Jag är kass på att inte bo ihop. Ovan. Drygt ett och ett halvt år in i förhållandet har jag fortfarande inte riktigt funnit mig tillrätta med att bo varannan vecka hemma hos honom och hans barn. Jag känner mig som en gäst, jag har inte mitt vanliga sammanhang att verka i och blir då en osjälvständig person som har lätt för att känna mig ensam och osynlig. Sysslolös och passiv på ett sätt som jag inte alls trivs med. Jag gillar att skrota runt hemma och pyssla med allt möjligt, stort och smått. Men när hemma är hans hemma skrotar jag inte runt. Särskilt inte när hans barn är hemma. Jag sitter på en plats och läser en bok. Punkt. Inget mer. Om vi inte gör något tillsammans - pratar, äter middag, ser på teve, har sex, sover. Men en del av tiden är inte tillsammanstid utan var och pysslar med sitt-tid. Så klart. Så vill jag ju ha det! Jag blev fullkomligt galen på min exman som pockade på uppmärksamhet "hela tiden" och ville stå i förbindelse med mig all tid vi var hemma tillsammans. Hemma, bland mina saker, med mina vanor och möjligheter, tycker jag om och är väldigt bra på att sysselsätta mig. Här finns alltid saker att göra, både roliga, kreativa saker och måste-saker. Hos honom finns inget.
När han har mycket att göra eller är trött och disträ (hänger ihop) och vill/behöver vara ifred och pyssla med sitt och jag blir lämnad ensam så har jag lätt att känna mig övergiven, som en ignorerad gäst som ingen ville skulle komma och ingen orkar engagera sig i. Och det passar mig inte alls. Vad gör jag här, liksom?
Jag vill ha vardagsliv med honom. Jag tycker om att livet är olika, att allt inte är helg och after work och sovmorgon och resor. Att leva tillsammans innebär - för mig - att dela vardagen också. Tisdagskvällar när man kommer hem klockan sju med trötta fötter och hjärnan full av borden som inte hunnits med. När middagen både tillagas och äts snabbt och samtalen inte når några höjder över hur dags åker du imorgon? När sexlusten ligger gömd under gäspningar och det enda man orkar och vill är att ligga sked och sova. Allt det där vill jag ha. Bo ihop vill jag. Men i väntan på att barnen blir stora och skaffar sig egna vuxna liv så är det såhär livet ser ut. Livet med honom kan inte ges en annan form men det kan fyllas med annat innehåll. Med egna projekt, eget mod och mer av samma som hemma. Ta för sig är inte min specialgren, men jag måste för att överleva och tycka om mig själv. Bli en annan, en som är mer, än den som bara sitter och läser.
2 kommentarer:
Kan ni inte ha två hemman, ett hos dig och ett hos honom. Eller alltså: två hos er? Du har kläder där, han har kläder där, du har några favoritsaker där, han några hos dig. En tidningsprenumeration som kommer dit, en orkidéodling, favoritkoppen, bästa tesorten, en egen likör, träningskläder, deo och så vidare. Går det inte att skapa ett sådant mittemellan? Han måste ta ett visst antal saker från sitt hem till ditt och likadant för dig?
Jag försöker och vill se det så: att vi har två hem. Att jag faktiskt BOR där. Och han bor här. Inte att vi hälsar på. Det handlar mycket om känslan av att bara vara för mig. Jag måste bli bättre på det: göra det jag känner för och ta för mig mer. Baka om jag vill det, ta en promenad även om inte han har tid, vara mer som jag är hemma.
Jag har i princip aldrig varit (jag hatar ordet) särbo och jag har ingen vana vid att ha bonusbarn. Men det är bara att ta det som det är. Nåt annat än att det är han och jag för livet finns ju inte. Och barnen är både vuxna och hur rara som helst, så det är inte det.
Skicka en kommentar