Om att kommentera

Fick ett mail från L som säger att det inte går att kommentera här på bloggen, att rutan där man ska skriva bara är blå och att man inte kan skriva i den.

När jag testade funkade det som det ska men nu undrar jag ju såklart om det är fler som har problem. Och vad det i så fall kan bero på. Så om det inte är för mycket besvär skulle jag gärna vilja ha lite hjälp här.

1. Testa att kommentera som vanligt.
2. Om det inte går, skicka ett mail till minnyablogg@live.se

Tusen tack och puss på nosen!

Julpusslet

Det är snart november, årets tristaste månad
Jag brukar hoppas att den ska passera lika snabbt
som ett värmeljus från IKEA brinner ner  
Inte i år dock
Jag har alldeles för mycket kvar på höstens att göra-lista
Roliga saker som vill bli hunna med

Sen kan julen få komma
Det är ju trots allt ganska mysigt det där

I år blir det till att fundera lite
Hur ska man fira när man har barnjul,
en pojkvän som man vill kunna julpussa på och
dessutom
en mamma som annonserar att hon skulle vilja att man
kom hem över jul
(Ett jättemärkligt uttryck eftersom hon och jag
inte har delat hem på snart 30 år och jag aldrig har
bott i den lägenhet där hon bor nu)

Men vad värre är:
Jag vill inte fira jul hemma hos henne
Inte med henne heller, om sanningen ska fram
Jag vill fira någonstans där jag känner mig hemma
och med människor som jag har kul med

Jag tycker om min mamma på nytt
Hon finns där och det uppskattar jag
Men ändå vill jag inte
Hur löser ni julpusslet?      

Elin Grelsson om kroppen

Läs Elin Grelssons artikel i dagens Göteborgsposten!
(bara i papperstidningen än så länge)
Samma text finns i hennes blogg

Så klokt om kroppsfixering, klass och kön!
Om att kunna diskutera de här frågorna på ett intellektuellt plan
och ändå inte kunna hantera sin egen kroppsnoja och skeva ideal
Om allt det som debatten inte handlar om: vad det innebär
att faktiskt leva med en ätstörning
Och att man inte är vare sig ett menlöst offer eller ett korkat objekt

Den finaste människan

Jag längtar efter honom nu
Hans doft, hans röst, hans sätt att hålla om mig
Men jag får vänta några dagar till
Längta och älska på rumsligt avstånd
Det gör inte så himla mycket, han finns i mitt hjärta
hela tiden och jag vet att jag finns i hans
Som jag skrev till honom i det allra första mailet
före evigheter sen:

Du är i mitt hjärta för livet. Närheten mellan oss värmde mig mycket och jag känner mig stark och modig idag. Du är en väldigt fin man och jag är glad över att vara din vän!       

Så är det och så kommer det alltid att vara
Efter ett år och en vecka finns inget som talar för att jag
någonsin kommer att känna något annat
Han är den bästa människan
Det tog lång tid att hitta honom men det finns nog
poänger med det också
För livet              

Mamman min

Igår kväll pratade jag med min mamma i telefon
i en och en halv timme
Hon är bra på många sätt, mamman min
Jag kan prata om saker med henne
på ett nygammalt sätt
Som förr
När jag var tonåring och vi satt i köket hemma,
stickade på varsin tröja och småpratade
  
Hon förstår inte allt och det finns mycket hon inte vet
Men det gör liksom inget
Hon fattar och vet tillräckligt  
Jag är glad att hon finns!
Det har inte alltid känts så, vi har haft våra problem
men nu är hon ett stöd och jag tar henne för vad hon är
Uppskattar det hon kan ge och försöker acceptera
att det finns saker hon inte kan ge
    

Sockrade bär

Jag tycker om att ha torkad frukt på gröten
Aprikoser, blåbär, gojibär
Utöver att det är gott inbillar jag mig att det är nyttigt
Men det finns ett problem
och det är att de här produkterna ofta är sockrade
Varför kan man ju undra, men så är det
Och det går ju inte alls
om man är sockerberoende på avgiftning
(inte sen heller)

Annars går det bra det där
Det har snart gått sex veckor och jag har inte blivit ifrågasatt
mer än en handfull gånger och inte på ett jobbigt sätt
Inget tjat
Min pojkvän är ingen godisgris och det underlättar
väldigt mycket
Vi äter nötter eller chips om vi vill ha lite snacks
till fredagsvinet
Och vi har alltid hellre fikat på mackor än bullar
Han är ett fantastiskt stöd i sig själv också och inte bara
i vad han gillar att äta och inte
Han tar mig på allvar men överfokuserar inte
på min ätstörning
Den finns där men jag är inte = min ätstörning
Det är lätt att må bra när man har en så underbar människa
vid sin sida

Lyckovänner och andra

Jag tar ett skutt av lycka
Om inte bokstavligt så i alla fall bildligt
Jag träffade Smilgrop häromkvällen
Fina, fina Smilgrop!
Det är en gåva att ha vänner som hon

Smilgrop och jag har känt varandra i hela vårt vuxna liv
Hon ser mig som jag är, nu!
Det är inte alla vänner som gör det
En del fastnar och fortsätter hela livet att behandla en
på samma sätt som när man var sexton, tjugofem eller åtta
Som om man inte utvecklas
Jag har några sådana vänner och dem
har jag allt mindre lust att träffa

Det är mitt ansvar också att det blivit så
Jag kan i alla fall delvis välja hur jag agerar
Men det är tröttsamt och inger en känsla av meningslöshet
att vara tvungen att kämpa mot en bild av sig själv
som inte längre stämmer  
När jag är bland vänner vill jag slippa det

Kroppsbilden

Jag kan inte ta in
Det är så och det kommer nog alltid att vara så
Jag är tjock
Det är min bild av mig själv

När jag ser mina mått och jämför med andra
så inser hjärnan att jag har fel
Men det når inte in ändå

Jag tittar på bilder på kroppsbilder.se
Den här tjejen t ex
Hon är lika lång som jag och väger mer
Jag läser men kan inte ta in, det kan omöjligt vara sant
tänker jag men menar såklart inte att jag tror
att hon ljuger
Varför skulle hon?      

Jag läser i Expressens söndagsbilaga om olika kroppstyper
och hur man ska äta och träna för att må bra
Det handlar om fyra kvinnor och alla väger 70 kg,
det som skiljer dem åt är att de är olika långa
Den kortaste är 1,58 och den längsta 1,79
De har alla ett bmi som är högre än mitt
och jag kan ändå inte fatta att jag är smalare
       
Jag ser bara allt som är för mycket
när jag tittar i spegeln
Min kropp funkar och jag är inte längre rädd
för att vara naken
Men tycker om den gör jag inte

Anonym och utan nick

Jag kan inte låta bli att lite stillsamt fascineras
av dessa kommentatorer som dyker upp som från ingenstans
Anonyma och utan nick
Som kommenterar min person
(eller vad de tror är min person)
och sen försvinner lika hastigt som de kom
när jag säger hur jag ser på saken
Dvs att jag tycker att det är intressantare att prata
om det allmängiltiga än om mig själv specifikt

Håhå jaja
Människor är olika och tur är väl det

Lyckligt liv

Jag vågar ta för mig
på det bra sättet
Jag vill ha honom och vågar visa det
Det blir mer och mer självklart
Kärlek kan vara så lätt!
Det finns inget med honom som är svårt
Inget som svider i magen eller gör mig trött och arg
De små sakerna löser vi
Vi kan!
Ännu efter ett år har jag inte blivit arg på honom
en enda gång
Det är ett bra utgångsläge för ett lyckligt liv

Med honom

Ligga sked
har blivit ett sätt att somna
Ligga nära, nära
Han bakom, jag framför
hans arm runt mig, hårt
Alltid likadant
Jag sover som ett spädbarn nära honom
Somnar gott, sover rofyllt, vaknar utvilad och
lugn i magen
Han är den finaste
det bästa som hänt

Tillsammans med honom är jag mig själv
utan begränsning
utan krav på att vara någon annan
Jag är sedd och älskad
Han får mig att växa genom att inte vilja ha nåt annat
än det jag är
Det är en underbar inställning som jag önskar att fler
människor fick leva omgivna av

Med honom är jag trygg i min kropp
och det är också nytt
Jag är älskad men inte bedömd
och det gör mig säker:
Jag duger som jag är

Jag, bloggen och kommentarerna

De här frågorna ställde jag i ett tidigare inlägg:

Hur ser ni andra på detta?
Pratar ni med er eventuella partner om era tidigare förhållanden?
Tycker ni att man ska det alternativt inte ska det?
Varför?

Inlägget handlade om hur mycket man pratar med sin partner om det man varit med om i tidigare relationer. Jag och min pojkvän pratar mycket med varandra, om detta och om allt möjligt. Vi pratar helt enkelt väldigt mycket med varandra. Det är så vi vill ha det men det är ingen universallösning och därför undrade jag hur ni tänker, hur ni gör i era relationer.

Ett par av svaren förvånade mig eftersom de inte handlade om den som svarade eller innehöll allmänna funderingar kring ämnet utan handlade om mig och hur jag verkar vara och må. Det var inte alls vad jag frågade om, om jag vill diskutera mig själv och få råd eller stöd för mitt agerande så vänder jag mig till någon som känner mig. Inte till okända människor som läser min blogg. Dels för att ni inte känner mig och dels för att det inte är det jag vill prata om här. Jag skriver om mig, javisst, men det gör jag för att jag tror att mycket av det jag varit - och är - med om, är allmängiltigt och kan fungera som tröst och vara till nytta för andra.

Det är en självklarhet att den kvinna som framträder här inte är mitt hela, fullständiga jag. Det går inte att läsa mellan raderna och tro att man känner mig och därmed kan uttala sig om hurdan jag är.

Jag har inga som helst problem med mothugg och åsikter som går stick i stäv med mina egna. Det är bara roligt. Men jag har problem med att människor som inte känner mig gör analyser av mig och har åsikter om mitt agerande grundat på ett utsnitt på en blogg. Jag inser såklart att det är något man får stå ut med om man väljer att blogga och det är inte första gången det händer. Men jag behöver inte tycka om det.

Vilsamt

Det är nog det ord som täcker in mest
Mitt liv med honom är vilsamt

Jag minns att Gudrun Schyman sa i en intervju (ungefär)
Jag får vara med Jacques, jag expanderar av kärlek

Det är vackert och rätt
Att få vara den man är och vara älskad
just för att man är den man är
Det är stort

Vilsamheten i vardagen ovanpå det
Att få vara ifred, intill honom
Att inte bli kommenterad i tid och otid
Han vill ha mig nära, jag vill ha honom nära
Men vi är också inneslutna i oss själva, fjära och tysta, ibland
Det är inte bara ok, det är rätt och viktigt
Att få ha sina tankar ifred och just därför vilja dela dem
med honom
        

Boken om mig

Mitt skrivprojekt drar i mig
Ett drop box-dokument som fylls på
Jag skriver rakt upp och ner det som kommer till  mig
Ingen ordning än så länge, det får komma sen
Ingen läser heller, det får också komma sen
Det är viktigt att jag inte skriver till någon annan
Det skulle begränsa mig tror jag
Minnen av barndomen, saker jag i alla fall inte medvetet
har tänkt på på hemskt länge
De ligger ändå nära ytan
Annat ligger längre ner men jag hoppas kunna komma åt de
minnena med
Sådant som skapat mig
Mina föräldrar och deras föräldrar
Bakåt, bakåt
Jag är inte rädd
Jag är jag och jag tycker om mig själv

År ett

Jag ska inte tjata mer om datum efter idag, jag lovar det
Men jag måste skriva om dagen
22 oktober 2011
Ett år
Det har varit mitt livs bästa år
Jag är en annan version av mig själv än jag var
när jag vaknade på morgonen
fredagen den 22 oktober 2010  
Då var jag kvar i mitt gamla liv,
på väg bort men ändå kvar
Jag minns varenda stund av den dagen, kvällen
och natten
Från bussfärden till förfesten till taxiresan hem
Sist kvar av alla
Ville inte släppa taget, inte gå
En klump i magen av oro dagen efter
Tänk om han-
Ett fint samtal och lugn i magen
och när jag kom hem: ett mail i datorn
Skickat mitt i natten
Det första mailet, det första steget mot vi

Lördagen den 22 oktober 2011 ligger en regntung grå filt
över hustaken, löven brinner rödgula och jag längtar ingenstans
Kaffet är nygjort och snart ska jag skriva vidare på min bok
Ja det ska bli en bok
Och ja, nu lever jag med en man som låter mig skriva
utan att snoka och som ger mig tid att vara fjär
Vårt andra år börjar imorgon

Om mig och min blogg

Jag har fått en hel del kommentarer som jag varken hinner eller kan svara på just nu. Det är lite mycket på jobbet, det är fredag. Jag har annat för mig helt enkelt. Livet, typ.

Men. För att vara tydlig. Detta är min blogg och här skriver jag om det som är angeläget för mig. Jag skriver på andra ställen också och anledningen till att jag har en blogg är att jag vill bli läst och att jag tror att det jag skriver om kan vara intressant för andra. Men jag skriver inte om allt, jag skriver inte om alla känslor jag har, alla saker som händer i mitt liv och alla tankar jag tänker. Massor lämnas utanför, så den jag som syns här är inte komplett. Det är extremerna kan man väl säga, det som behöver komma ut. Den vardagliga, allomfattande kärleken till mina barn syns t ex sällan här. Mitt jobb syns inte alls. Inte mina fritidsintressen heller. Det kan kanske se ut som att jag är både gränslös och insnöad på samma gång, en ältande offerkofta utan liv som inte tycker om sina barn. Jag kan förstå det. (Nej, ingen har sagt just så.)

Nåväl. Jag kommer att fortsätta blogga på mitt sätt. Den som vill läsa gör det, den som vill kommentera gör det. Andra låter bli. Vi lever i ett fritt land.

Yngstan och kommentarerna

Min dotter är så olik mina stora barn
För varje ny fas hon kommer till är det som att vara med
för första gången
De andra båda är också olika men så lika ändå
Samma förnöjsamhet
Samma... vad ska jag kalla det? icke-fokus på mig  
Hon sätter sig själv i världens mitt - fortfarande -
och gör mig till föremål för ständiga bedömningar
Allt jag gör är potentiellt ifrågasatt och det är så enormt
t r ö t t s a m t
Hon liknar sin pappa där, det är just samma benägenhet att
hela tiden kommentera andra
och jag tycker inte om det
Jag tycker inte om vad det gör med mig - jag blir väldigt obekväm
Jag tycker inte om vad det gör med henne - det är ett osympatiskt drag

Hon har åsikter om saker som hon inte kan bestämma över
och jag gör mitt bästa för att få henne att inse det

Till min hjälp tog jag den här slitna gamla saken:

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden
(jag hoppade över det där med gud)

Det verkade faktiskt som om hon förstod!

Tiden och jag

För ett år sen, två, tre
Jag kommer tillbaka till det där med tid
ofta nu, det känns värdefullt att minnas
Jag står på min egen historia och jag gör det på ett alltmer
stabilt sätt
Jag håller på att hitta hem till mig själv och det
är en process som dels tar tid och dels inte går rakt
uppåt/framåt utan består av dagar av stagnation och till och med
steg tillbaka
av dikesåkningar och känslor av att inget hänt, att allt
är som förr
Det kan hända att jag är superonormal där, att andra läker
spikrakt och problemfritt men jag tror inte det

Ett år sen mitt livs bästa år började
En fest, en kram, en puss på kinden och ett
samtal som inte tystnat sen dess
En människa som är den bästa jag träffat
någonsin

Två år sen jag citerade Tuva Novotny:

Med åren har jag insett att kärlek inte handlar om
att vara en mars­katt dygnet runt.
För mig är det rädslan för att mista någon
som är riktig kärlek.
Rädslan för att förlora sin partner,
eller i förlängningen ett barn,
definierar kärnan av kärleken för mig.
Att man inser att utan den personen
blir det ett tomrum i ens liv.

Tre år sen jag drev en annan blogg och citerade
en av mina bästa bloggarkolleger som sorgligt nog
inte skriver (där) längre

Fyra fem sex år sen
Ett liv sen
Tid som passerar
Som rör sig fram tills idag och som fortsätter imorgon
men stannar upp en stund just här hos mig nu

Jag skriver på annan plats nu
Sanna saker utan förbehåll och jag
växer av det, växer och läker

Han vill inte slippa!

Fortsätter mina funderingar om att prata här
Tack ni som svarat!
Jag har läst era kommentarer noga men svarar såhär
istället för i kommentarsfältet

Jag ska vara uppriktig och säga att min första reaktion
när jag läste vad ni skrivit var obehag
Med undantag för Caroline upplever jag att ni gör
tolkningar och mellanraderna-läsningar som både
förvånar mig och gör mig illa till mods
på ungefär samma sätt som min exmans sätt att ta sig
innanför huden på mig gjorde mig illa till mods
Det finns en "vi vet hur du är"-ton som jag tycker sjukt illa om
Jag känner vare sig igen mig själv, min pojkvän eller vår relation
i det som sägs

En del av mig känner mest för att lägga allt bakom sig
men en annan del vill förklara
Om jag nu inte känner igen mig och mitt
så måste jag ju berätta varför

Såhär är det:
Vi ältar inte vare sig mitt eller hans förflutna
Vi pratar om oss själva och då är det oundvikligt att
nämna det som varit
Vi är fortfarande i en lära-känna-varandra-process
Jag vill veta hur han fungerar, vilka behov han har,
vad som gör honom glad, ledsen, orolig etc
Och han vill detsamma med mig
Våra samtal är inte terapeutiska, de är samtal mellan två
vuxna människor med ett halvt liv bakom sig
Vi pratar hela tiden, om allt möjligt
Om politik, böcker vi läser/har läst, våra barn, filmer vi sett eller vill se, människor vi mött och påverkats av, våra föräldrar och syskon, hur det var när vi var barn, vart vi vill resa tillsammans...
Listan kan göras hur lång som helst

Vi är ett samtalande par men det betyder inte att vi
ägnar en massa tid åt att sitta och pilla i våra sår
Han är inte min terapeut, jag är inte hans
Det är inte alls på den nivån

Jag har varit ena halvan av ett sådant par och tro mig! -
jag vill aldrig hamna i det igen
Aldrig mer detta kletiga, ältande av allt som känns
hela tiden
När inte en enda känsla kan få finnas utan att den ska
komma ut genom munnen
Tillsammans med honom läker jag, jag får vara ifred
Jag lämnar honom ifred
Vi är två individer som älskar varandra
inte två delar i symbios

Och för att svara på den outtalade frågan om
han läser min blogg: ja det gör han
Det gör han och det får han men den är inte till för honom
Den är inte mitt sätt att kommunicera med honom
Det vore både tragiskt och futtigt om det vore så
Bloggen är mitt plejs, min ventil och mitt sätt att leva
Jag är en skrivande människa
Utan orden fungerar jag inte

Jag är frisk!

Ett bra brev till har kommit!
Glömde det i glädjen över skilsmässan
Jag är fri från cellförändringar!
Min livmodertapp, det som finns kvar av den,
är frisk och fin
Det var ett väntat besked, när jag var hos min läkare
senast så sa hon att det såg friskt ut
Men nu vet jag alltså säkert att det är så

Om åtta månader ska jag dit igen
och under de närmaste åren kommer jag att
fortsätta bli kallad till ganska täta kontroller
Det känns bara bra och inte jobbigt alls
Jag känner mig omhändertagen
Svensk sjukvård är fantastisk!

Tack som fan, Tingsrätten!

Ä n t l i g e n:

DOMSLUT
1. Tingsrätten dömer till äktenskapsskillnad mellan sökandena.
2. Tingsrätten påminner om att sökandena fortfarande har gemensam vårdnad om barnet Yngstan (häpp!)

Jag är fri
På lördag är det ett år sen den finaste människan höll om mig för första gången
Dubbel anledning att fira  

Låt honom slippa! Eller?

Igår fick jag en kommentar som gjorde mig förbryllad
Den gick ut på att jag borde låta min pojkvän slippa
ta del av mina funderingar kring mig själv, grundade i vad jag
varit med om i tidigare relationer
Att de grubblen är något som jag borde ta
med andra vänner eller med någon professionell

Vi har uppenbarligen helt olika syn på vad det innebär
att vara ett par
För mig och min älskade är det fullkomligt självklart
att prata om det vi har upplevt i livet
Vår respektive historia, inklusive de långa relationer vi har haft,
har format oss till dem vi är idag
De har byggt upp och rivit ner, sårat och läkt oss
Att vi inte skulle prata om det... för mig låter det
helt befängt
Jag skulle känna mig oerhört utestängd om han
valde att aldrig prata om sitt förflutna med mig
utan tog det med någon annan

För mig är det ett jättekonstigt sätt att se på en relation
Men det gör mig också nyfiken!

Hur ser ni andra på detta?
Pratar ni med er eventuella partner om era tidigare
förhållanden?
Tycker ni att man ska det alternativt inte ska det?
Varför?

Ord om det som gör ont

Igår var det stopp och tillknäppt och jag ville bara gråta
Idag är det fullt pådrag med ord som vill ut men
nu finns det inte riktigt nån tid
Ska på ett möte snart, snart och har inte alls tid att sitta här
med min kaffekopp och hälla ur mig allt det som gör ont
Men jag måste

Jag känner mig obekväm i mig själv
Hittar inte rätt mellan den jag som vill känna -
som är lycklig över att våga känna igen efter
alla år av resta murar -
och den jag som inte har tid med denna berg-o-dal-bana
av känslor
Som vill kunna jobba och skriva och prata och
inte vara så himla känslosam hela tiden
Jag vill hitta en balans
Inte stänga av men inte heller ha denna
känsloförkylning
(Ja, så känns det: som en droppande näsa
Det bara rinner hela tiden)

Jag förknippar raserade skyddsmurar med obehag
Hudlösheten har gjort mig sårbar
Jag skulle inte vilja gå så långt som till att män har
utnyttjat det faktum att jag varit hudlös,
men jag har inte haft vett att se saker hända i så god tid
att jag hunnit undan, hunnit skydda mig
Med Läkarsonen var det så
Jag var totalt tillitsfull, vidöppen och naken
Med Exmannen var det också så: den stora äntligen-känslan
fick mig att gå all in och inte skydda mig över huvud taget
Här är jag, gör vad du vill med mig, bara du är kvar liksom 
Det gick såklart inte
Såklart för att han var den han var: 
En omogen kille med låg självkänsla och stort behov av att 
styra och ställa
Nu är jag i den finaste och bästa relation jag haft,
Jag kan inte tänka mig ett liv utan honom
Det är som om vi varit tillsammans alltid och ändå
är det bara ett år
Det spelar mig ett spratt tror jag, detta att allt är så
självklart och... gammalt mellan oss
Det får mig att tro att jag är mer läkt än jag är
Att han känner mig mer än han gör
Att allt är lättare än det är

Vi måste prata om det här
Idag finns orden men inte tiden

Det är bra att jag blir ledsen
Jo, så kan man också se det
I min förra relation stängde jag av
Det var mitt sätt att slippa bli sårad
Eller... slippa bry mig om att jag blev sårad
Jag satte upp ett skydd och bakom det kunde jag vila
han kom inte åt mig
Men det slutade med att jag själv inte heller kom åt mig
Inget betydde nåt
Förrän Rocky kom, tog sig genom skyddet och
sårade mig
Han med

Nu är jag på väg ut alldeles själv
Modig och livrädd på samma gång och känslig för minsta
röstläge, uteblivet sms och stund av disträ glömska
Det har absolut inget med honom att göra
Han är just vad jag både vill ha och behöver
Detta handlar bara om mig
Jag är utan skydd och det skrämmer mig
Men jag vill inte krypa tillbaka
Jag vill känna

Regn idag men lättare hjärta
Jag förstår vad det är som händer i mig
Det är ganska tydligt: lära känna och läka samtidigt
Två processer som tar tid
Mer tid än jag trott

Jag tolkar och får bilder
baserat på hur det varit (såklart - hur annars?)
och blir ledsen

Smilgrop har ett uttryck som jag vill låna
Det passar mig inte alls säger hon med eftertryck
när hon upplever att hon hamnar i en situation
eller relation som hon inte trivs i
Det är så jag känner nu
Det passar mig inte, jag vill inte detta
Vill inte vara en sån här mes
Vill vara stark och glad och inte reagera så
brudigt och tonårsaktigt
Jag gör bara mig själv illa

Jobba
Gräva ner sig i
jobb
Bra medicin
Särskilt sånt som tar tid och som jag fastnar i men som
inte är svårt
Inte kräver att jag är kreativ och på topp
För det är jag inte
Varken eller

Jag hatar att vara den som behöver
den som känner hela jävla tiden
Jag vill vara sådär
skaka av mig-ig

Hantera
Mitt viktigaste ord just nu
Hantera
Inget är någon annans ansvar, allt är bara mitt
Jag måste klara av-

Att han inte hör av sig
Ett litet sms på morgonen, det  är ingen stor grej
om det saknas
inte blir
inte heller då

Jag hanterar jag är bra på det

Jag blir hel. Fullt ut min människa

Jag skriver på annat håll nu
Vågar knappt säga det till mig själv ens
för jag är rädd att det ska brista som ett troll i solskenet
men jag gör det: skriver på nåt mer och större
Det gör inte bloggandet mindre viktigt och angeläget
men det är oändligt skönt att slippa tänka hela tiden
på att inte lämna ut detaljer, skapa nya namn på människor och
vara rädd att någon ändå ska förstå
Jag skriver precis det som kommer för mig men jag har
hittat en form som funkar
Som driver mig framåt och som känns rätt

Jag ska inte längta mer, jag ska faktiskt göra
Och jag måste börja såhär: med mig själv
Jag är i vägen för mig själv
Det måste ut först, allt
Jag gör inte upp fler planer än så
Jag vet bara detta: jag ska inte längta utan agera
Jag ska våga nu
Jag har väntat länge nog och jag ska inte
snegla på vad andra gör, inte försöka kopiera
Vara jag
Full ut
Det som sker är läkning
Jag läker

Vemodet och tacksamheten

Jag har funderat en hel massa på det där ledsna som
kommer över mig på fredagar
Det är flera saker som kommer upp, många känslor
Jag vill vara med honom alla helger
det är den första, enkla känslan
Jag vill att mitt liv ska hänga ihop
Jag vill inte ha dessa avsked och hopp
Jag vill kunna tänka framåt på dagar som kommner
utan att behöva fundera på vilken slags helg det är

Nu är det inte så och det hanterar vi på olika sätt han och jag
Och där kommer mer komplexa känslor in
Han är mer praktisk och o-känslosam
Jag är mer bita mig i läppen-ledsen
Det är inte för att han tycker att det är skit samma
Det är bara så att han förlikar sig mer
Han sätter barnhelgens fördelar i framkant:
(möjligheten att läsa och skriva, ta en långpromenad,
lyssna igenom missade radioprogram...)

Jag förlikar mig mindre
Jag kan just då, på fredag eftermiddag, inte se poängen med
att inte ses
Men:
Helg utan honom betyder inte att jag bara ligger under en filt
och väntar på att det ska bli måndag
Jag gör en massa saker, ensam och med barnen,
helgen går fort
Men det hjälper inte att jag vet det, jag blir ledsen ändå

Och där kommer de jobbigaste känslorna in
Jag vill inte vara den ledsna, den som är i underläge,
needy och brudig
Det känns så jävla typiskt på nåt sätt
Och för mig är det förknippat med rädsla för att älska mest
Det är inte så nu men det finns kroppsliga minnen av det
som är svåra att tvätta bort
Jag vill inte vara klängig och osjälvständig, jag vill inte att min
pojkvän ska känna inför mig vad jag kände inför min exman
Men herregud, kan han inte sysselsätta sig själv nångång?

Det gör han inte
Och jag kan det
Det är inte verklighet, bara mina rädslor
Dem försöker jag hantera

När det nu är lördag och helgen ligger framför mig
När hösten är solig och vacker
Så finns inget annat än varm lycka över att jag
har det så himla bra i mitt liv
Jag har kärlek, jag har fina barn
Jag har ett roligt jobb och ett hem att finna ro i
Resten - vardag med honom - kommer sen

Fredagsvemod

Sån fredag idag
Barnveckobörjan
Längtan efter de älskade tre som en efter en
trillar in hemma senare
Men också
ensamhetskänslor
Vädret är sådär perfekt för en lång lördagspromenad
i skogen
Hand i hand med vantar
Pussa på en kall kind
Ta bilder på de fina träden
Avsluta på ett fik
Komma hem sen och laga mat, dricka ett glas vin
i köket och fläta händer medan mörkret faller

Saknar vardagsliv, var dags liv

Tingsrätten och trasslet

Idag löper räkneverket på blogger amok
Jag har 217 unika träffar
Inte som det brukar se ut, så jag tror inte
riktigt på det
Men visst vore det väldigt kul om det var sant
Att bli läst är ju på sätt och vis vad allt det hära
handlar om
Det går inte att förneka att det är så

Idag är en fin dag
Jag har haft en riktig kalasförmiddag på jobbet
och nu ska jag bara jobba lite till innan det är dags att
gå hem genom solskenet

Ett lite smolk bara:
Jag pratade med en ragata på tingsrätten,
som inte aaalls kunde förstå hur jag kunde tro att
det skulle komma ett beslut om min skilsmässa
för en månad sen
Exmannen har ju inte godkänt
Vadå inte godkänt?
Efter att betänketiden är slut krävs väl inget sånt?!
(Det är rent slarv och glömska från hans sida,
han vill inte vara gift en sekund mer än jag)
Nej, inte för att skiljas, men för hur

Ja jävlar vad fint det är med regler för allt...

Men det är fortfarande sol och snart snart är jag ogift
Ogift flickvän till världens finaste man
Sug på den, tingsrätten!
              

Otåligt försiktig

Vi pratade om sex igår
Vi gör sällan det och jag är inte direkt den som
tar initiativ till det
Lite mätt på dylikt prat som jag är efter alla år
med exmannens tjat
Men det var ett bra prat och jag känner mig varm och
lätt efteråt

Jag förstår nu att jag har tolkat honom fel,
att det inte är så att han vill mer sällan än jag utan att
det snarare är så att han väntar på mig
Och att även han är ovan

Jag är otålig och försiktig på samma gång
och det skapar märkliga känslor i mig
Otåligheten kommer ur ovana vid att alls ha lust  
Det var så länge sen jag levde i en harmonisk sexuell relation
att jag knappt ens minns
Och när jag nu vill så blir det en explosion och det känns
som om jag vill hela tiden
En slags omättlighet, som om jag vill ta igen alla förlorade år
Försiktigheten beror på att jag vet vilken skit det är
att vara utsatt för den andres pockande lust och vilja
när man inte vill själv
Att bli tjatad på, vara den som säger nej

Jag inser nu, efter att ha blivit ömsint uppläxad av min älskade
att det inte finns på kartan att jag skulle bete mig likadant som
min exman runt det där
Jag skulle aldrig tjata och gå på på det sättet
Framhärda i både ord och handling om min partner inte vill
Men det är kroppsliga minnen som spelar mig ett spratt
Jag vill aldrig aldrig utsätta någon för det jag har varit med om
Men nu är livet bytt
(nytt skulle jag skriva, men bytt funkar ju också)
Nu är allt nytt och fint och jag ska öva mig på
att ta för mig                      

Ledsen, ok

Jag får inte vara så känslig
säger jag ofta till mig själv
Inte börja gråta för minsta lilla
(som att han inte säger godmorgon)

Men vet samtidigt: det är ingen bra väg att gå
Att stänga av och sluta bry sig 
Jag vill ju inte bli ledsen, det är inte så jag menar
men jag vill känna
Livet gör lite ont ibland
(då och då ganska mycket)
och det är i sin ordning
Det är ok att bli ledsen

Så går ett år

För ett år sedan
började det ta slut på allvar
mitt förra liv

Det är magi i orden varenda dag
då
nu
Vackert och stort
Livet började om
Trodde aldrig

Versaler och sex

Jag är ovan vid så mycket
Det mesta är annorlunda nu
Roligare, finare, gladare, lättare, mer kärleksfullt
Det är bra, så klart!
Men som de flesta går jag ibland på autopilot och
agerar utifrån hur det var förr
Då när jag inte fick vara ledsen
(vilket bara gjorde mig ännu ledsnare)
Då när allt jag sa skulle ifrågasättas
(vilket gjorde att jag undvek att berätta saker)
Då när jag ständigt var bedömd
(vilket, även det som sades var snällt, gjorde mig stressad)

Idag bad jag om ursäkt för att jag var PMS-ig och ledsen
Och han den finaste kontrade med att versalt säga åt mig att
SLUTA BE OM URSÄKT!
Ibland måste man ta i                

En annan ovanhet som jag inte riktigt kan hantera är
att jag vill ha sex oftare än han
Inget annat finns på min karta än att man är två om det och
att båda måste vilja om det ska bli
Så det handlar om att hantera och det
Det är lite jobbigt
Jag blir ledsen
Och då får jag skälla lite på mig själv
Använda versaler:
SLUTA KÄNNA DIG MINDRE ÄLSKAD!
SLUTA VARA RÄDD!
Det hjälper lite grann

Peta inte i mitt liv!

Vad lätt jag fortfarande har för att bli störd
på saker Exmannen säger till mig
Det i sig stör mig
Som idag
Han mailade en fråga om ett byte av dag
(Jag ska träffa några gamla tjejkompisar
en lördag när det är barnhelg
och han ville stämma av när det är)
Jag svarade när men också att jag inte vet om det bli
eftersom jag inte känner riktigt för det
(av skäl som kräver en egen bloggpost)

Det låter lite uppgivet, svarade han        
Och jag, jag gick igång på alla åtta

Jag klarar inte av att ta det som den omtanke den kan ha varit
Jag ser bara den alltför välbekanta viljan att peta i min
personlighet och mina val
Mitt sätt att vara, helt enkelt
Så många år av att inte få vara som en är -
glad, ledsen, arg, blyg, håglös, energisk
what ever - 
har gjort mig överkänslig
                  

favorit

i repris:

cats in sinks

detta behöver jag idag

sorry...

En måndag att bara glömma

PMS är skit
Kunde inte sova igår kväll
så idag gäspar jag käken ur led
Ledsen känsla i kroppen
Illamående
Och snart kommer krampen

Vill hem
Vill inte sitta i tråkmöte hela dagen
Vill sova

Update:
Vilken tur då att en har världens finaste pojkvän
Som lägger en sajberhand på ens panna och säger att
en får vara så ledsen som en vill

Jag såg dig först!

Jag har försummat min blogg ett litet tag
Det har varit en jobbvecka med lite för mycket
och barnvecka ovanpå det
har lett till ingen tid och ork över

Men nu
Nu har jag tid och det finns saker jag har funderat på
Ett litet grubbel de senaste dagarna handlar om att
jag varit den som tagit initiativ till alla mina längre relationer
Jag har alltid varit den som varit intresserad först,
den som gått och sneglat och känt nyfikenhet och längtat
Kortare eller längre tid
Jag har aldrig blivit uppraggad, vald
Ingen har någonsin visat intresse för mig, först

Visst är det bra att som tjej vara den som väljer ut
Det är ett bevis på att jag vet vad jag vill, att jag inte
är nån handlingsförlamad mes som bara sitter och väntar
Men vårt samhälle har lärt oss att tjejer ska vara passiva och
killar aktiva
Är man tjej är det finare att bli vald, det är bara de
som ingen vill ha, som måste ta saken i egna händer                                      
Jag tycker inte det, men det är vad vi lär oss, och det
är svårt att frigöra sig från

En enda gång har jag känt mig utvald: med Rocky
Det var han som närmade sig mig, han gav mig precis det
jag hade längtat efter

Det gör nåt med en, detta att vara intresserad av någon
som inte ser en, som inte är intresserad på det sättet eller som
till och med ignorerar en
Det skapar en litenhet som inte är sund
Och om man, som jag gjorde, tar med sig den litenheten
in i relationen
skapas en obalans som är svår att hantera

För mig är det uppenbart att mycket gick fel där
Att Rocky blev så viktig för mig bland annat därför
Men det har också gjort mig medveten om att det är viktigt
att prata om det, att fråga och berätta
Annars finns en risk att den här litenheten
och rädslan för att älska minst
lägger sig som en våt filt över relationen

Det är inte fult att vara den som känner nåt först
Hans känslor för mig här och nu, efter nästan ett år,
avgörs inte av att det var jag som såg honom först
Jag känner mig sedd och älskad och det gör att jag
vågar vara liten på ett bra sätt
Inte-sätta-upp-skydd-sättet

Då, nu. Skit fint liv

Såhär skrev jag den 20 maj 2009, ett och ett halvt år, ungefär, innan min förra relation tog slut. Jag hade just öppnat den här bloggen och satte ord min vardagliga längtan:

Jag vill ha detta. (Hur svårt kan det vara?)
Nattsömn, minst sju timmar. Mellan halv tolv och halv sju funkar.
O-sex vardagsmorgnar. Inte ens ett gulligt (eh, nä) försök till-
Frukost utan att prata relation eller väsande samtala/gräla.
Istället: hinna med barnen. Se till att de vaknar och kommer upp i tid för att hinna äta i lugn och ro. Prata lite med dem innan deras dag börjar.
Jobbdag. Ifredhet så att jag kan jobba. Lika med: inte ett ständigt flöde av mail och sms att ta ställning till och svara på (helst på en gång).
Middag med prat om dagen och smått och stort beroende på vilka som är hemma och vad vi vill prata om, vi som är med.
Kväll med lugn och ro och värme. Som kan innehålla stressat spring med tvätten, filmslappande i soffan, jobbande vid köksbordet, hemma-fixande, picknick-förberedande... eller nåt annat av det normala i en trebarnsfamilj.
Läggdags med ömsint och kul sex om båda vill och är tända. Annars bokläsning eller småpratande en stund innan man somna.
Alternativt sova ensam med Katten.
Så.
Hur svårt kan det vara?

Det som kändes ouppnåeligt då, men som jag samtidigt insåg var normalt. Nu har jag det. Allt detta. Just såhär (och ännu mer, bättre!) ser livet ut. Det jag längtade efter men inte kunde se skulle kunna hända. Livet så som jag vill ha det. Fan alltså, vad många år jag slösade bort på skit! Det gör mig arg och ledsen att tänka på det.

Min kropp, äntligen!

Att bo i sin egen kropp
Känna att den är min, tycka om den
Se den

Jag har haft komplex i hela mitt liv
Alltid
Nu har jag nästan inte det
Nu är första gången som min egen vuxenhet, min ro
möter hans blick
Han tycker om mig som jag är
Han vill ha mig, men tittar inte sönder mig,
skickar inte in mig i bedömningens mörker

När man har svårt att se sig själv, svårt att tycka om
sig själv
är det förödande när någon annan
tar rollen som den som ska se och tycka
Det ger ett beroende, det gör att allt blir upphängt
på vad denna någon säger och tycker

Nu är det jag och min kropp
Jag tycker om mig själv
och det är så himla roligt!
Allting blir lättare då

Även om jag fortfarande inte ser mig själv med öppna
ögon, så känner jag mig ändå bekväm i min kropp
Hemma, äntligen

Att leva själv

Jag älskar honom!
Det är den korta sammanfattningen
Jag skulle kunna skriva hur mycket fint som helst
om min pojkvän, men det finns en risk att det
skulle bli lite tradigt för alla utom honom
Men en sak bara, en sak som gör att livet med honom
är så rätt och lätt och roligt:
Han är anpasslig till sin person,
liksom utan att anstränga sig
och därmed kan han också
flyta med i förändringar
utan att marknadsföra det
Utan att slå sig för bröstet och kräva beröm
för att han var så snäll och inte klagade när det-

Det är nytt för mig

Jag tror att det beror på att han lever sitt liv själv
Inte genom mig eller sina barn
utan genom sig själv
Han är sig själv nog på det bra sättet

Att hitta mig

Jag får läsare från en blogg som heter alltomuffe
och som handlar om Ulf Lundell
(men drivs inte av-)

Uffe är en gammal favorit, men jag fattar ändå inte...
Hur hittar läsare från alltomuffe till mig?
Livets små mysterier förgyller en måndag

En annan jätterolig sak är ett många hittat hit
från Gunillas blogg Vitt begär
Välkomna!

Det är förvisso sorgligt att vi är så många
Jag önskar ingen att ha samma beroende som jag
Men när det nu är så, så känner jag mig glad över
att vi stöttar varandra

Kalas = socker

Helg betyder ofta kalas
och kalas betyder nästan alltid socker
Vare sig det är middag eller fika på menyn
(eller både och)
Så bjuds det socker
Det är efterrätt, kakor, läsk, tårta, godisskålar...
Och det bjuds ofta verkligen
Bjuds som i trugas 

Det duger inte att säga nej tack
hur vänlig man än är
Nej, man måste ha ett skäl till att tacka nej
Jag gillar inte att ljuga och påstå att jag bantar när jag
inte gör det och dessutom vet jag att det är ännu mer
provocerande
Du som är så smal  
Nej, det är jag inte, men jag fattar poängen

Jag undrar varför det är så
Varför kan jag inte bara få lov att låta bli att äta kakor
och godis?
Varför bryr folk sig?
Varför är det så provocerande?    

Skev kroppsuppfattning

Att prova en kjol i storlek 36, upptäcka att den
sitter som en smäck
och omedelbart tänka
Den måste vara felmärkt

Att vara ute och gå i skogen och gå ifatt två tjejer
En smal och en rund
och omedelbart tänka
Jag ser ut som hon den runda,
fast lite strörre

Att köpa ett par nya strumbyxor i L och undra varför de
korvar sig så

Att inte kunna ta in den bild som
spegel, våg och måttband visar: jag är normal

Lördagen och o-ron

Att vakna en lördag och tro
att man har försovit sig, att det är vardag
och jobb, att det är dags att slänga benen över sängkanten
och kliva upp
Jag är uppe i varv och jag tror att jag behöver vara det
för att kunna hantera abstinensen
Så fort jag stannar upptäcker jag tomheten
När jag har tusen saker på gång hinner jag inte sakna
sockerkickarna

Jag tänker använda detta som energi, som bränsle  
för att göra saker
Städa, tvätta, storhandla, allt det vanliga
men också till att gå upp tidigt och gå på fotopromenad
skriva på mina egotexter
jobba lite kanske, det finns att göra där

Barnhelg är lite rastlöst för mig
Måste finnas nära men är ändå ensam
Saknar
Vill bo ihop
Vill att livet ska börja nu, hela livet