Mitt stora barn visar fortfarande ingen som helst vilja att flytta hemifrån och jag känner att det gör mig irriterad och frustrerad. Jag vill gå till nästa nivå, jag vill ha en vuxen relation med honom. Jag vill vara hans mamma men också en jämbördig person. Nu är jag fortfarande väldigt mycket en morsa som tjatar om disken och städningen av pojkrummet, om tystnad vid läggdags och som vill veta om han kommer hem efter en utekväll eller om han slafar hos en kompis. Han bor hemma men han är inget barn längre. Ändå blir han ett barn, beter sig som ett och blir också behandlad som ett.
Han betalar för sig men samtidigt inte. Alltså: de pengar han ger mig varje månad täcker gott och väl vad han äter och hans del av el, bredband och tidning. Men han betalar inte för sig som en vuxen sambo skulle göra, dvs hälften av allt. Jag sponsrar med andra ord hans liv. Det skulle jag aldrig godta om det var min pojkvän. Såklart inte! Så varför ska jag det för att det är min son?
Det är något unket och osunt med ett vuxet barn som inte vill flytta. Det är dags att ställa krav nu. Flytta eller bli min vuxna sambo med allt vad det innebär av att verkligen dela på både ekonomi och ansvar: tvätten, städniningen, matlagningen, storhandlingen - allt. Och halva räkningshögen.
Det handlar om lättja, om att vara curlad och om att bo i en storstad. Om att vilja fortsätta bo centralt. Och det går inte om man ska ha sitt eget boende. Men vem har sagt att man kan vänta sig en egen lya i Vasastan?
Han är flygg nu, sonen. Dags att putta honom över boets kant.
2 kommentarer:
Om han träffar en tjej kanske han vill flytta..
Frågan är om du inte helt enkelt kan ställa de krav du nämnde här?
Ska han bo kvar måste han dela på allt, annars får han flytta till eget boeende.
Förstår att det är svårt, just därför att han är ditt barn, inte sambo.
Jag tyckte det var jättekul att flytta hemifrån och skapa mitt eget lilla hem minns jag. Försök få honom att se det positiva.
Jag tyckte också att det var väldigt kul att flytta till en egen bostad! Jag längtade efter att bli så gammal att jag KUNDE flytta.
Jag tror att det är vägen att gå: ställa krav. Nu är hemmet som ett hotell för honom. Han lever det mesta av sitt liv ute: på jobbet, träningen, krogen, hemma hos kompisar. Han kommer bara hem och äter, sover och byter kläder. Och stör oss andra med sin udda dygnsrytm. Kraven är två. Att ta sin halva av det vuxna ansvaret och att ta hänsyn till den dygnsrytm som vi andra fyra som bor här har. Göra det mer obekvämt att bo hemma, helt enkelt. Och svårt.
Skicka en kommentar