Hej och tack för mig!

Jag skriver sällan. Inte för att jag inte har något att säga utan för att den här bloggen inte funkar längre. Eftersom människor som finns i mitt liv läser här kan jag inte skriva om det jag behöver uttrycka och då är det... inte meningslöst kanske, men det är i alla fall något annat. Det finns poänger, visst, med att vara läst av de människor jag skriver om, men nackdelarna överväger. Han som är min allra mest älskade blir ledsen och känner sig utsatt och sviken och det är det sista jag vill. Det jag skriver här är inte till honom, det jag vill säga till honom det säger jag. På andra sätt. Men han läser och det gör att jag måste tänka på vad jag skriver. Och det är ju bra på ett sätt, men som ventil och som forum för att fundera högt tillsammans med er (andra) som läser fungerar det ju inte.

Så. Jag har fattat beslutet att sluta skriva här. Kanske flyttar jag till en annan blogg, kanske slutar jag helt. Kanske övergår jag till att bara skriva i min egen dropbox. Vi får se.

Jag vill tacka alla kloka fina läsare som varit med mig. Ni har hjälpt mig massor! En del av er kommer jag att träffa i andra sammanhang, andra inte. Ta hand om er och lev livet snällt.

Måndag

Det blev en vacker eftermiddag igår, solen stack igenom och himlen färgades rosa. Red sky in the night, sailors delight som min seglarpojkvän då för längesen brukade säga. Nu är jag ingen seglare och har aldrig varit men en skymningspromenad under dramatiska himlar piggar nästan alltid upp mig. Jag är verkligen inte gjord för att bara vara inomhus! Hösten är en så fin tid och så länge det inte regnar diagonalt precis hela tiden tycker jag om att vara ute. Eller... jag kan tycka om att vara ute i regn också, bara jag är klädd för det och vet att jag inte behöver sitta på ett jobbmöte med kalla, blöta byxlår och småbarnsfrisyr.

Idag är det måndag och sjukt barn - igen, stackarn! - och jag skriver och har mig. Eller ska, i alla fall. Sedan kommer den efterlängtade mannen hit och lägger sina trygga armar om mig. Pratar med mig. Det blir bra. Det är bra att vara jag.

Pappa och jag

Regnet skvätter mot rutan, det är kompakt novembergrått ute och snart inga löv kvar på träden. Bara några gula fladdrar vilset i vinden. Jag funderar på att om jag ska trotsa vädret och ta en långpromenad ändå eller om jag ska stanna inne med barn, katt och levande ljus. Vika tvätt, läsa bok, sticka en strumpa och invänta kvällen. Men jag är en utomhusmänniska som blir ledsen av att bara vara inomhus.

Jag saknar vuxenliv när det är barnhelg. Det är fint att vara med barnen, men de är stora nu och hänger inte med mig hela tiden. Vi pratar och myser men de vill också vara på sina rum och göra egna saker, hänga med kompisar irl och på sociala medier och jag känner mig ibland lite ensam. Saknar honom som jag helst av allt vill tillbringa tid med. Eller bara ha i närheten. Jag älskar att ha honom under samma tak, nåbar. Höra ljudet av honom. Det kan gå timmar utan att vi pratar med varandra men han är ändå där.

När vi pratar om det säger han att för honom är jag med hela tiden. Jag finns i honom även om det går ganska många dagar utan att vi ses. Jag tycker att det låter fint och vilsamt och kan bli lite avundsjuk på det där. Mitt behov av kontakt ser annorlunda ut och då blir det som om bara jag saknar. Jag vill kunna kommunicera, känna att jag når fram och att det finns ett behov av mig.

Idag är jag lite sentimental eftersom det är fars dag. Jag tycker att det på många sätt är ett ganska fånigt påfund men jag saknar att inte ha någon pappa att ringa till idag. Jag undrar så hur det hade varit om han hade funnits kvar och inte varit sjuk. Min pappa så som han var innan han blev sjuk och ledsen, hurdan hade min relation med honom sett ut idag? Bara mitt äldsta barn har egna minnen av sin morfar - fina ljusa minnen - och jag är så ledsen att de andra aldrig hann lära känna honom. Han tyckte om barn och var en snäll och rolig morfar till sitt äldsta barnbarn, de hade en alldeles egen relation. Jag minns när Äldsten var bebis och ibland vaknade extremt tidigt på morgonen. Om vi var hemma hos mamma och pappa på helgen så kom min pappa, som var ännu mer morgontrött än jag, upp och tog hand om hen så att jag kunde sova en stund till. En kärlekshandling i vardagen. Jag hade så gärna velat veta vilken typ av tonårsmorfar han hade varit. Hur han hade pratat med sina barnbarn nu, idag. Min mamma når inte förbi fraser, men jag tror att han hade gjort det.

Jag tror att jag ska ta den där promenaden nu. Tjocktröja och mössa. Musik i lurarna och en stunds vila i mig själv. Pappa och jag, det var vår grej att vara ute.  

Jag vill inte vara en kuliss

Mitt liv består av olika veckor, olika helger. Så har det varit i massor av år, ända sedan jag skiljde mig från mina stora barns pappa. Men nu ser det mer annorlunda ut, de olika veckorna och de olika helgerna är väsensskilda och jag upptäcker mer och mer hur illa det passar mig. Lägg till det en älskad människa med annan rytm än jag, både över dygnet och inom kortare tidsrymder. En man som utan problem lever i kappsäck, som till och med finner poänger i det. En man som vill att det ska hända olika saker hela tiden, som är beroende av avbrott och pauser, av ombyte, för att fungera och som är absurt morgonpigg.

Var finns min plats i detta? Eller: var finns vi?

Jag vaknar upp ur en dröm, det är lite så det känns. Vardagen sliter på mig och jag känner att jag urlakas på ett sätt som gör mig skör och ledsen. Det passar inte mig att flänga runt såhär.

Mer och mer känner jag att jag har tagit på mig det klassiska kvinnoansvaret att vara anpasslig och hitta kärleksutrymme i luckorna. Jag klämmer in mig och oss i håligheterna som blir. Inte för att han kräver att det ska vara så, absolut inte, utan för att det så lätt blir så. Om vi alls ska få tid ihop är det min tid som ryker. För att jag lämnar bort den. Det är inte hållbart på något sätt, vare sig för mig som människa eller för oss som par. Det första som händer är att jag stannar hemma mer. Att sova hos honom när han vill gå och lägga sig innan jag är trött, att ligga och stirra ut i mörkret och vänta på ett sovtåg som inte kommer. Att sedan vakna ensam, äta frukost ensam, gå till bussen ensam. Jag hittar inte dagen, jag hittar inte mig själv i det. Jag och mitt blir en kuliss och det går inte. Jag vill inte vara en kuliss och han vill inte vara tillsammans med en heller.