Mankell och kärleken

Läser en recension av en biografi om Henning Mankell medan jag äter min lunch. En ovana jag har - att jag tycker att det är bortkastad tid att bara äta. Om det inte finns någon att prata med läser jag medan jag äter. Alltid.

Men det var Henning Mankell jag ville säga något om nu. Eller rättare sagt: en sak han sa till intervjuaren/författaren till biografin, danskan Kirsten Jacobsen. Kärlek är en färskvara som man hela tiden måste erövra och kämpa för. Fritt tolkat, jag har inte den exakta formuleringen i huvudet. Det är inget nytt eller spännande, egentligen, utan snarare en gammal sanning. Kärleken måste visas och kännas dagligen om den ska överleva. Att leva med en person som fungerar som (mannen i) det gamla skämtet Jag sa att jag älskar dig när vi gifte oss för tjugo år och det gäller tills jag säger nåt annat innebär för de flesta en känsla av torftighet och att tvivel smyger sig på.

Att kärlek måste visas är nog alla överens om. Men vad betyder det, konkret? Kärlek kan ju visas på tusen och ett sätt, och förutom att de flesta förmodligen vill få sin partners kärlek visad för sig i både ord och handling, finns inga regler att hålla sig till. Utom en, skulle jag vilja säga. Nämligen regeln om att kärleksbevis inte kan beställas fram. Min partners sätt att visa sina känslor är hans unika och om det är honom jag vill leva med så får jag acceptera det.

En annan sak som jobba med kärleken betyder för mig är att ta ansvar för sig själv, för att vara en så bra person som möjligt. Visa min kärlek, men inte bara det utan också vara en egen person. Inte förvänta mig att han ska uppfylla mina drömmar och göra mitt liv komplett och lyckligt. Det är inte hans ansvar att göra det, utan det är mitt eget. Sen att han bara genom att finnas i mitt liv gör det lyckligt och meningsfullt är en helt annan sak!

Att förvänta sig att ens partner ska vara nån slags event manager i ens liv leder ofelbart till att man blir besviken. Ingen mäktar med den uppgiften. Och min erfaremhet är att det oftast leder till att kärleken tar slut. De flesta människor har svårt att verkligen älska en vuxen person som beter sig som ett litet barn. Som liten har man rätt att förvänta sig att ens föräldrar roddar runt livet åt en och bjuder på både spännande upplevelser och varm trygghet. Som vuxen måste man stå för grunden själv.

Jag vet inte om det var så Henning Mankell menade. Kanske får jag veta det om jag läser boken om honom.

Rastlös längtan efter nytt

Det känns som om mitt liv pausar. Jag kan inte riktigt förklara eller få tag på känslan av stillastående innan rörelse. Men jag vet vad det handlar om: en längtan efter att allt ska sätta sig i rörelse på nya sätt. Nystartslängtan av det slag som jag vanligtvis känner på sensommaren, inför en ny höst. Längtan efter nya projekt och utmaningar, löftesrikt och fräscht. Men jag brukar inte känna så i maj, då brukar det mest vara massiv trötthet och längtan efter semester och värme. Jag är en sån som alltid fryser, men som ändå - paradoxalt nog - har lite svårt för den första vårvärmen, innan kroppen vant sig. Men sen älskar jag sommaren: solvärmen, de bara benen och nakna fötterna, doften av tång, salt, svett. Slöa dagar vid havet, rosévin på balkongen efter en sval dusch sedan. Långa lediga dagar.

Jo, allt det där längtar jag efter nu med. Tid mest av allt.

Men sen är det nåt mer. Livets fortsättning. Det har varit en slags paus länge. Först för att jag mådde skit och bara överlevde i min gamla relation. Sen nykärlekseufori och lära-känna-fas parat med barn som inte mådde helt hundra. Jag har vuxit och stannat samtidigt. Jag är en gladare och tryggare person än någonsin, på massor av sätt. Tålmodig med integritet. Det har förut varit lite av antingen eller, i mitt liv. Men jag vill gå vidare nu. Jag vill ha mer! Jag vill att de stora barnen ska bli stora på riktigt, flytta till egna bostäder och komma hem på söndagsmiddag. Jag vill flytta ihop, ha ett mer gemensamt liv. Jag vill skriva mer, skrota mer, måla mer. Vara mer. Det känns som en evighetsseg väntan.

Barn och normer

Mitt lilla, stora yngsta barn blir allt roligare och lättare att vara med och det blir allt längre mellan utbrotten och de går desutom över fortare, lämnar färre spår. Det händer fortfarande att hon ställer till en scen, men hon fattar redan medan det pågår att hon bär sig illa åt. Det är nytt. Förut var det först efteråt, när ilskan och förtrytsamheten lagt sig, som hon fattade att sådär gör man inte.

När jag läser vad jag själv skriver inser jag att jag för över mina normer på henne och att det finns något potentiellt farligt och självrättfärdigt i det. Dels att jag prackar på henne min uppfattning om hur man beter sig i sociala sammanhang och dels att jag överhuvudtaget lär henne att det finns sätt att vara på och sätt som man bör låta bli att vara på.

Men det är såhär: jag är vän av social hyfs och tycker att det finns en poäng med att vara vänlig och artig och ibland ställa upp på saker som andra vill, för att göra dem glada, även om det inte är ens egen allra högsta önskan just då. Som att hänga med hem till vänner när man hellre skulle stannat hemma. Det handlar inte bara om att hon är för liten för att stanna hemma ensam på kvällen utan också om att vara socialt korrekt. Och ja, jag är i vissa avseenden en borglig vett-och-etikett-typ för jag tycker att man måste lägga bort sina egna prioriteringar och vara social på det sätt som funkar i samhället. Det betyder inte att man måste skratta när en fördomsfull släkting kallar sitt barnbarns pojkvän för svartskalle. Till exempel. Man ska markera mot sådant, absolut.

Jag tycker att det är att göra sina barn en björntjänst att inte lära dem att de inte kan vara i centrum hela livet, att de måste anpassa sig. Både till andra människor och till de normer och konventioner som råder i samhället. Man kan inte ta med sitt ego hem till andra och bete sig precis som man själv vill. Det som är charmigt när man är tre år och funkar när man är fem är fullkomligt oacceptabelt när man är nio eller elva. Det måste man få lära sig. Sedan kan man välja sina krig och bråka med de normer som man verkligen inte gillar. Som man medvetet vill ändra på, för allas skull och inte bara sin egen.

Hans hemma

Jag är kass på att inte bo ihop. Ovan. Drygt ett och ett halvt år in i förhållandet har jag fortfarande inte riktigt funnit mig tillrätta med att bo varannan vecka hemma hos honom och hans barn. Jag känner mig som en gäst, jag har inte mitt vanliga sammanhang att verka i och blir då en osjälvständig person som har lätt för att känna mig ensam och osynlig. Sysslolös och passiv på ett sätt som jag inte alls trivs med.  Jag gillar att skrota runt hemma och pyssla med allt möjligt, stort och smått. Men när hemma är hans hemma skrotar jag inte runt. Särskilt inte när hans barn är hemma. Jag sitter på en plats och läser en bok. Punkt. Inget mer. Om vi inte gör något tillsammans - pratar, äter middag, ser på teve, har sex, sover. Men en del av tiden är inte tillsammanstid utan var och pysslar med sitt-tid. Så klart. Så vill jag ju ha det! Jag blev fullkomligt galen på min exman som pockade på uppmärksamhet "hela tiden" och ville stå i förbindelse med mig all tid vi var hemma tillsammans. Hemma, bland mina saker, med mina vanor och möjligheter, tycker jag om och är väldigt bra på att sysselsätta mig. Här finns alltid saker att göra, både roliga, kreativa saker och måste-saker. Hos honom finns inget.

När han har mycket att göra eller är trött och disträ (hänger ihop) och vill/behöver vara ifred och pyssla med sitt och jag blir lämnad ensam så har jag lätt att känna mig övergiven, som en ignorerad gäst som ingen ville skulle komma och ingen orkar engagera sig i. Och det passar mig inte alls. Vad gör jag här, liksom?

Jag vill ha vardagsliv med honom. Jag tycker om att livet är olika, att allt inte är helg och after work och sovmorgon och resor. Att leva tillsammans innebär - för mig - att  dela vardagen också. Tisdagskvällar när  man kommer hem klockan sju med trötta fötter och hjärnan full av borden som inte hunnits med. När middagen både tillagas och äts snabbt och samtalen inte når några höjder över hur dags åker du imorgon? När sexlusten ligger gömd under gäspningar och det enda man orkar och vill är att ligga sked och sova. Allt det där vill jag ha. Bo ihop vill jag. Men i väntan på att barnen blir stora och skaffar sig egna vuxna liv så är det såhär livet ser ut. Livet med honom kan inte ges en annan form men det kan fyllas med annat innehåll. Med egna projekt, eget mod och mer av samma som hemma. Ta för sig är inte min specialgren, men jag måste för att överleva och tycka om mig själv. Bli en annan, en som är mer, än den som bara sitter och läser.

Gammal skåpmat

Det är intressant, ibland, att se vilka inlägg som blivit lästa de senaste dagarna. Det här från just när jag och min pojkvän blev ett par har någon rotat fram. Helt ok med mig och jag blir bara lite nyfiken på hur och varför.

Vad bättre är: jag blir inte ledsen eller arg när jag läser, även om jag mycket väl minns att jag blev det då. Han tog i så att han nästan sprack, den gode exmannen, när jag han skulle beskriva vilken ynklig person jag var. Det som gjorde ondast tror jag var domen om att jag inte kunde älska, att jag aldrig skulle kunna bli lycklig. Att jag var defekt när det kom till de förmågorna. Han hade fel. Det visste jag redan då, men trodde honom ändå lite. Nu vet jag bättre. Jag älskar min pojkvän på ett rent, tryggt och varmt sätt, olikt allt jag kände för min exman. Jag vill honom väl, jag tycker om honom just så som han är och jag är oerhört attraherad av hela honom, inifrån och ut. Jag är kär i hela hans person.

Det är också lite komiskt att läsa om hur exmannen gick på när jag vet att han bara några dagar senare bildade par med Tonträffdalen. Det fick honom förvisso att tiga. Men han bekräftar min tes om att lämnade män kvickt som attan ser till att bli ihop med en ny kvinna. Jag tror inte att det handlar om att spela dubbelspel utan rätt och slätt om rädslan för att vara ensam. Och nej, alla män agerar inte så. Inget gäller nånsin alla.

Kärleken

En underbar helg. På alla sätt som finns. Måndag med sol. Livet är finfint. Det är lätt att känna lycka då. Nu.

Små ledsna knorrar har rätats ut. Ord har satts på känslor. Förståtts.

Kärleken är stor och varm och jag har aldrig. Aldrig. Känt mig tryggare i den än nu. I hans och i min.

Längtan

Jag känner mig rastlös idag, trött och rastlös på samma gång och det är den absolut sämsta kombon. Jag får inget gjort för vill bara göra annat än den jag just ska. Dagen kallas klämdag och för mig betyder det jobba hemma, jobba undan, hinna med en del inte så akuta saker som blivit liggande. Hinna ikapp mig själv. Men resultatet är povert, jag känner mig mer efter än jag gjorde igår. Eftermiddagen kommer, och med den en längtan efter vuxenhelg, sovmorgon och sex. Men vad jag tjatar om det idag då.

Sex är en varannan vecka-grej numera och jag tycker inte om det. Jag vill varje vecka. Inte precis varje dag kanske, men jag vill i alla fall inte ha det här tempot. Jag vill också mer än han, oftare, och det är nytt och konstigt för mig. Ovant. Så har det aldrig varit förut. Det är också frustrerande och jag blir ofta ledsen, känner mig dum och klängig. Men jag vet också att det är som det är med lust, den kan aldrig, aldrig tjatas eller hundögas fram. Tjat är det mest avtändande som finns. Och ett upphov till ledsenhet hos båda.

Jag gråter i kudden och skäms över att jag inte kan låta bli. Och över att jag inte får ur mig orden. Jag vill ju inte anklaga honom! Så av rädsla för att ändå bli anklagande, gnällig, låser jag mig. Stänger ute fast jag inte vill. Fast jag längtar så att kroppen skriker efter att vara nära, på alla sätt.                      

Sex och porr

Jag och min älskling promenerade genom porrkvarteren igår. Det gav oss ett samtalsämne som räckte hela vägen hem och som knyter an till en massa saker som jag vill skriva om. Här och på annan plats.

Porrindustrin är i mångt och mycket värd det förakt och den avsky den nås av. Från mig och många andra. Den förmedlar en fruktansvärt unken kvinnosyn, den maktordning som finns mellan män och kvinnor träder sällan fram så tydligt som i just porren. Jodå, jag vet att kvinnliga porrskådisar tjänar mer än manliga dito, att de är stjärnorna vars ansikten syns medan männen reduceras till organ och (en overklig mängd) sperma. Det hjälper inte upp mitt förakt för branschen ett dugg. Dels för att det bara är några få kvinnor som verkligen har makt och tjänar pengar på det hela och dels för att den norm om manligt och kvinnligt och om hur man kan/ska ha sex som förmedlas är så vidrig.

Jag har pratat en hel del om sex med kvinnor (och män) under de ca 30 år som har gått sedan jag hade sex med någon annan än med själv första gången. Öppna, rättframma samtal om vad man vill, gillar och tänder på respektive vad man inte vill, gillar och tänder på. Och det jag känner att jag tryggt kan säga är att det mesta av det som förekommer i porrfilmer är det avrundat inga tjejer som vill göra eller bli utsatta för. Till exempel vill tjejer inte få mannens leksak nerkörd i halsen (kräkreflexen finns av en anledning). Ändå är det standard på film.Varför? För att tjejer ska fatta att det är så killar vill ha det och att man är en pryd mes om man inte fixar det?

Att människor vill ha sex på en massa olika sätt har jag inga som helst problem med att förstå eller acceptera. Fine with me, så länge ingen blir tvingad, pressad eller tjatad till att göra någon hen inte vill. Men! Jag vet av egen erfarenhet hur lätt man kan hamna i en relation där man känner sig tvingad fast inget fysiskt tvång någonsin funnits. Jag har blivit våldtagen många gånger, om man med våldtäkt menar haft sex mot sin vilja eller på ett sätt som var mot ens vilja. Porren har en stor skuld till detta. Både till att mannen ifråga tänkte Detta vill jag och kan jag kräva och till att jag tänkte Detta bör jag tycka om och vilja göra. Vi disciplineras hela tiden, normer reproduceras utan att vi ens är medvetna om att det är vad som sker.

Sex kan vara så kul. När man gör sig fri från normer. Men jag blir ledsen och förbannad när jag tänker på alla människor, både kvinnor och män, som sitter fast i en rädsla för att vara fel.

Flytta!

Mitt stora barn visar fortfarande ingen som helst vilja att flytta hemifrån och jag känner att det gör mig irriterad och frustrerad. Jag vill gå till nästa nivå, jag vill ha en vuxen relation med honom. Jag vill vara hans mamma men också en jämbördig person. Nu är jag fortfarande väldigt mycket en morsa som tjatar om disken och städningen av pojkrummet, om tystnad vid läggdags och som vill veta om han kommer hem efter en utekväll eller om han slafar hos en kompis. Han bor hemma men han är inget barn längre. Ändå blir han ett barn, beter sig som ett och blir också behandlad som ett.

Han betalar för sig men samtidigt inte. Alltså: de pengar han ger mig varje månad täcker gott och väl vad han äter och hans del av el, bredband och tidning. Men han betalar inte för sig som en vuxen sambo skulle göra, dvs hälften av allt. Jag sponsrar med andra ord hans liv. Det skulle jag aldrig godta om det var min pojkvän. Såklart inte! Så varför ska jag det för att det är min son?

Det är något unket och osunt med ett vuxet barn som inte vill flytta. Det är dags att ställa krav nu. Flytta eller bli min vuxna sambo med allt vad det innebär av att verkligen dela på både ekonomi och ansvar: tvätten, städniningen, matlagningen, storhandlingen - allt. Och halva räkningshögen.

Det handlar om lättja, om att vara curlad och om att bo i en storstad. Om att vilja fortsätta bo centralt. Och det går inte om man ska ha sitt eget boende. Men vem har sagt att man kan vänta sig en egen lya i Vasastan?

Han är flygg nu, sonen. Dags att putta honom över boets kant.

Pappahemmat och bonusmamman

Jag har hängt en del med Exmannen och Tonträffdalen i helgen. Det kändes bra, sådär som det gör att komma hem till människor man känner väl, till ett kök man hittar i och där man kan ta ett glas vatten utan att be om lov eller vänta på att bli tillfrågad. De är lätta att vara med när inget står på spel. Social och trevliga, varma och närvarande. Nu när jag slipper vara en del av hans liv och vardag kan jag uppskatta hans små omsorger så mycket mer. När jag kan lyssna och ta till mig det jag vill. När jag inte måste motivera avsteg och inte heller har något behov av att trotsa.

Jag tror att de är lyckliga tillsammans, även om de verkade lite trötta av sjukdomar och annat som livet prövar dem med. De passar ihop, det tror jag. Deras liv är olikt mitt, förvånande olikt, men ändå inte konstigt. Jag är glad att min dotter har ett så bra pappahemma och en så fin bonusmamma.

Spindel!

Det är mitt i natten. Ett barn, som inte längre är ett barn utan en stor flicka, kommer och väcker mig för att det är en spindel borta vid bokhyllan och jag kan inte sova du måste ta bort den för tänk om den kommer fram sen när jag sover och kryper på mig och helst vill jag sova i din säng snälla mamma får jag det fast då måste lampan vara tänd för annars kan jag inte somna.  

Då är jag inte milda mamman med honungsrösten. Då är jag arga mamman med surhesa rösten, trollfrisyren och mullvadsögonen. Jag är så trött på att inte få sova, det här är inte okey, fräser/väser jag och skäms bara lite över att jag skuldbelägger. Orkar inte vara snäll och len.    

Det slutar med att jag lägger mig i hennes säng. Ser inte en enda spindel men somnar inte heller.

Dagen som började klockan sex och som heter måndag är kallblåsig, grusögd och mobiltyst. Och full av märkliga arbetsuppgifter på för sena och obegripliga underlag.

Jag vill ha ledighet. Jag vill ha värme. Jag vill ha sol och kärlek.    

Göteborgsvarvet

All  min över-ork, den som blir över efter kärlekarna och jobbandet, har jag lagt på Göteborgsvarvet några dagar nu. I att vara pirrig inför-, springa (med mens - inte optimalt) och att vara trött som ett utskitet äpple efteråt.

Men NU. I strålande vårsol kokar jag mig ett ägg och gör frukost i det tysta köket. Alla utom jag sover gott ännu men jag är pigg till både kropp och skäl. Livet, alltså! Man kan bara älska det. Kärlek och fina människor, en kropp som kan ta mig runt 21 km på asfalt och så allt det andra som bonus. Lyckorus? Nej inte alls bara. Mitt humör åker lite hiss, det gör det, men det är en ganska kort hiss ändå. Det finns en källare, men den är inte bråddjup och mest av allt befinner jag mig ett par trappor upp, där solen läcker in mellan persiennerna. Där värmen når mig och där jag kan le mot alla som passerar förbi.

Jag har fortsatt lite svårt att hantera att vara osedd. Men jag blir bättre (tror jag i alla fall) på att inte förlägga det hos någon annan, utan se att det handlar om mig. Om en mamma som aldrig sagt att jag är fin, söt, duktig (eller nåt liknande) utan bara berömt andra inför mig. Om en barndom som mobbad och hånad. Och sen, plötsligt, om att vara vuxen och sedd på jobbet och av män. Och om att känna att jag landar hårt när bomullen runt mig inte längre är där.    

Drömmar om is

I natt drömde jag igen. Jag åkte båt ovanpå is, min kompis sen 6-årsåldern var med och några till. Just hon är ofta med i mina drömmar - undrar vad det betyder. Sen hamnade vi på en väg och det var kurvigt och backe och jag var skiträdd men det gick bra. Rocky var inte med, de verkar annars känna varann i min drömda värld.

Jag älskar min pojkvän. Han ler mot mig när jag berättar. Allvarsskratt - en av hans bästa grenar.

Sluta. Börja.

Jag tänker att jag måste mer än jag gör tänka såhär:
Jag bestämmer i mitt liv.
Jag styr. Jag avgör inte allt som ska hända men.
Jag avgör hur jag ska förhålla mig till det.
Vem är jag i världen?
Hurdan?

Jag är ibland en förskräckligt mesig och feg person som
inte vill såra någon men som
just därför
sårar folk.
För att jag blir tyst och inte
säger som det är.
Som jag tycker att det är.

Jag vill så mycket, jag minns det,
men jag hade nästan hunnit glömma
Det är sorg i mitt hjärta fortfarande
En känsla av ensamhet och förlust
Jag var en annan för femton år sen och jag vill hitta henne igen
Henne. Plus hennes år.
Jag vill sluta vara rädd.

Hem eller bort?

Såna här dagar behöver jag mina dagdrömmar mer än annars. Längtan bort får vara mitt vapen mot den massiva tröttma och orkeslösa måndagsfeel som övermannat mig idag. Vill ha sommar, barfota i sandaler, sand mellan tårna. På väg mellan strand och hotell på ett charterresmål. På väg till en dusch, till eftersolcreme på den röda huden och en drink på balkongen. Hettan i huden, den svala kvällsluften på en taverna i hamnen.

Eller kanske längtar jag bara hem. Till min lägenhet och mina mysbyxor. En bussresa bort och här blir ändå ingenting vettigt gjort idag. Flextid, tack så mycket för att du finns.

I drömmarnas land

Måndag morgon är ibland nåt krispigt och nytt, en hel vecka ligger framför, ren och orörd, med löften om att mycket ska hinnas med. Roligheter på kö och massor av energi och ork. Men ibland är måndag morgon mer som en baksmälla. Sömnbristgrusiga ögon, en frisyr som skulle gjort Janne Schaffer avundsjuk och en vag känsla av att vara övergiven av livet.

Jag drömde i natt att jag blev ställd till svars av min exman för att jag med hans ord "höll på" med en manlig kollega. När jag bara gav min kollega en bok i födelsedagspresent och vid ett senare tillfälle frågade honom om han gillade den.          

Jag hade inga ord till försvar, eller de kom inte ut ur munnen. De satt fast. Och min exman skällde allt vildare och for ut i helt huvudlösa anklagelser. Som om han triggades av att jag inte svarade. Jag vaknade med värkande mage. Herregud, det var ju så livet såg ut. Jag har inte glömt det, men den där känslan av total maktlöshet, den hade jag nästan glömt.  

Livet nu är så annorlunda. Allt det där är bara onda minnen och jag tänker sällan aktivt på det.

Sen drömde jag att vi hade kick-off på jobbet och att alla skulle simma i en labyrint. Jag kunde crawla och simmade med min löparjacka på.

Ok Freud. Det är bara att hugga in!

Nu ska jag hugga in på dagens arbete.

Bebis

Jag gosade med en bebis igår. En sån där lagom stor, lagom liten och hemskt glad skit som bara gurglade och skrattade och drog mig i håret. Söt som socker. Yngstan sa att jag såg glad ut och det är sant: jag kände mig glad, det är mysigt med bebisar. Ingen ny insikt alls, men eftersom jag knappt känner några småbarnsföräldrar längre (mina vänners barn har hunnit bli stora) så satte det igång mina tankar lite.

Jag är inte vad man brukar kalla barnkär. Jag älskar mina egna barn gränslöst mycket och jag tycker mycket om en handfull barn till: min pojkväns och mina bästa kompisars barn och mina barns kusiner. Men jag faller inte i lycklig trans över vare sig små eller stora barn sådär i allmänhet. Och: jag tycker generellt att stora barn är roligare än små. Jag tyckte inte att det var speciellt kul att vara mammaledig, jag blev rastlös och uttråkad och längtade efter vuxna och efter min jobbvardag. Jag tycker att lekplatser är juste på sommaren men inte någon annan gång och jag tycker inte att det är kul att spela spel med femåringar. (Så skjut mig då!)

Däremot tycker jag att det är jätteroligt att prata med mina stora barn och deras kompisar, lyssna på dem och ta in deras värld. Tånnisar och såna som snart är, det är min modell.

Hemlis

Idag skriver jag jobb. Det är en skön känsla att springa med fingrarna över tangenterna, stanna och tänka på en formulering en stund, radera två ord, skriva vidare...

Det är KBT för mig: Sätt. Dig. Och. Skriv. Vänta inte på att det ska kännas på ett speciellt sätt. För det gör det nästan aldrig. Skapa ramar: slackerpants, kaffe, vinklade persienner. Scrolla fram en ny sida. Börja.

Jag önskar så att jag kunde berätta för er vad jag skriver om, men det går ju inte. Det som har med jobbet att göra måste förbli mitt eget. Jag känner avund ibland, mot de som har o-anonyma bloggar. Man kan skriva om allt då, tänker jag. Men det stämmer ju inte! Om man är offentlig och bryr sig det minsta om sina barn, partner, vänner så måste man tänka sig för. Det vill jag inte, inte mer än jag redan gör vill säga.  Så då får det vara såhär. Hemlis-aktigt.  

En prinsessa längtar efter sommaren

Jag har känt mig lite låg ett par dagar, trots solen och värmen som äntligen återvänt. Barbent i sommarklänning, det är en bra grund för att må bra. Och det gör jag ju, i grunden. Ändå är det något som känns lite tomt. Det är jag själv som ska fylla mitt liv med innehåll och där brister det inte - snarare är det väl så att jag inte får plats med allt jag vill. Eller, jag får inte till det.

Det är nån slags otålighet jag känner tror jag. Frustration över att saker går sakta och är för lite. Jag vill att allt ska matcha min aptit. Jag vill skriva massor, bli sedd och ändå inte störd, träffa alla och ingen. Älska och vila och resa och vara hemma. Det är vår i kroppen, fjärilsfladder och lust att komma loss. Gå i gräs, bada naken, dricka vin på klipporna och känna mig som toppen av allt.

Jag tänker med visst avund på kvinnor som kan slå sig till ro med att de ser ut som de gör och liksom inte är mer. Som inte längtar så. Som finner sig och tycker om sin vackra insida. Jag kan inte. Jag är fortfarande fem år och drömmer om att vara en prinsessa. Mitt i allt intellekto-läsaböcker-prataallvar som jag också är. Som jag mycket mer är.