och dessutom inte får sex.
Det finns en skillnad mellan att känna smärta och att leva ut den, som att den alltid måste vara någon annans fel, någon annan som orsakat den. Ibland känner man stor smärta, men man MÅSTE inte reagera med att omedelbart försöka skuldbelägga och älta sig ur den. Ibland är det bättre att lägga sig och tugga i sig att det gör ont. Det GÖR ont att leva, och den människa finns inte, som kan tillgodose alla ens minsta behov.
Möjligen när man är bäbis och ens mamma gör allt för att man ska må bra, men han har ju passerat det stadiet ages ago och kan inte återvända. Lång kommentar, men jag börjar liksom reflektera över dina texter här. De berör väldigt. /Fiberfrossa
Jag lan fortfarande inte förstå varför han hela tiden måste ha sex.
Det verkar som sex är en tröstnapp för honom och när han inte får den nappen så blir han som ett barn.
Varför har han så svårt att lägga undan sexet ett tag tills du är på fötter?
Tills du är lung och trygg med dig själv och med allt annat runt och lusten kommer tillbaka.
Älskar man någon ärligt och riktigt så gör man så, lägge rundan ett tag, stöttar istället och väntar ut....
Han känns som en trotsig 3-åring som inte får som han vill och som man precis tagit nappen ifrån för den ska lära sig vara utan den.
Sex är mycket ja...men inte allt...för att det ska funka fullt ut måste allt annat funka och man måste vara två som vill, som har lusten och inte en som vill vara ifred ett tag och en som kräver sex för att må bra själv men inte tänka på hur den andre mår.
Det känns också lite som han endast kan få kärleken bekräftad via sex och får han inget så är det ingen kärlek från andra sidan ungefär...
Kram M
Varför inte prova att införa sexstopp ett tag. Då behöver ingen läsa den andre, känna sig fel eller avvisad. Kanske bara känna trygg längtan som man vet inte kan bli missförstådd.
Tills du känner dig trygg igen bara...
Tack för era kloka kommentarer! Jag läser och tar till mig och känner att jag inte är ensam om att tycka att detta är jobbigt. Det är inte i första hand att han vill ha sex eller ens det faktum att han tycker att det är trist att vi har mindre sex än han vill som är jobbigt för mig, utan hans oförmåga att hålla inne med sina känslor.
Han påstår själv att han lägger band på sig och att allt absolut inte ploppar ur hans mun.
Herre gud, liksom.
Skicka en kommentar