Min dotter är så olik mina stora barn
För varje ny fas hon kommer till är det som att vara med
för första gången
De andra båda är också olika men så lika ändå
Samma förnöjsamhet
Samma... vad ska jag kalla det? icke-fokus på mig
Hon sätter sig själv i världens mitt - fortfarande -
och gör mig till föremål för ständiga bedömningar
Allt jag gör är potentiellt ifrågasatt och det är så enormt
t r ö t t s a m t
Hon liknar sin pappa där, det är just samma benägenhet att
hela tiden kommentera andra
och jag tycker inte om det
Jag tycker inte om vad det gör med mig - jag blir väldigt obekväm
Jag tycker inte om vad det gör med henne - det är ett osympatiskt drag
Hon har åsikter om saker som hon inte kan bestämma över
och jag gör mitt bästa för att få henne att inse det
Till min hjälp tog jag den här slitna gamla saken:
Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden
(jag hoppade över det där med gud)
Det verkade faktiskt som om hon förstod!
6 kommentarer:
Hon är tjej. De andra killar. Enorm skillnad. Ser du någon koppling till din relation till din mamma och din relation till din dotter?
Du skriver mycket negativt om din dotter men aldrig om diba söner..
Det smärtar mig...
För det första: hur vet du vad det är för kön på mina stora barn?
Och sedan: hur menar du att det är"enorm skillnad"? Mina barn är olika, alla tre har sina personligheter och jag kan inte se att det finns nåt naturgivet i det. Men det kanske inte var så du menade heller.
Jag skriver mest över huvud taget om mitt Yngsta barn eftersom det är hon är mest inpå mig, hon är mer beroende av mig i vardagen (att jag ger henne det hon behöver) och hon har mest åsikter om saker och ting, på gott och ont. Det är hon och inte de stora barnen som upplever stor turbulens i tillvaron just nu.
Du har nämnt vilket kön det är på barnen. Din exman har också gjort det i sin blogg. ¨
Du kanske inte har tänkt på det själv bara. Spelar det någon roll?
Jag reagerade och du blev arg. Känns meningslöst. Vill du bara ha ja-sägare kring dig?
Jag är inte det minsta arg, jag ville bara förklara varför att (och varför) jag skriver mer om henne än om de stora barnen.
Det var du som sa att det är skillnad. Jag tror inte att det är det och bad dig förklara på vilket sätt det är skillnad. Det är förstås fritt fram för dig att inte svara men det skulle vara kul att höra hur du tänkte.
Jag vill inte ha några ja-sägare, jag vill höra hur andra tänker. Men jag vill bli behandlad med respekt och jag vill inte ha åsikter om MIG utan om frågorna jag diskuterar.
Jag respekterar dig.
Det är väldigt stor skillnad på hur pojkar och flickor är. Jag tycker att pojkar generellt är lättare än flickor i tonåren. Betydligt.
Jag ville bara belysa det då du tycker att din dotter är så mycket värre än de andra syskonen.
Eftersom jag ser mycket negativtt skrivet om din dotter i denna blogg är det vad jag relaterar till. Om jag kände dig i verkligheten hade jag kanske sett det annorlunda. Kan nu endast få en bild av dig via det du skriver. Då hoppas jag att du kan se det som det är. Dvs, jag reagerade eftersom du skriver mycket negativt om dottern och jämför henne med ditt ex som du ogillar i högsta grad.
Jag blir lite ledsen för din dotters skull eftersom du ser ditt ex i henne och att du kanske blir mer irriterad på henne pga det.
Men jag vet inte eftersom jag inte känner dig.
Jag har endast tolkat det så via dina texter i din blogg.
Min dotter är inte tonåring ännu men snart, och jag ser att hon börjar få tonårsbeteende. Det är möjligt att det finns en könskillnad, jag tror isf också att det har med förälderns kön att göra. Och med personlig likhet också. Jag tror att min exman har lättare att hantera henne eftersom han är mer lik henne.
Det är en intressant fråga som jag tar med mig och funderar mer över: är jag hårdare mot henne eftersom jag ser mitt ex i henne? De sidor jag hade svårt för hos honom har jag (såklart) svårt för hos henne också.
Skicka en kommentar