All min över-ork, den som blir över efter kärlekarna och jobbandet, har jag lagt på Göteborgsvarvet några dagar nu. I att vara pirrig inför-, springa (med mens - inte optimalt) och att vara trött som ett utskitet äpple efteråt.
Men NU. I strålande vårsol kokar jag mig ett ägg och gör frukost i det tysta köket. Alla utom jag sover gott ännu men jag är pigg till både kropp och skäl. Livet, alltså! Man kan bara älska det. Kärlek och fina människor, en kropp som kan ta mig runt 21 km på asfalt och så allt det andra som bonus. Lyckorus? Nej inte alls bara. Mitt humör åker lite hiss, det gör det, men det är en ganska kort hiss ändå. Det finns en källare, men den är inte bråddjup och mest av allt befinner jag mig ett par trappor upp, där solen läcker in mellan persiennerna. Där värmen når mig och där jag kan le mot alla som passerar förbi.
Jag har fortsatt lite svårt att hantera att vara osedd. Men jag blir bättre (tror jag i alla fall) på att inte förlägga det hos någon annan, utan se att det handlar om mig. Om en mamma som aldrig sagt att jag är fin, söt, duktig (eller nåt liknande) utan bara berömt andra inför mig. Om en barndom som mobbad och hånad. Och sen, plötsligt, om att vara vuxen och sedd på jobbet och av män. Och om att känna att jag landar hårt när bomullen runt mig inte längre är där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar