Såhär skrev jag den 20 maj 2009, ett och ett halvt år, ungefär, innan min förra relation tog slut. Jag hade just öppnat den här bloggen och satte ord min vardagliga längtan:
Jag vill ha detta. (Hur svårt kan det vara?)
Nattsömn, minst sju timmar. Mellan halv tolv och halv sju funkar.
O-sex vardagsmorgnar. Inte ens ett gulligt (eh, nä) försök till-
Frukost utan att prata relation eller väsande samtala/gräla.
Istället: hinna med barnen. Se till att de vaknar och kommer upp i tid för att hinna äta i lugn och ro. Prata lite med dem innan deras dag börjar.
Jobbdag. Ifredhet så att jag kan jobba. Lika med: inte ett ständigt flöde av mail och sms att ta ställning till och svara på (helst på en gång).
Middag med prat om dagen och smått och stort beroende på vilka som är hemma och vad vi vill prata om, vi som är med.
Kväll med lugn och ro och värme. Som kan innehålla stressat spring med tvätten, filmslappande i soffan, jobbande vid köksbordet, hemma-fixande, picknick-förberedande... eller nåt annat av det normala i en trebarnsfamilj.
Läggdags med ömsint och kul sex om båda vill och är tända. Annars bokläsning eller småpratande en stund innan man somna.
Alternativt sova ensam med Katten.
Så.
Hur svårt kan det vara?
Det som kändes ouppnåeligt då, men som jag samtidigt insåg var normalt. Nu har jag det. Allt detta. Just såhär (och ännu mer, bättre!) ser livet ut. Det jag längtade efter men inte kunde se skulle kunna hända. Livet så som jag vill ha det. Fan alltså, vad många år jag slösade bort på skit! Det gör mig arg och ledsen att tänka på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar