Bebis

Jag gosade med en bebis igår. En sån där lagom stor, lagom liten och hemskt glad skit som bara gurglade och skrattade och drog mig i håret. Söt som socker. Yngstan sa att jag såg glad ut och det är sant: jag kände mig glad, det är mysigt med bebisar. Ingen ny insikt alls, men eftersom jag knappt känner några småbarnsföräldrar längre (mina vänners barn har hunnit bli stora) så satte det igång mina tankar lite.

Jag är inte vad man brukar kalla barnkär. Jag älskar mina egna barn gränslöst mycket och jag tycker mycket om en handfull barn till: min pojkväns och mina bästa kompisars barn och mina barns kusiner. Men jag faller inte i lycklig trans över vare sig små eller stora barn sådär i allmänhet. Och: jag tycker generellt att stora barn är roligare än små. Jag tyckte inte att det var speciellt kul att vara mammaledig, jag blev rastlös och uttråkad och längtade efter vuxna och efter min jobbvardag. Jag tycker att lekplatser är juste på sommaren men inte någon annan gång och jag tycker inte att det är kul att spela spel med femåringar. (Så skjut mig då!)

Däremot tycker jag att det är jätteroligt att prata med mina stora barn och deras kompisar, lyssna på dem och ta in deras värld. Tånnisar och såna som snart är, det är min modell.