Det känns som om mitt liv pausar. Jag kan inte riktigt förklara eller få tag på känslan av stillastående innan rörelse. Men jag vet vad det handlar om: en längtan efter att allt ska sätta sig i rörelse på nya sätt. Nystartslängtan av det slag som jag vanligtvis känner på sensommaren, inför en ny höst. Längtan efter nya projekt och utmaningar, löftesrikt och fräscht. Men jag brukar inte känna så i maj, då brukar det mest vara massiv trötthet och längtan efter semester och värme. Jag är en sån som alltid fryser, men som ändå - paradoxalt nog - har lite svårt för den första vårvärmen, innan kroppen vant sig. Men sen älskar jag sommaren: solvärmen, de bara benen och nakna fötterna, doften av tång, salt, svett. Slöa dagar vid havet, rosévin på balkongen efter en sval dusch sedan. Långa lediga dagar.
Jo, allt det där längtar jag efter nu med. Tid mest av allt.
Men sen är det nåt mer. Livets fortsättning. Det har varit en slags paus länge. Först för att jag mådde skit och bara överlevde i min gamla relation. Sen nykärlekseufori och lära-känna-fas parat med barn som inte mådde helt hundra. Jag har vuxit och stannat samtidigt. Jag är en gladare och tryggare person än någonsin, på massor av sätt. Tålmodig med integritet. Det har förut varit lite av antingen eller, i mitt liv. Men jag vill gå vidare nu. Jag vill ha mer! Jag vill att de stora barnen ska bli stora på riktigt, flytta till egna bostäder och komma hem på söndagsmiddag. Jag vill flytta ihop, ha ett mer gemensamt liv. Jag vill skriva mer, skrota mer, måla mer. Vara mer. Det känns som en evighetsseg väntan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar