Han bjöd in sig på middag igår.
Jag hade sagt att jag inte ville träffa honom.
Inte igår. Och inte under helgen heller.
Orkade inte fler smällar.
All, precis all, energi har gått åt till att orka samla ihop mig
och bete mig normalt.
Mot barnen.
Fixa jobbet.
Existera.
Vara vänlig om än inte så hjärtlig.
En kväll som i tisdags.
Nej, det orkar jag inte.
Att bara mötas av denna kompakta, oförutsägbara surhet.
Så jag sa ifrån.
Gjorde inte slut, vilket han fick för sig.
Eller. Var rädd för.
Men. Sa ifrån.
Men Yngstan skulle lämnas över.
Pappaveckan skulle bytas i mammavecka.
Och då måste vi ses. På något sätt.
Så han kom hit med henne.
Och stannade på pizza.
Och stannade på film.
Och stannade hela natten.
Jag grät.
Han grät.
Jag grät ännu mer.
Och så pratade vi massor. Lugnt. Pratade vi.
Och nu tror jag på detta igen. Med magen.
För första gången på länge.
Det känns lugnt.
2 kommentarer:
Det är skönt att tro på och bestämma sig. Oavsett vilken sida man väljer, tycker jag. Vi var där jag bestämde mig att det räckte, men samtidigt bestämde mig för att alla de förändringarna han sa att han kunde göra för oss, för mig, behövde en chans för att jag skulle kunna säga att jag gjort allt. Och nu tror jag att det finns en chans för oss igen. Alla de där sakerna är sköna, ger frid, ger ro.
Jag kan bestämma och det är okej.
Väldigt fint sagt: att han måste få en chans att visa att han är bra. För att man ska kunna säga både till honom och sig själv att det inte går mer. Att kunna bestämma, verkligen. Och inte bara som marknadsföring av den egna självständigheten.
Skicka en kommentar