Jag har hängt en del med Exmannen och Tonträffdalen i helgen. Det kändes bra, sådär som det gör att komma hem till människor man känner väl, till ett kök man hittar i och där man kan ta ett glas vatten utan att be om lov eller vänta på att bli tillfrågad. De är lätta att vara med när inget står på spel. Social och trevliga, varma och närvarande. Nu när jag slipper vara en del av hans liv och vardag kan jag uppskatta hans små omsorger så mycket mer. När jag kan lyssna och ta till mig det jag vill. När jag inte måste motivera avsteg och inte heller har något behov av att trotsa.
Jag tror att de är lyckliga tillsammans, även om de verkade lite trötta av sjukdomar och annat som livet prövar dem med. De passar ihop, det tror jag. Deras liv är olikt mitt, förvånande olikt, men ändå inte konstigt. Jag är glad att min dotter har ett så bra pappahemma och en så fin bonusmamma.
2 kommentarer:
Skönt!
Ja, väldigt!
Skicka en kommentar