Vad är det med män?
Jag har förvisso inte lyckats så bra som jag hade velat
med att bli vän med Tonträffdalen.
Det är inte helt bekvämt att träffa henne.
Jag känner att jag är spänd och att jag.
Retar mig lite på henne.
Och så skäms jag lite för det med.
Som när vi kommer in på festivaler och
Mannen frågar henne om hon brukade åka på festivaler
(när hon var yngre, underförstått)
Och hon säger
Jadå! Jag har varit i Roskilde och Hultsfred och Arvika och-
Jag var en riktig festivalprinsessa.
Festivalprinsessa?
Jaså du.
Så kul.
Tänker jag då.
Så jag är pinsam jag med, visst.
Men män.
Min man och Barista.
Som försökte bli nån slags.
Mailvänner.
För min skull.
För att jag tycker om dem båda och
det vore så fint om Mannen kunde bli såpass lugn
med Barista att jag iallafall
kunde vara vän.
Med honom,
Men OJ vad det sket sig.
Kan man säga.
Och det är minsann bådas fel.
Tramsputtar.
2 kommentarer:
Ja du män måste vara ett helt annat släkte. På gott och ont.
Men det kan ju aldirg vara ett krav på att ni ska vara vänner, dom väljer man ju själv. Inte bara för att den andra gillar dom. Och som sagt hur ska man känna för någon som tillkommit på detta vis??
Nej, det det inget krav på att Tonträffdalen och jag ska vara vänner. Det är min strategi att avväpna henne genom att lära känna henne. Funkar helt ok i den meningen att jag inte är det minsta orolig när HAN träffar henne ensam. Det är bara det att JAG inte får ut så mycket av våra träffar på tre. Med eller utan barnen.
Skicka en kommentar