De här frågorna ställde jag i ett tidigare inlägg:
Hur ser ni andra på detta?
Pratar ni med er eventuella partner om era tidigare förhållanden?
Tycker ni att man ska det alternativt inte ska det?
Varför?
Inlägget handlade om hur mycket man pratar med sin partner om det man varit med om i tidigare relationer. Jag och min pojkvän pratar mycket med varandra, om detta och om allt möjligt. Vi pratar helt enkelt väldigt mycket med varandra. Det är så vi vill ha det men det är ingen universallösning och därför undrade jag hur ni tänker, hur ni gör i era relationer.
Ett par av svaren förvånade mig eftersom de inte handlade om den som svarade eller innehöll allmänna funderingar kring ämnet utan handlade om mig och hur jag verkar vara och må. Det var inte alls vad jag frågade om, om jag vill diskutera mig själv och få råd eller stöd för mitt agerande så vänder jag mig till någon som känner mig. Inte till okända människor som läser min blogg. Dels för att ni inte känner mig och dels för att det inte är det jag vill prata om här. Jag skriver om mig, javisst, men det gör jag för att jag tror att mycket av det jag varit - och är - med om, är allmängiltigt och kan fungera som tröst och vara till nytta för andra.
Det är en självklarhet att den kvinna som framträder här inte är mitt hela, fullständiga jag. Det går inte att läsa mellan raderna och tro att man känner mig och därmed kan uttala sig om hurdan jag är.
Jag har inga som helst problem med mothugg och åsikter som går stick i stäv med mina egna. Det är bara roligt. Men jag har problem med att människor som inte känner mig gör analyser av mig och har åsikter om mitt agerande grundat på ett utsnitt på en blogg. Jag inser såklart att det är något man får stå ut med om man väljer att blogga och det är inte första gången det händer. Men jag behöver inte tycka om det.
2 kommentarer:
Jag ska inte kommentera på dina andra kommentatorer, utan helt enkelt svara på din fråga: Jag försöker skilja på nu och då i mina relationer, just för att många av mina då-erfarenheter inte ska få slaska med. Det betyder inte att jag inte pratar om dem, men jag väljer HUR jag pratar om dem, och jag är framför allt väldigt noga med att inte blanda ihop för mig själv.
Exempel: I mitt förra förhållande vaknade jag en dag av en välbekant ledsenkänsla. Jag funderade för mig själv en stund och insåg att inget var fel där och då, det var bara gammalt slask. Då sade jag det till honom, just att jag var ledsen, men att det inte hade med honom att göra utan med mig och gammalt skav, och att han inte behövde vara bekymrad utan bara stå ut med min ledsenhet en stund, låta mig vara ledsen och gärna ge mig en kopp te.
Efter en sådan sak kan det ju hända att den andre undrar vad det är man har varit med om, och då kan det vara på sin plats med ett litet prat. Eller också inte. Jag känner efter mer nu än vad jag gjorde förr och pratar inte längre på ren automatik. Vissa av mina smärtor blir inte vare sig bättre eller sämre av att pratas om, och då väljer jag ofta att låta bli numera, känner på dem och låter dem i stället värka ut, kanske ber om en kram extra eller så i stället.
Jag har stor tro på att prata om det mesta, bara så att det är sagt. Men vissa saker, särskilt mina egna gamla sår, behöver jag inte prata om längre. Jag måste bara leva med dem och leva så gott jag kan. Så jag är lite ambivalent till din fråga. Jag har inget emot gamla partners, jag umgås själv med flera av mina och har inget emot om min kille också skulle göra det, men jag vet inte om jag själv skulle vilja höra min kille prata alltför mycket om hur de hade det tillsammans eller gamla oförrätter. Helt enkelt - det man låter ta mycket plats i det nuvarande förhållandet, det tycker jag man ska vara medveten om.
Tack för ett klokt och givande svar!
Jag tänker nog lite som du. Eller vill ha det så även om jag kanske inte är där riktigt ännu. Det är klokt att inse att det finns saker som man inte måste prata om, som inte blir bättre av att vändas och vridas på en massa. Jag är fortfarande präglad av att alltallt ska diskuteras och håller på att hitta en nivå som jag trivs med. För mig är det viktigt att prata med varandra i en relation men det får inte bli för mycket geggande i det gamla och inte heller så att man fastnar i att prata om problem och hur man ska lösa dem.
Jag har lätt för att, när jag nu är fri från den gamla relationen, tänka att jag vill ha det tvärtom. Min exman och jag ältade allt, hela tiden och utan slut och det var sjukt tröttsamt och så vill jag absolut inte ha det. Men jag vill inte heller kasta ut barnet med badvattnet och inte prata bagage etc med min pojkvän alls.
Det finns definitivt en poäng med att låta saker vara. Det gäller att hitta en balans och jag tror jag att är på väg mot det.
Skicka en kommentar