Pappa och jag

Regnet skvätter mot rutan, det är kompakt novembergrått ute och snart inga löv kvar på träden. Bara några gula fladdrar vilset i vinden. Jag funderar på att om jag ska trotsa vädret och ta en långpromenad ändå eller om jag ska stanna inne med barn, katt och levande ljus. Vika tvätt, läsa bok, sticka en strumpa och invänta kvällen. Men jag är en utomhusmänniska som blir ledsen av att bara vara inomhus.

Jag saknar vuxenliv när det är barnhelg. Det är fint att vara med barnen, men de är stora nu och hänger inte med mig hela tiden. Vi pratar och myser men de vill också vara på sina rum och göra egna saker, hänga med kompisar irl och på sociala medier och jag känner mig ibland lite ensam. Saknar honom som jag helst av allt vill tillbringa tid med. Eller bara ha i närheten. Jag älskar att ha honom under samma tak, nåbar. Höra ljudet av honom. Det kan gå timmar utan att vi pratar med varandra men han är ändå där.

När vi pratar om det säger han att för honom är jag med hela tiden. Jag finns i honom även om det går ganska många dagar utan att vi ses. Jag tycker att det låter fint och vilsamt och kan bli lite avundsjuk på det där. Mitt behov av kontakt ser annorlunda ut och då blir det som om bara jag saknar. Jag vill kunna kommunicera, känna att jag når fram och att det finns ett behov av mig.

Idag är jag lite sentimental eftersom det är fars dag. Jag tycker att det på många sätt är ett ganska fånigt påfund men jag saknar att inte ha någon pappa att ringa till idag. Jag undrar så hur det hade varit om han hade funnits kvar och inte varit sjuk. Min pappa så som han var innan han blev sjuk och ledsen, hurdan hade min relation med honom sett ut idag? Bara mitt äldsta barn har egna minnen av sin morfar - fina ljusa minnen - och jag är så ledsen att de andra aldrig hann lära känna honom. Han tyckte om barn och var en snäll och rolig morfar till sitt äldsta barnbarn, de hade en alldeles egen relation. Jag minns när Äldsten var bebis och ibland vaknade extremt tidigt på morgonen. Om vi var hemma hos mamma och pappa på helgen så kom min pappa, som var ännu mer morgontrött än jag, upp och tog hand om hen så att jag kunde sova en stund till. En kärlekshandling i vardagen. Jag hade så gärna velat veta vilken typ av tonårsmorfar han hade varit. Hur han hade pratat med sina barnbarn nu, idag. Min mamma når inte förbi fraser, men jag tror att han hade gjort det.

Jag tror att jag ska ta den där promenaden nu. Tjocktröja och mössa. Musik i lurarna och en stunds vila i mig själv. Pappa och jag, det var vår grej att vara ute.