Mankell och kärleken

Läser en recension av en biografi om Henning Mankell medan jag äter min lunch. En ovana jag har - att jag tycker att det är bortkastad tid att bara äta. Om det inte finns någon att prata med läser jag medan jag äter. Alltid.

Men det var Henning Mankell jag ville säga något om nu. Eller rättare sagt: en sak han sa till intervjuaren/författaren till biografin, danskan Kirsten Jacobsen. Kärlek är en färskvara som man hela tiden måste erövra och kämpa för. Fritt tolkat, jag har inte den exakta formuleringen i huvudet. Det är inget nytt eller spännande, egentligen, utan snarare en gammal sanning. Kärleken måste visas och kännas dagligen om den ska överleva. Att leva med en person som fungerar som (mannen i) det gamla skämtet Jag sa att jag älskar dig när vi gifte oss för tjugo år och det gäller tills jag säger nåt annat innebär för de flesta en känsla av torftighet och att tvivel smyger sig på.

Att kärlek måste visas är nog alla överens om. Men vad betyder det, konkret? Kärlek kan ju visas på tusen och ett sätt, och förutom att de flesta förmodligen vill få sin partners kärlek visad för sig i både ord och handling, finns inga regler att hålla sig till. Utom en, skulle jag vilja säga. Nämligen regeln om att kärleksbevis inte kan beställas fram. Min partners sätt att visa sina känslor är hans unika och om det är honom jag vill leva med så får jag acceptera det.

En annan sak som jobba med kärleken betyder för mig är att ta ansvar för sig själv, för att vara en så bra person som möjligt. Visa min kärlek, men inte bara det utan också vara en egen person. Inte förvänta mig att han ska uppfylla mina drömmar och göra mitt liv komplett och lyckligt. Det är inte hans ansvar att göra det, utan det är mitt eget. Sen att han bara genom att finnas i mitt liv gör det lyckligt och meningsfullt är en helt annan sak!

Att förvänta sig att ens partner ska vara nån slags event manager i ens liv leder ofelbart till att man blir besviken. Ingen mäktar med den uppgiften. Och min erfaremhet är att det oftast leder till att kärleken tar slut. De flesta människor har svårt att verkligen älska en vuxen person som beter sig som ett litet barn. Som liten har man rätt att förvänta sig att ens föräldrar roddar runt livet åt en och bjuder på både spännande upplevelser och varm trygghet. Som vuxen måste man stå för grunden själv.

Jag vet inte om det var så Henning Mankell menade. Kanske får jag veta det om jag läser boken om honom.