Igår var det stopp och tillknäppt och jag ville bara gråta
Idag är det fullt pådrag med ord som vill ut men
nu finns det inte riktigt nån tid
Ska på ett möte snart, snart och har inte alls tid att sitta här
med min kaffekopp och hälla ur mig allt det som gör ont
Men jag måste
Jag känner mig obekväm i mig själv
Hittar inte rätt mellan den jag som vill känna -
som är lycklig över att våga känna igen efter
alla år av resta murar -
och den jag som inte har tid med denna berg-o-dal-bana
av känslor
Som vill kunna jobba och skriva och prata och
inte vara så himla känslosam hela tiden
Jag vill hitta en balans
Inte stänga av men inte heller ha denna
känsloförkylning
(Ja, så känns det: som en droppande näsa
Det bara rinner hela tiden)
Jag förknippar raserade skyddsmurar med obehag
Hudlösheten har gjort mig sårbar
Jag skulle inte vilja gå så långt som till att män har
utnyttjat det faktum att jag varit hudlös,
men jag har inte haft vett att se saker hända i så god tid
att jag hunnit undan, hunnit skydda mig
Med Läkarsonen var det så
Jag var totalt tillitsfull, vidöppen och naken
Med Exmannen var det också så: den stora äntligen-känslan
fick mig att gå all in och inte skydda mig över huvud taget
Här är jag, gör vad du vill med mig, bara du är kvar liksom
Det gick såklart inte
Såklart för att han var den han var:
En omogen kille med låg självkänsla och stort behov av att
styra och ställa
Nu är jag i den finaste och bästa relation jag haft,
Jag kan inte tänka mig ett liv utan honom
Det är som om vi varit tillsammans alltid och ändå
är det bara ett år
Det spelar mig ett spratt tror jag, detta att allt är så
självklart och... gammalt mellan oss
Det får mig att tro att jag är mer läkt än jag är
Att han känner mig mer än han gör
Att allt är lättare än det är
Vi måste prata om det här
Idag finns orden men inte tiden
2 kommentarer:
Intressant men svårt förstå varför du tror att du måste blanda in din nuvarande pojkvän i dina gamla demoner och rädslor jämt, genom att prata om sånt här med honom? Kan han inte få slippa? Det här är ju dina grejer, inte "era" problem. Jag tror inte man som partner uppskattar att ens partner är så osjälvständig att hon måste dryfta precis allt som pågår inom sig. Kanske en psykolog vore bättre? Eller en vän? Jag måste därför undra över hur du menar att du hanterar saker nu? Det är inte att hantera att dränka sin partner i en massa gamla problem man upptäcker att man faktiskt har och som man går och bär på. Försök hantera det nu själv, utan att lägga detta på honom så kommer nog er relation också bli bättre automatiskt. Du växer av att verkligen hantera det själv. Lycka till!
Jag tycker att din kommentar är jättemärklig. Jag tror inte att jag måste någonting. Min pojkvän och jag pratar hela tiden om hur vi mår och känner oss och i det finns gamla relationer och vad de har gjort med oss, både bra och dåliga saker, med som en viktig del. Jag pratar såklart med andra vänner också, men skulle tycka att det vore mycket märkligt om vi inte skulle prata någinting om det. Det du kallar att "slippa" tycker jag tvärtom skulle vara att stänga honom ute. Så vill varken han eller jag att vår relation ska fungera.
Att prata om allt som känns angeläget, känslor, jobb, barnen, personligt bagage av alla de slag: det är så vi vill ha det. Och han har mål i mun och kan säga till om det skulle bli för mycket av det goda. Jag ser inte att det är ett problem över huvud taget, men vi är ju alla olika.
Skicka en kommentar