Det är intressant, ibland, att se vilka inlägg som blivit lästa de senaste dagarna. Det här från just när jag och min pojkvän blev ett par har någon rotat fram. Helt ok med mig och jag blir bara lite nyfiken på hur och varför.
Vad bättre är: jag blir inte ledsen eller arg när jag läser, även om jag mycket väl minns att jag blev det då. Han tog i så att han nästan sprack, den gode exmannen, när jag han skulle beskriva vilken ynklig person jag var. Det som gjorde ondast tror jag var domen om att jag inte kunde älska, att jag aldrig skulle kunna bli lycklig. Att jag var defekt när det kom till de förmågorna. Han hade fel. Det visste jag redan då, men trodde honom ändå lite. Nu vet jag bättre. Jag älskar min pojkvän på ett rent, tryggt och varmt sätt, olikt allt jag kände för min exman. Jag vill honom väl, jag tycker om honom just så som han är och jag är oerhört attraherad av hela honom, inifrån och ut. Jag är kär i hela hans person.
Det är också lite komiskt att läsa om hur exmannen gick på när jag vet att han bara några dagar senare bildade par med Tonträffdalen. Det fick honom förvisso att tiga. Men han bekräftar min tes om att lämnade män kvickt som attan ser till att bli ihop med en ny kvinna. Jag tror inte att det handlar om att spela dubbelspel utan rätt och slätt om rädslan för att vara ensam. Och nej, alla män agerar inte så. Inget gäller nånsin alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar