Mitt liv består av olika veckor, olika helger. Så har det varit i massor av år, ända sedan jag skiljde mig från mina stora barns pappa. Men nu ser det mer annorlunda ut, de olika veckorna och de olika helgerna är väsensskilda och jag upptäcker mer och mer hur illa det passar mig. Lägg till det en älskad människa med annan rytm än jag, både över dygnet och inom kortare tidsrymder. En man som utan problem lever i kappsäck, som till och med finner poänger i det. En man som vill att det ska hända olika saker hela tiden, som är beroende av avbrott och pauser, av ombyte, för att fungera och som är absurt morgonpigg.
Var finns min plats i detta? Eller: var finns vi?
Jag vaknar upp ur en dröm, det är lite så det känns. Vardagen sliter på mig och jag känner att jag urlakas på ett sätt som gör mig skör och ledsen. Det passar inte mig att flänga runt såhär.
Mer och mer känner jag att jag har tagit på mig det klassiska kvinnoansvaret att vara anpasslig och hitta kärleksutrymme i luckorna. Jag klämmer in mig och oss i håligheterna som blir. Inte för att han kräver att det ska vara så, absolut inte, utan för att det så lätt blir så. Om vi alls ska få tid ihop är det min tid som ryker. För att jag lämnar bort den. Det är inte hållbart på något sätt, vare sig för mig som människa eller för oss som par. Det första som händer är att jag stannar hemma mer. Att sova hos honom när han vill gå och lägga sig innan jag är trött, att ligga och stirra ut i mörkret och vänta på ett sovtåg som inte kommer. Att sedan vakna ensam, äta frukost ensam, gå till bussen ensam. Jag hittar inte dagen, jag hittar inte mig själv i det. Jag och mitt blir en kuliss och det går inte. Jag vill inte vara en kuliss och han vill inte vara tillsammans med en heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar