Igår fick jag en kommentar som gjorde mig förbryllad
Den gick ut på att jag borde låta min pojkvän slippa
ta del av mina funderingar kring mig själv, grundade i vad jag
varit med om i tidigare relationer
Att de grubblen är något som jag borde ta
med andra vänner eller med någon professionell
Vi har uppenbarligen helt olika syn på vad det innebär
att vara ett par
För mig och min älskade är det fullkomligt självklart
att prata om det vi har upplevt i livet
Vår respektive historia, inklusive de långa relationer vi har haft,
har format oss till dem vi är idag
De har byggt upp och rivit ner, sårat och läkt oss
Att vi inte skulle prata om det... för mig låter det
helt befängt
Jag skulle känna mig oerhört utestängd om han
valde att aldrig prata om sitt förflutna med mig
utan tog det med någon annan
För mig är det ett jättekonstigt sätt att se på en relation
Men det gör mig också nyfiken!
Hur ser ni andra på detta?
Pratar ni med er eventuella partner om era tidigare
förhållanden?
Tycker ni att man ska det alternativt inte ska det?
Varför?
4 kommentarer:
Det handlar inte om att "aldrig eller alltid" prata om sitt förflutna, utan en mer nyanserad bild är att det är skillnad på att vara öppen och prata om sina liv och känslor och stötta varandra och på att älta saker och använda sin partner som sin känslomässiga näsduk (du talade om känslomässigt snor/förkylning).
Det finns människor som använder sin partner som sin 24/7 terapeut men du beskrev ju hur dåligt du mår av att vara känslomässigt beroende och klängig. Svaret är kanske inte att älta ännu mer saker med sin partner och dra in honom i sina gamla nojor?
Det var därför jag skrev i min förra kommentar att jag inte delar din syn om att hantera sina gamla problem genom att lägga allt i knäet på sin partner utan det finns andra sätt att komma tillrätta med sitt dåliga mående. Det lät nämligen som att du ser det så självklart (och det enda alternativet) att du måste berätta allt för honom och att det mellan raderna ska bli ert gemensamma ansvar på något sätt att få dig må bättre, min tolkning här! Fast du å ena sidan säger att du måste hantera det själv. Motsägelsefullt.
Bilden du ger i dina texter är att det finns en kille som är rätt cool och i balans medans du mår dåligt pga ditt förflutna, exempelvis så berättar du att du reagerar som en tonårsflicka t ex på att du inte får ett sms, eller att du bölar för minsta lilla, för att nämna ett par exempel. Du berättar också om din vuxna kamp med att hitta ett sätt att hantera dina problem och må bättre. Och det är intressant att läsa om men det lät som du fastnat i gamla mönster.
Det finns ingen automatik i att man i en aldrig så god relation måste/bör/ska älta sina problem med sin partner och belasta förhållandet med en massa skräp, det var nog min poäng. Varför tror vissa att man ska göra så? Varifrån kommer det synsättet?
Ett förhållande ska man njuta av och vara tacksam för, inte använda det för alla psykologiska behov som uppstår hos en. Jag hade aldrig pallat vara ihop med en man som ältar och lipar för sina gamla nojors skull. Det hade jag i alla fall velat slippa, ja.
Kan bara hålla med föregående, det finns en gräns. Visst skall man kunna ventilera, men det verkar ha blivit mer en vana än att göra det när det verkligen behövs och är nödvändigt. Ditt nya fantastiska liv handlar ju lika mycket om ditt gamla dåliga av någon anledning, märkligt för du är ju ganska tydlig med att du inte förstår hur du stod ut så länge mm. Visst kan man behöva bli av med gamla "spöken" men håller även med där....använd dig av någon opartisk, proffesionell person som kan hjälpa dig att gå vidare....nu verkar du sitta fast och det är lite mycket begärt att låta din nya kärlek dra i dig för något någon annan ( ditt ex) planterat. Framför allt kan det ju bli mkt att älta detta hemma och dessutom läser han väl om det här...typ heeela tiden.
Jag kan inte ge någon värdering i, vad som är att "vara par" på ett bra eller dåligt sätt. Jag kan bara utgå från mig själv, jag hade nog inte velat vara min partners samtalsperson i fråga om att reda ut allt som hänt tidigare. Särskilt inte sådant som springer ur en annan kärleksrelation. Jag hade tröttnat på att exet skulle vara en del av vår relation, även om jag skulle kunna inse rent logiskt att det var för mannens skull, att han behövde prata, kalla det kanske älta? Men det hade inte varit för min skull utan just tvärt om. Det hade nog sårat mig, att den andres, exets, närvaro var så påtaglig idag att han ville prata om henne så ofta, eller hur hennes agerande kommit att uppta många av mina tankar.
Jag skulle kanske kunna beskriva att vi i vårt föredetta-prat ger varandra information om vad som hänt och hur en reaktion idag kan grundas i historien, men jag tänker inte att min man kan hjälpa mig att lösa mina inre konflikter, liksom jag inte tror att jag kan hjälpa honom med sina. Jag kanske skulle kunna vara resonlig och reagera på ett lagomt sätt om han agerar utifrån sin historia, men jag kan inte släppa lös hans troll eller lösa någon knut. Det tror jag att jag hade föreslagit att han skulle träffa en samtalspartner för.
Vi rör inte så mycket i tidigare relationer, på gott eller ont. Min man är inte min terapeut och vi löser och lever mest i nutid. Man är ju olika, om man vill lösa allt som hänt för att kunna gå vidare, eller om man kan packa lådan, ställa undan den och gå. Hur ni vill ha det, hur mycket ni vill prata om era tidigare relationer och era tankar och funktioner, det avgör bara ni.
Jag tycker inte heller att man ska prata för mycket om sina gamla relationer med sin nuvarande. Det blir som att man ännu inte bearbetat klart det på egen hand. Jag har haft en sådan relation en gång tidigare där vi båda två var sådana. Vi båda behövde prata om "det gamla" och alltför jobbiga saker som kom upp när man kände sig avvisad, övergiven i sin nuvarande relation etc pga att vi påmindes om ngt vi upplevt i det gamla. Vi förstod varandra så väl och tyckte som ni att det kändes både bra och nödvändigt, men vi märkte inte ens att detta fick en väldigt stor plats i vår relation och efter ett tag när en av oss terapipratat sönder en särskild sak med den andre och kunde lämna det bakom sig, så fick denne dåligt samvete när denne inte orkade lyssna och ställa upp mer för den andre som ännu inte var klar och ofta behövde lufta sina tankar och känslor om sina svårigheter mm. Det blev till slut en ond cirkel. Och det tog faktiskt slut just pga av det. Fast att det faktiskt var en väldigt bra relation från början. Men ingen av oss märkte som sagt inte hur långt vi gick. Vi lärde oss båda ngt av det. Det blev en varning för oss, tyvärr för sent. Den starka kärleken tog slut mellan oss. det blev för kletigt helt enkelt.
/Vivianne
Skicka en kommentar